Vardagskaos med guldkant

Vecka 38 är snart över – och precis som varje söndag undrar jag vart den gångna veckan och all tid har tagit vägen. Det har varit en lagom intensiv vecka, med saker inbokade i princip varje dag. Måndag och tisdag var det jobb som gällde, medan jag hade en mycket kort filminspelning i onsdags. Det var ingen välbetald sådan, men å andra sidan tog det bara ett part timmar mitt på dagen, så det var ingen större ansträngning. Och jag hade repliker, vilket inte hör till vanligheterna när man är statist. Jag fick manuset någon dag innan inspelningen och ägnade tisdagskvällen och onsdagsmorgonen åt att plugga in vad jag skulle säga. Det var fyra till fem repliker jag behövde plugga in, så det var lätt att memorera. Sen är det alltid lite pirrigt när man har repliker och ska agera till fullo inför kamera, team och övriga skådespelare. Men det gick bra och vi var klara med scenen långt innan utsatt tid. Så jag åkte hem en sväng, för att sedan ha utgång inplanerat på onsdagskvällen. Det är sällan jag numera går ut, men det händer trots allt emellanåt och i onsdags var det en sådan kväll. Det blev dock inga sena övningar, utan jag var hemma vid halv tolv på kvällen – vilket var bra eftersom jag i torsdags skulle till jobbet för ett möte. Eftersom mötet hölls i Södertälje, fick jag åka hemifrån ganska tidigt på morgonen och var uppe redan vid halv sju på morgonen. Tur är att jag ganska sällan behöver göra resan mellan Stockholm och Södertälje, så det känns ändå helt okej. Jag gör resan en till två gånger i veckan och då funkar det, hade jag behövt åka mer eller mindre varje dag hade jag förmodligen vänt mig om efter ett annat jobb. Nu gör jag resan i snitt en till två gånger i veckan, vilket ändå är helt okej.
I fredags hade jag inget inplanerat vad gäller jobb eller inspelningar, så passade istället på att ta en sväng förbi gymmet. Det har inte blivit så mycket träning på sistone som jag hoppats på, men det har blivit något enstaka pass här och där. Och den bästa träningen är trots allt den som blir av, så jag klappar mig själv på axeln varje gång jag tar mig förbi gymmet och faktiskt får till ett pass. Lite träningsvärk har jag haft i helgen, vilket tyder på att träningspassen trots allt varit för få på sistone. Men första målsättningen just nu är att träna så pass mycket att jag inte har träningsvärk i flera dagar efter ett träningspass. Sedan blir nästa steg att försöka träna minst ett par gånger i veckan, vilket är vad dietister och övrig sjukvårdspersonal rekommenderar. Det är tur att jag har sådana arbetstider att jag slipper förlägga träningen efter en lång arbetsdag, utan har tillräckligt många fridagar per vecka för att kunna träna när jag är ledig. Efter fredagens träningspass väntade en helg på jobbet och ikväll gör jag sista passet för helgen innan det är dags att åka hem och vila upp sig lite innan nästa block av arbetspass tar vid.

