Innan jag som vuxen flyttade till Stockholm, hade jag varit här ganska mycket. Jag hade en del släkt i Stockholm och var ofta här på lov och över helger. Jag hittade hyfsat åtminstone i innerstan och visste på ett ungefär hur kollektivtrafiken fungerade på det stora hela, så det var inte en helt okänd stad jag flyttade till. Men Stockholms rusningstrafik var något av ett nytt fenomen för min del när jag flyttade hit, eftersom jag ytterst sällan rört mig i Stockholm under rusningen innan flytten. Jag minns hur jag chockades över alla springande människor, trängseln och tempot som uppstod under några timmar varje morgon och eftermiddag. Det gick liksom inte att jämföra med den trafik som utgjorde ”rusningen” i lilla Hudiksvall, där jag är uppvuxen. Visst uppstod det även där bilköer och vissa bussar blev överfulla i morgonrusningen – men inte alls på samma sätt som i storstan. Och tempot var långt mycket lugnare än den stockholmska rusningen. Trots att bussarna gick avsevärt glesare och folk därmed borde vara mer måna om att komma med de få avgångar som ändå fanns.
Men mest av allt var det nog springandet till tunnelbana och pendeltåg som jag inte kunde låta bli dra på smilbanden åt. Framförallt tunnelbanan har ju en rejäl turtäthet och som mest behöver man oftast vänta tio minuter om man precis missar ett tåg. Rusningstrafik eller ej, stockholmare har en tendens att springa gör att hinna med ett tåg eller en buss, även om nästa avgång bara är några få minuter bort. Jag har i skrivande stund bott i Stockholm ganska exakt 22 år, men har fortfarande inte lärt vitsen att springa när turtätheten faktiskt är så bra som den trots allt är. Å andra sidan tillhör jag dem som i princip alltid är ute i god tid. I och med att tunnelbanan går så tätt, är det väldigt lätt att ta ett tidigare tåg bara för att ha lite marginal.

Jag minns så väl en scen som utspelade sig för ett antal månader sedan, när jag väntade på tunnelbanan på T-centralen för att åka hem. In rullar ett tåg som jag inte ska med, men däremot en man som med sin lille son på sex, sju år kommer springande från rulltrapporna i plattformens ände. De springer fort de sista metrarna mot tåget och mannen kastar sig ombord precis när dörrarna går igen. Kvar på perrongen står den lilla pojken, som livrädd ser sin pappa åka iväg med tåget.
Som tur var, stod en uniformerad kille från SL på perrongen och ser alltihop, han suger tag i den lilla gråtande pojken medan pappan från tåget gör tecken om att han byter tåg vid nästa station och kommer tillbaka. Jag tyckte så synd om den här lille killen, som måste blivit livrädd när pappa försvann och han tvingades vara kvar med en massa främmande människor omkring sig.
Det tar inte många minuter så är pappan tillbaka på perrongen igen. Ni skulle hört den utskällning han fick av SL-killen, som tyckte att pappan var väldigt oansvarig i sin iver att komma med tåget. En stor del av utskällning var långt ifrån barntillåten, det kan jag intyga.
Men i ärlighetens måste sådana här saker hända lite titt som tätt i tunnelbanetrafiken. Jag blev inte det minsta förvånad över att se vad som skedde, snarare förvånad över att man inte sett det fler gånger – såsom folk stressar för att inte behöva vänta några få minuter extra på nästa tåg.

Så nej, jag springer inte till tunnelbanan. Jag har lärt mig knepet att vara ute i god tid och tar oftast ett tidigare tåg än jag egentligen behöver. De enda gånger jag inte gör det är de ytterst få gånger jag åker på udda tider (som exempelvis helgnätter) då tunnelbanan bara går varje halvtimme. Då är det inte helt lätt att alltid ta ett tidigare tåg. Är jag då av någon anledning ute i sista stund händer det faktiskt att jag springer sista biten. Men ungefär där går också min gräns. Det är sällan jag har så bråttom att jag inte har tid att vänta tio minuter på nästa tåg.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: