En stad är en plats där miljontals människor lever, var och en ensam i sin egen lilla värld

Jag minns när jag var liten och vi åkte till Stockholm för att hälsa på mormor och morfar eller mina kusiner som bodde här. Ofta åkte vi fredag eftermiddag efter skolan och mina föräldrar slutat jobbet och vi kom fram när det började bli mörkt. Jag minns känslan när vi närmade oss Stockholm och passerade de norra förorterna på väg mot morföräldrarnas lägenhet på Liljeholmen i strax söder om Stockholm innerstad. Det var stort med de långa infarterna mot stan, där hus, gatlyktor och massor av bilar svischade förbi utan bilfönstret. I lilla Hudiksvall var vi vana vid en avfart mot stan från E4, med en ganska oansenlig skylt vid avfarten som antydde att det fanns en tätort en bit bort. Men när man kom till Stockholm, passerade man massor av avfarter från olika förorter och stadsdelar innan vi nådde fram till rätt avfart och kunde svänga av motorvägen. Och det var alltid något speciellt när man kom från lilla Hudik att komma till storstan, med folkmyllret, trafiken, utbudet på saker – och allt annat som hör en storstad till.
Idag får jag samma känsla i kroppen när jag varit i mina gamla hemtrakter i Hälsingland och kommer tillbaka till Stockholm för att ta mig hem. Ofta åker vi framåt eftermiddagen när vi ska hem och kommer till Stockholm framåt sen eftermiddag eller tidig kväll – och jag känner mig som en liten pojke igen när man åker genom stan för att slutligen komma hem.
Jag har nog egentligen aldrig haft en längtan efter att flytta till Stockholm som vuxen, det var väldigt mycket av en slump att jag faktiskt hamnade här när jag väl bestämde mig för att flytta i slutet av 90-talet. Men det var i Stockholm jag först fick både jobb och lägenhet, så jag nappade och flyttade de dryga 30 milen till huvudstaden. Till en början bodde jag i en liten tvåa ute i Upplands Väsby och hade långt att åka, vart jag än skulle i stan. Det tog nästan en timme bara att komma till T-centralen – och till det kom allt strul som ständigt är med pendeltågen. Strulet var likadant då, för 25 år sedan som idag – man har inte lyckats komma tillrätta med allt strul som tågen ständigt dras med. Så jag började direkt med att söka ny lägenhet, gärna lite närmare stan och med bättre kommunikationer. Det tog lite drygt fem år, sedan fick jag tag i en lägenhet i Bagarmossen – där jag fortfarande bort kvar och stortrivs. Plötsligt har jag överkomliga resor till stan och behöver inte ägna nästan en timme bara åt att komma in till stan.

Numera bor dessutom merparten av min familj här i Stockholm, vilket förstås är jätteroligt. De första åren i Stockholm kände jag mig lite ensam och utanför när min familj gjorde en massa saker och jag inte kunde vara med eftersom jag bodde så långt bort. Nu har jag syskonbarn, som jag kan umgås mycket med, jag kan regelbundet umgås med familjen vilket var svårare när vi bodde långt ifrån varandra. Och jag har börjat trivs allt bättre i Stockholm, ju längre jag bott här och byggt upp bekantskapskrets, lärt mig att hitta och så vidare. Jag kan inte säga att jag hittar överallt i Stockholm, för det gör jag inte. Det är mer än en gång jag tagit fram min GPS för att komma rätt när jag ska någonstans. Ibland räcker det att jag tittar på en karta innan jag går hemifrån så vet jag hur jag ska ta mig fram, andra gånger behöver jag slå igång GPS:en på mobilen för att hitta. Och även om jag vet var en viss gata ligger, kanske jag inte vet var själva gatunumret är och måste därför kolla hur jag ska ta mig fram. För gatorna i Stockholm kan vara långa och det är inte alltid självklart att man ska välja en viss tunnelbanestation bara för att man ska till en viss gata – ska man till andra änden av gatan kan det vara en eller två stationer bort med tunnelbana eller buss.
Jag kan ibland avundas folk som känner Stockholm sin egen ficka – vilket inte går att säga om undertecknad. Jag hittar helt okej, men behöver som sagt ändå använda karta eller GPS ibland för att faktiskt hitta rätt. Men sen rör man sig ju i ungefär samma kvarter hela tiden och det är ytterst sällan man rör sig utanför detta område – inte minst i en storstad. Det finns delar av Stockholm där jag aldrig varit, inte minst om man kommer i utkanterna av stan – andra delar har jag bara passerat igenom på väg någonstans. Ibland måste man känna någon i ett område för att det ska bli av att man åker dit, annars blir det liksom inte av – för det kanske inte finns butiker, restauranger eller liknande som lockar just där.