Det har nu gått en vecka sedan jag tog första dosen Mounjaro och den har verkligen givit effekt. Efter mitt lilla missöde med magen för några veckor sedan, då jag åkte in till akuten för magont, gick jag ner fyra kilo. Sedan jag började med bantningsmedicinen för en vecka sedan, har jag gått ner ytterligare två kilo. Så det går verkligen åt rätt håll, vilket känns oerhört skönt. Jag har inte märkt av några biverkningar av medicinen, utan bara ett minskat sug efter mat. På ett vis känns det tråkigt eftersom mat alltid varit en så stor väg till njutning för min del – med middagar för vänner och familj och allt annat som mat är. Numera är jag inte sugen på mat har minskat väldigt mycket på intaget av såväl mat som sötsaker och alkohol. Suget efter att stoppa något i munnen är som bortblåst och jag känner det som att jag kan leva på luft och lite vatten vissa dagar. Törstig blir jag, så vatten dricker jag – och på morgnarna är jag sugen på frukost. Men sedan är suget efter mat och dryck som bortblåst. Så istället äter jag lite för att jag vet att jag måste göra det, snarare än att jag känner mig hungrig och sugen på något. Om det inte vore för att det gav utslag på vågen, så hade jag givit upp bantningen för flera dagar sedan. För jag tycker inte bara om att äta mat, utan även att laga mat – så det känns väldigt trist att inte längre vara sugen på mat överhuvudtaget. Jag kan finna så mycket nöje i en riktigt god middag – både i att förbereda maten och sedan äta den – men numera äter jag som en liten sparv och kan inte tänka mig att äta mer än så. Så det är verkligen imponerande vad medicin kan göra med en. Det tog något dygn innan jag märkte av medicinens fulla funktion, men efter ett drygt dygn kom effekten och slutade nästan äta helt. Jag får liksom tvinga i mig mat eftersom jag vet att jag trots allt måste äta ibland. Jag kan fortfarande tycka att mat är gott, att det smakar bra – men om jag inte tvingade mig till att äta ibland så skulle det inte bli av.
Två kilo på en vecka är trots allt bra, det går inte att komma ifrån – så jag är nöjd med resultatet av medicinen. Fortsätter det i det här tempot, så kanske jag inte behöver ta medicinen särskilt länge. Jag hoppas i alla fall att detta tempo fortsätter och att några kilo per vecka kommer fortsätta att falla ifrån kroppen. Ser man ett år fram i tiden, kanske det inte är så mycket kvar av mig utan att jag helt enkelt börjar närma mig min idealvikt. Strax över 80 kilo rekommenderar man att jag ska väga om man utgår ifrån min längd – dit har jag fortfarande en bit kvar, men jag hoppas förstås på att en dag nå min idealvikt. Med hjälp av medicinen, några träningspass i veckan och att tänka generellt på vad jag äter och dricker, så kommer jag med all sannolikhet komma i närheten av min idealvikt med tiden. Sedan har jag (förhoppningsvis) lagt om mina vanor så mycket att jag också kan bibehålla vikten när jag väl nått dit. För det har varit mitt stora problem hittills, att jag återfallit i gamla vanor igen efter att ha försökt hålla en diet. Nu hoppas jag att vänja om mig till att äta lita mindre portioner, att äta och dricka med mer måtta än tidigare. Det är nämligen mitt stora dilemma, att jag inte klarar att vara särskilt måttlig med mat. dryck och sötsaker. Ibland säger man att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men förhoppningsvis kan man lära just mig att sitta?!

Ibland blir jag nyfiken på hur man sköter rekryteringen inför olika statistroller, för det skiljer sig så otroligt mycket mellan olika produktioner, bolag och roller. Nu senast är jag eventuellt aktuell för en mycket liten roll i ett TV-program som bara ger några hundralappar i ersättning för en hel dags arbete. Jag blev först ombedd att fylla i en massa information på internet, det var inte lite man ville veta om mig och vad jag tidigare varit med i för produktioner. Nästa steg är en kort intervju via Skype och vad den intervjun kommer att innehålla har jag ingen som helst aning om. Först efter den intervjun får jag veta om jag är aktuell för rollen eller ej. Just för dåligt betalda uppdrag, brukar det inte vara några större processer kring rekryteringen utan det brukar räcka med en ansökan och sedan får man ett ja eller nej. Men här är det en enorm process innan det är klart, vilket känns lite konstigt – samtidigt som jag har kommit så här långt i processen, så kanske får jag rollen, vem vet? Som sagt, brukar det inte vara särskilt många steg inför sämre betalda roller – och det är ytterst sällan jag ens gör mig ansträngningen att delta i alla dessa steg om det är bara några hundralappar i ersättning. Vill man att jag ska lägga en massa tid på provfilmningar, möten och en massa andra saker – då får man också betala därefter. Får jag dock bara 500 kronor i ersättning, då får man nog inte många sökande om man har en alltför komplicerad rekryteringsprocess. Dock gör jag undantag, som i det här fallet. För verkar det vara en rolig roll att göra, då förbiser jag det där med dålig ersättning och lång rekryteringsprocess. Och det verkar denna roll vara.
Samtidigt har jag ibland fått väldigt välbetalda roller utan att ens behöva göra någon som helst form av provfilmning eller liknande. Senast det hände, fick jag 22.000 plus moms för en dags arbete utan att man överhuvudtaget kollade något kring vem jag var eller vad jag gjort tidigare. Jag tror att man tittade lite på min hemsida, där jag lagt upp en del rörligt matrial – men i övrigt behövde jag bara komma på kostymprov ett par dagar innan det var dags för filmning. Och sådant gillar jag, för avskyr nämligen provfilmningar och har nästan slutat med sådana. Oftast ska man numera skicka in så kallade selftapes, det vill säga att man får en bit manus som man sedan ska tolka, filma och skicka in. Och det är ofta ganska avancerade saker produktionsbolagen vill se – det räcker inte med en kort tolkning av manuset. Så numera gör jag i princip bara provfilmingar som görs på plats hos produktionsbolagen, några selftapes skickar jag inte in. Helt enkelt för att det aldrig lett till några roller när jag gör dessa selftapes. Så varför skall jag då lägga tid på dessa selftapes när det inte leder till något? Kanske går jag på så vis miste om vissa roller, men det priset är jag isåfall villig att betala.