Stockholm är inte bara en stad, det är en känsla

Vill man bo i Stockholm och inte är mångmiljonär, då kan man inte riktigt bestämma var i stan man ska bo någonstans, utan man får liksom i viss utsträckning ta de lägenheter som erbjuds. Ofta är det slumpen som styr var man hamnar, man får flytta dit det finns en ledig lägenhet som man har råd med. Jag hade nog aldrig tänkt mig att bo i Bagarmossen innan jag flyttade hit, men nu har jag bott här i över 21 år. Jag ville bara ha en lägenhet närmare stan än där jag bodde innan – och hamnade av en slump i Bagarmossen, eftersom jag fick tag i en dam som ville byta bort det som i slutändan blev min lägenhet. Hade jag däremot haft gott om pengar, då hade jag i större utsträckning kunnat välja område och haft krav på var i stan jag skulle vilja bo. Jag har sedan kommit att trivas fantastiskt bra i området och har inte ångrat att jag flyttat hit överhuvudtaget. När vi sedan bestämde oss för att flytta för några år sedan, hade jag över 20 år i bostadskön och kunde därmed välja lite mer när det kom till område. Men då hade jag rotat mig så mycket i Bagarmossen, att jag inte hade något emot att bli kvar. Så i slutändan blev det ytterligare en lägenhet i Bagarmossen när det blev en ledig i samma fastighet.
Så jag har nu bott i samma fastighet sedan 2005 och trivs bra med närheten till Nackareservatet liksom tunnelbanan, som tar mig in till stan på tio minuter. I centrum finns all upptänklig service i form av affärer, restauranger, apotek, bibliotek och så vidare. Så man behöver inte ta tunnelbanan eller bussen någonstans för att uträtta vardagsärenden vilket är jätteskönt – det kan ibland gå dagar utan jag överhuvudtaget lämnar Bagarmossen eftersom jag helt enkelt inte behöver. Tiden har gått fantastiskt fort och jag har i nuläget inga som helst planer på att flytta – varken inom eller utom Stockholm.

INär jag letade lägenhet som mest innan flytten till Bagarmossen, var jag faktiskt på väg att lämna Stockholm och flytta till Uppsala. Jag bodde långt ute utanför Uppla nds Väsby och det tog mig en timme att ta mig in till stan. Jag insåg att det skulle bli lättare att byta till sig en lägenhet i Uppsala än Stockholmsområdeto och började titta på möjligheten att byta till mig en lägenhet i de centrala delarna av Uppsala istället. Men innan jag hann hitta något jag var nöjd med i Uppsala, dök möjligheten upp att byta till mig lägenheten i Bagarmossen. Så jag blev kvar i Stockholm – vilket jag är glad för idag. Det är här jobben finns, det är hit de stora artisterna kommer, det är här det finns ett utbud av restauranger, krogar och butiker. Skulle jag någon gång flytta, då skulle det bli Göteborg eller Malmö, men jag kommer hålla mig till de storstäder vi har i Sverige. Under min uppväxt hade jag egentligen inga större drömmar om att flytta till storstan, jag tyckte om Stockholm som stad men hade inga drömmar om att bo här. Men sedan jag väl hamnat i Stockholm och en lägenhet med bra läge så har jag inte för en sekund ångrat min flytt från lilla Hudiksvall till Stockholm. Tvärtom har jag börjat tycka alltmer om Stockholm och känt att det är min plats på jorden på något vis.
Under mina få år som vuxen i Hudiksvall, hörde jag ofta många jämnåriga och äldre vuxna prata om sin längtan efter att komma ifrån en lilla hålan på östkusten i Hälsingland. Man märkte enkelt av en bitterhet hos många vuxna över att inte ha kommit iväg, över att fortfarande vara kvar i den lilla håla där man är född och uppvuxen. Mångra stretar på i kassan på Hemköp, på Posten eller i bästa fall som undersköterska inom vården. Och någonstans där hade förmodligen även jag hamnat om jag blivit kvar i Hudik och inte flyttat. Många blir föräldrar väldigt tidigt, bor i något av de tristare områdena i stan, röker för mycket och springer desperat på krogen i 40-årsåldern i jakt på någon kortvarig kärlek. Ja, ni ser bilden framför er, eller hur?! Många klagade över att inte ha kommit iväg, skyllde på barnen eller diverse andra saker – och jag kan liksom inte tycka synd om någon som inte gjort ett aktivt val att flytta. För tro mig, det går faktiskt att flytta även med barn. Jag har lättare att förstå någon som flyttat iväg men insett att man trivs på en mindre ort och därmed flyttar tillbaka. Däremot har jag svårt att köpa bitterheten hos någon som inte flyttat någonstans och väljer bitterheten över att vara kvar på den lilla ort där man är uppvuxen. Den bitterheten märker man sällan av hos folk som är födda och uppvuxna i storstäder och sedan blivit kvar.

