Det har gått över 13 år sedan jag tog beslutet att sluta röka. Under några år feströkte jag och lyckades hålla mig till det. När jag sedan fick min tumör för sex år sedan, tog jag beslutet att aldrig mer ta en cigarett.
Ingen vanlig jul
Det är verkligen inte mycket som är sig likt år 2020. Jag leker ibland med tanken hur man skulle reagera om man legat i koma en längre tid och sedan vaknar upp hösten 2020. Man skulle ju inte tro det var sant med alla restriktioner och nedstängningar. Det känns nästan som någon läskig dystopi vi just nu går igenom.
Nu återstår att se hur julen blir i år, allt är ju så avhängigt på vilka restriktioner som kommer att gälla. En sak är väl säker, och det är att det knappast kommer att bli som vanligt.
Diagnosen
Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.
Sex år som tumörfri!
Först två gånger per år, sedan var åttonde månad och nu slutligen en gång per år. Så tätt har återbesöken till sjukvården kommit för att säkerställa att några tumörer inte får för sig att komma tillbaka.
Konsten att vara överambitiös
Jag pluggar i stort sett hela min vakna tid. Och den tid jag inte pluggar, kretsar tankarna nästan konstant kring studierna. Vad ska nästa text handla om? När ska jag hinna flika in att göra nästa inlämningsuppgift? Det har liksom blivit vardag att nästan all vaken tid cirklar kring studierna på skrivarlinjen.
Höstrusk
Jag brukar normalt tycka om hösten. Framförallt september och oktober, då det fortfarande kan vara relativt fint väder och vackra höstfärger. November brukar man “stå ut med”, med tanke på att man ändå börjar närma sig jul med allt vad det innebär. Jul och advent lyser liksom upp i höstrusket.
Tristess
Till viss del har de nya Coronarestriktionerna nått även oss på skolan. Till stor del har man lyckats undvika undervisning på distans, utan löst det på annat sätt. Men vissa dagar får vi vara hemma och man har löst det elektroniskt.
Och det är så tråkigt de heldagar man har hemma! Inte ens lunchen ser jag fram emot, till och med äta (något som jag annars inte har något emot) känns tråkigt.
Vissa saker vänjer man sig aldrig vid
Det har gått ganska exakt sex år sedan min operation. Sex år sedan tumören plockades ut ur ryggmärgskanalen i nacken. Det har varit fyra år av återbesök på Karolinska i Huddinge, då man röntgat huvudet och ryggraden för att säkerställa att inga nya tumörer dyker upp.
USA-valet
Jag har nog aldrig engagerat mig i ett USA-val så mycket som vid årets val. I skrivande stund verkar det som att Biden kommer ta hem valsegern, även om det kan bli med ganska liten marginal. Det är svårt att säga vilken kandidat som är värst, men av två onda ting får jag nog erkänna att Biden är det minst onda.
Trump gör mig mest irriterad och provocerad, det räcker med att se en bild på honom så blir jag på dåligt humör.
Höstlovet tillända
Jag har haft mitt första höstlov sedan 90-talet och det har känts riktigt lyxigt. Det har inte varit höstlov i dess vanliga bemärkelse, utan vi har haft en del hemstudier att göra. Men jag har i alla fall kunnat lägga upp min studietid efter eget huvud och unnat mig att sova ut på morgnarna. Sen har det blivit en hel del skrivande och läsande ändå, för att hinna med skolarbetet de kommande veckorna.