En vilsen persons guide till Stockholm

1999 gick flyttlasset till Stockholm för min del, då var tanken att bo i Stockholm högst tillfälligt – men jag har blivit kvar högst tillfälligt i 27 år – med ett avbrott på fem år då jag pluggade i Kalmar mellan 2006 och 2011. Till en början trivdes jag lite sådär i huvudstaden, framförallt med tanke på att jag bodde så off i utkanten av Upplands Väsby. Jag hade ingen bil och det tog mig nästan en timme enkel väg att åka till Stockholm central. Men sedan jag fick tag i en lägenhet i Bagarmossen, vände det och jag började trivas som fisken i vattnet. Jag har nära till stan, samtidigt som jag har naturen runt hörnet – med promenadstråk, badsjö och en massa annat. Så numera åker jag med lätthet in till stan, med tanke på att jag har cirka 20 minuter till centralen – inklusive promenad. Och jag nyttjar verkligen de möjligheter som närheten till stan ger, saker som att gå ut och äta, gå på olika kulturevenemang och så vidare. Med andra ord trivs jag fantastiskt bra i storstan och kan inte tänka mig att bo någon annanstans. 20 minuter till stan inklusive promenad är bra med stockholmska mått mätt – jag vet att det kan låta mycket om man bor på en mindre ort, men i Stockholm är det inte så farligt. Jag är uppvuxen i Hudiksvall – och hade jag där åkt buss 20 minuter ut från stan, hade jag kommit långt ut i skogen utanför stan.
Medan jag bodde i Kalmar, längtade jag konstant tillbaka till Stockholm och ville inget hellre än att komma tillbaka hit. Utbudet, närheten till nöjen, konserter och evenemang – jag har svårt att se mig själv flytta till en mindre stad igen. Allra minst till Hudiksvall, där jag vuxit upp – jag åker gärna dit på besök, men kan inte tänka mig att bo där igen. Numera har jag bott längre tid utanför Hudik än jag bott där – och betecknar numera Stockholm som hemma, medan jag åker till Hudik på besök. Länge sa jag att jag åkte hem till Hudik när jag skulle dit, men inte numera. Men det är ju kanske inte så konstigt, när jag bott där i 22 år. Jag bodde i Hudiksvall mellan 1982 och 1999, det vill säga totalt 17 år – varav jag även bodde en tid i London och en tid i Söderhamn. Det var nog under tiden i London som jag fick blodad tand för storstan – jag trivdes med utbudet på allt som fanns, alla krogar, all musik… Så att det sen blev flytt till Stockholm var rena lyckträffen, även om Stockholm inte är lika stort som London. Det är också helt annat utbud på jobb – och lättare om man ska hålla på med film, som jag ju gärna gör på fritiden. De flesta filminspelningar är i Stockholmsområdet och det är lättare att få sådana uppdrag här.

Jag har dock ett problem jag inte borde ha efter drygt två decennier i samma stad – jag hittar oförskämt dåligt i Stockholm. Inne i själva city hittar jag helt okej, men så fort man kommer ut lite utanför citykärnan, plockar jag nästan alltid fram GPS:n för att hitta rätt. Gatunamnen känner jag ofta igen och kan många gånge peka ut var gatan går på en karta, men hitta rätt nummer eller korsning kan många gånger vara helt hopplöst. Och jag är lite putt på mig själv, för jag tycker att jag borde hitta bättre än så här – jag borde lärt mig att kunna min nya hemstad så otroligt mycket bättre på 22 år. Kalmar är visserligen mindre, men där hittade jag bra efter fem år i stan och rörde mig hemtamt bland stans gator. Jag jobbade till och med som brevbärare på somrarna, ett jobb som kräver god lokalkännedom i stan. Jag har ibland funderat på att söka jobb som budbilsförare och liknande jobb, inte minst nu när jag tittar efter extrajobb – men inser att jag hittar alldeles för dåligt för att kunna ha ett sådant jobb. Dessutom avskyr jag fortfarande att köra bil i Stockholm city, trots att jag bott här så länge och borde vara van vid tempot i den stockholmska trafiken. Självklart kör jag bil i stan om jag måste, men jag undviker det så långt det bara går. Och eftersom jag så sällan kör bil i Stockholm, går jag alltid på GPS när jag ska någonstans. Stadsdelen eller förorten hittar jag oftast till – men ska jag till en viss adress, måste jag tag hjälp av telefonens GPS. Och just GPS är min allra bästa vän i många lägen – oavsett om jag är hemma i Stockholm eller en ny stad. I Stockholm skulle jag nog lyckas ta mig hem åtminstone i princip var jag än befinner mig ifall min telefon skulle få för sig att lägga av – åtminstone om jag ska ta mig fram kollektivt, men sitter jag i en bil blir jag desto mer utlämnad. Att jag inte hittar bra med bil kanske inte är så konstigt med tanke på att jag så sällan kör bil i stan – men till fots och med kollektivtrafik borde jag hitta väsentligt mycket bättre än jag gör. Inte minst med tanke på hur länge jag bott i stan.
Det känns som ganska länge sedan jag flyttade ner till Stockholm, mycket har hunnit hända sedan dess på olika fronter. 1999 hade internet precis kommit, första tiden i Stockholm hade jag inte ens en dator hemma. Numera skulle jag inte klara mig utan dator och mobiltelefon. Så ser man det hela ur det perspektivet – hur lång tid som gått – borde jag kunna Stockholm utan och innan. Men det finns delar av Stockholm där jag inte ens har varit, eftersom jag aldrig haft något ärende dit. I och med mina uppdrag som statist, kommer jag till olika delar av stan för att filma, men än så länge finns det många stadsdelar som jag ännu inte betat av. Rinkeby/Tensta är ett bra sådant exempel, dit har jag ännu aldrig haft något ärende – varken privat eller inom filmen. Det kommer säkerligen dithän, men hittills har det gått 27 år sedan jag flyttade hit utan att jag haft ett ärende till den stadsdelen. Och går vi längre ut ifrån stan, till kranskommunerna, så är det väldigt många ställen jag inte varit till. Vissa har man passerat när man ska åka någonstans, så många ställen kan jag på ett ungefär peka ut på en karta – men jag skulle aldrig hitta där om jag hamnade där. Södertälje är väl en sådan plats jag inte kommit till om jag inte jobbat där. Och så är det väl i Stockholm, man har sina områden man rör sig i, samma stråk man går beroende på vad man ska göra. Det är samma i Bagarmossen, där jag tycker att också hittar ganska så dåligt trots att jag bott där sedan 2005. Jag rör mig centrum och runt tunnelbanan, men eftersom jag också bor intill centrum är det väldigt sällan jag rör mig i andra delar av Bagarmossen. Visst tar jag promenader ibland och visst rör jag mig litegrann i grannskapet – men alldeles för lite för att säga att jag känner mina hoods.

Så GPS:n är numera min allra bästa vän när jag ska ta mig fram i min hemstad – är inte detta en av de bästa uppfinningar man kommit med på sistone?! Man kan ha många åsikter kring teknikens frammarsch på senare år, men just GPS är en av de allra bästa man kommit med överhuvudtaget känner jag. Det enda jag kan sakna ibland är en inställning där man får hjälp en del av vägen man ska köra och sen stängs GPS:n av. Ibland kan det ju vara så att jag behöver hjälp att hitta ut på E4, sedan hittar jag själv till slutdestinationen. Men detta går inte att ställa in, utan jag måste ställa in min slutdestination. Detta är givetvis inget stort problem, snarare ett I-landsproblem – men det är tillräckligt stort för att jag ska ha noterat det och för att jag ska sakna en sådan funktion. För sitter jag och kör, kan jag inte börja pilla med telefonen för att stänga av GPS:n när jag inte behöver den längre. Eller rättare sagt, jag får inte pilla med den – det kan jag få böter för. Så jag skulle vilja kunna be GPS:n att exempelvis lotsa mig ut på E4 och sedan släcka ner, det vore väl en bra finess?! Nu är det inget stort problem att ha GPS:n igång även om man hittar, för det är verkligen inte alltid den visar den snabbaste vägen – ibland skippar den helt och hållet vissa vägar som är möjliga att ta, trots att de kanske går minst lika fort som den väg den har valt. Och man kanske slipper köer eller vägarbeten om man skippar den väg som den först valt. Så nej, det är inte alltid jag följer GPS:ns råd, utan tar en helt annan väg.
Varför har jag då GPS:n igång om jag nu råkar hitta dit jag ska? Jo, för att jag kanske råkar köra fel eller missa en avfart eller liknande – och plötsligt inte vet en alternativ rutt att ta. Så jag har till och med GPS:n igång när jag kör till jobbet, trots att jag åkt den sträckan hundratals gånger och kan den utan och innan. Men skulle jag som sagt råka missa att svänga av, eller det är en olycka som gör att jag inte kan ta min invanda väg – då är det bra att ha GPS:n igång. Då får man på någon sekund en alternativ väg att köra – och jag slipper åka in till vägkanten för att plocka fram mobilen och få igång min GPS. Och där förstår ni hur illa jag hittar i stan med omnejd, hur illa det är med mitt lokalsinne. Jag kan två alternativa vägar till jobbet, men kör jag fel så är jag helt lost direkt. Så jag är ingen bra turistguide i Stockholm, jag skulle inte kunna leda runt några och visa stans sevärdheter, utan skulle själv gå vilse direkt.