För ett stort antal år sedan dejtade jag en tjej som var född och uppvuxen i Stockholmsområdet. Hon blåvägrade att lämna Stockholm, ens högst tillfälligt på besök. Hennes motivering? Jo, att folk på landet har så dålig smak – för det hade hon minsann sett på TV. Det gjorde att hon helt och hållet vägrade att hälsa på hos mina föräldrar som då bodde i Hudiksvall bägge två. Och hon argumenterade att jag ju måste ”respektera hennes önskan”. När jag frågade varför inte hon skulle respektera min önskan, gjorde hon slut. Och fullt så långt skulle jag själv inte dra det hela, jag vägrar inte att lämna Stockholm och jag besöker gärna andra platser, även om det är mindre orter. Skulle jag träffa någon vars familj bor på en mindre ort, skulle jag inte döma familjen utan att först ha träffat dem – och skulle gärna besöka dem oavsett bostadsort. Sen kan det vara så illa att man inte kommer överens, men det skulle förmodligen inte ha med deras inredningssmak att göra. Jag dömer inte någon för deras inrednings- eller klädsmak utan tänker att vi har olika smak – det finns inte riktigt någon dålig smak.
Sen har jag ofta frågat mig var tjejen ovan drog gränsen för vad som var ”en liten ort” och ”landet”? Vägrade hon att åka till platser som Uppsala, Norrköping eller Sundsvall? För man blir väldigt begränsad om man inte sätter sin fot utanför Stockholm överhuvudtaget. Eller var satte hon gränsen för vad som var en liten ort? Fick det inte vara mer än ett visst antal 1.000 invånare? Jag känner bara att det är ett väldigt intressant sätt att resonera. Det lustiga var att samma tjej dök upp i mitt flöde på Facebook några år senare, då hon flyttat till Båstad med ungefär 7.000 invånare. Hade hon ändrat inställning eller insett att hon faktiskt haft fel om folks smak på mindre orter? Eller ansåg hon att Båstad var undantaget som bekräftade regeln?

Sen kan jag absolut se att det finns vissa fördelar med att bo på en mindre ort. Det är kortare avstånd till saker och ting, det är oftare gång- eller cykelavstånd dit man ska. Man behöver inte planera sin vardag på samma sätt på en mindre ort som i en storstad. Samtidigt är till exempel kollektivtrafiken oftast inte lika väl utbyggd på mindre orter som i storstäder – vilket gör att man trots de kortare avstånden ofta måste ha bil. I Stockholm klarar man sig generellt ganska bra utan bil, det finns en väl utbyggd kollektivtrafik dygnet runt som gör att man kan ta sig fram smidigt utan att behöva bil. I alla fall om man bor och jobbar hyfsat centralt – det är värre för mig som pendlar till Södertälje, dit kollektivtrafiken inte alltid lever upp till förväntningarna. Vi har som sagt börjat överväga att skaffa bil just på grund av mina jobbresor, men får se hur det blir med tanke på att jag eventuellt ska flytta med jobbet inom de närmsta veckorna och då börja jobba inne i city.
Sen är det givetvis avstånd i en storstad och det kan ibland ta tid att ta sig till olika ställen. Om man i Hudik säger sig ha 20 minuter med buss från stan – då är man långt utanför stan innan man är hemma. Men jag har 20 minuter inklusive promenad från innerstan och hem till mig – och med stockholmska mått mätt är det inte så farligt. Det räknas fortfarande som närförort och jag bor fortfarande inom Stockholms kommun.