När jag nu bott 26 år i Stockholm, kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans, mer än möjligen tillfälligt. Jag har genom åren byggt upp min tillvaro här och älskar utbudet och pulsen som storstan ändå erbjuder. I tonåren hade jag inga som helst drömmar om att bo i Stockholm, jag tror inte ens jag tänkt så långt att jag börjat drömma om var jag ville bo. Det var först när jag av en slump hamnade i huvudstaden, som jag till sist började trivas och numera inte kan tänka mig att bo någon annanstans. Många av mina klasskompisar och barndomsvänner har blivit kvar i Hudiksvall, vissa har inte ens flyttat iväg för att plugga utan helt sonika bott kvar. På en liten ort som Hudik är det svårt med jobb – och vill man utbilda sig, då måste man helt enkelt flytta till annan ort under utbildningens gång. Jag minns hur många pratade om att flytta när vi var unga, hur det fanns en bitterhet över att bli kvar på den lilla hemorten – och att man ville bo på någon större ort, komma ut i världen. Några stycken har kommit iväg, vissa utomlands och andra – som jag – till Stockholm. Men andra har helt enkelt blivit kvar – och det är ju i sin ordning så länge man trivs med det. Men jag minns när jag som vuxen bestämde mig för att flytta, då var det många som avundsjukt berömde mig för att jag faktiskt kom iväg, för att jag inte blev kvar på den lilla hemorten. Många kom med uttalanden som att ”hade det inte varit för barnen hade jag flyttat direkt” och liknande. Själv kan liksom inte riktigt köpa argumentet att man skyller på barnen – för hur många är det inte som flyttat med barn?! Vill du komma iväg, så kan du göra det – med eller utan barn.
Men när jag tänker tillbaka på mina sista år i Hudiksvall, så minns jag en bitterhet bland många av dem som i vuxen ålder blivit kvar och inte ens flyttat iväg för studier. Man stretar på på Posten, i kassan på Hemköp eller i bästa fall som undersköterska i hemtjänsten, bor i någon lägenhet i något av de tristare områdena och har aldrig satt sin fot utanför Hudik. Livet har inte blivit vad man tänkt sig helt enkelt, utan lite tristare och tråkigare än man hoppats på. För min del såg tillvaron ut ungefär så innan jag flyttade från Hudik. Jag bodde i en liten etta i utkanten av Hudik, jobbade deltid på Posten och drygade ut kassan genom att dela ut tidningar på nätterna. Idag är jag glad att jag inte är kvar i Hudik, utan faktiskt kom iväg och såg lite mer av världen. Hade Stockholm sedan inte varit min grej och jag känt att jag föredragit småstadslivet, då hade det liksom varit okej – då hade jag i alla fall testat något annat.

Men jag märker också av vilka fördomar det finns om storstan när man kommer till mindre orter, som Hudik – eller Söderhamn, där vi har sommarstuga. Framförallt är det folk som aldrig eller knappt varit i storstan och därmed inte har en aning om hur det faktiskt är att bo här. Jag hör ofta om hur stressigt det är i Stockholm, hur allt bara handlar om pengar i storstan och att stockholmare är dryga, själviska och inte det minsta hjälpsamma. Vi som bor eller bott i Stockholm vet naturligtvis att det inte stämmer att det är så, men för somliga är det fakta – precis som rasismen är fakta för en sverigedemokrat. För precis som rasism, bygger förstås dessa fördomar om Stockholm och stockholmare på ren okunskap och ingenting annat. Hade dessa fördomar stämt, då hade trots allt inte folk velat bo här, eller hur?! Det är klart att tempot ibland är lite högre i Stockholm, jag kan själv bli irriterad på folk som stressar fram och springer för att hinna med tunnelbanan – trots att det kommer ett nytt tåg om 6-7 minuter. Så man väljer trots allt själv vilket tempo man vill hålla, även i en storstad. Jag springer ytterst sällan för hinna med tunnelbanan, utan finner mig att vänta några minuter på nästa tåg.
Sedan finns de självklart stockholmare med fördomar också, det ska jag inte neka till. Jag minns en tjej jag dejtade för väldigt många år sedan – hon vägrade att överhuvudtaget följa med till Hudik eller Söderhamn för att hälsa på mina föräldrar. Det var med motiveringen att småstadsbor har så dålig smak och ingenting annat. Om hon varit utanför Storstockholm? Nej, självklart inte. Så visst finns dessa dryga, otrevliga och konstlade stockholmare, så är det. Men de är trots allt ganska få – jag har under mina 26 år i Stockholm bara råkat ut för en sådan stockholmare och det var den här aktuella tjejen. Hon bodde dessutom inte ens i Stockholm, utan i förorten Järfälla – ganska långt utanför stan.