Din tankesmedja i etern
En vecka har jag nu varit tillbaka i vardagen igen efter förra veckans militärutbildning. Det har blivit en mjukstart av vardagen med skola tisdag och onsdag, för att sedan ha egenstudier torsdag och fredag. Nästa vecka är det sportlov som gäller, något jag inte är sen att tacka nej till. Visserligen kommer vi få en del hemuppgifter att göra, så helt ledig kommer jag inte att vara. Men jag kan lägga upp min tid själv och till exempel ta sovmorgon varje dag.
Jag har hunnit med en lång rad arbetsplatser genom åren. I skrivande stund tror jag att jag varit på ett 20-tal arbetsplatser i olika roller. Alltifrån som praktikant, timvikare eller sommarvikarie till att vara fast anställd. Och en sak är genomgående på i princip varje arbetsplats. Nämligen att det finns en person som alla har …
Jag växte upp med det gamla sättet att titta på film och TV-serier, långt innan streamingtjänsterna revolutionerade TV-tittandet. På den tiden sändes en TV-serie oftast en gång i veckan och man fick snällt vänta en vecka mellan varje avsnitt. Var man av någon anledning inte hemma eller på annat sätt missade ett avsnitt, då fick man snällt programmera videon i förväg för att spela in programmet. Alternativet var att invänta att programmet sändes i repris, vilket oftast var på en jättedum tid mitt på dagen eller väldigt sent på kvällen. Det var helt enkelt rätt besvärligt att följa en serie och det kunde ta månader innan man plöjt igenom en hel serie.
Det är få yrkesgrupper jag har riktigt, riktigt svårt för. Jag läste för ett antal år sedan en undersökning om vilka yrkesgrupper folk tyckte sämst om. Där hamnade till exempel parkeringsvakter och kronofogdsanställda högt upp på listan. Själv betalar jag mina räkningar i tid, parkerar laglydigt och betalar p-avgift när så krävs, så jag hyser inget agg mot dessa yrkesgrupper. Snarare tvärtom, inser jag att de faktiskt fyller en funktion i samhället. Om inte parkeringsvakter existerade skulle vi förmodligen ha kaos på pakeringsfronten.
Jag har varit aktiv som statist och skådespelare i olika produktioner sedan ganska många år. Det började när jag för fem år sedan gick arbetslös några veckor. Beskedet om min uppsägning kom ganska oväntat och jag fick i princip gå på dagen. Plötsligt stod jag utan arbete och visste inte riktigt vad jag skulle göra med tillvaron. Detta var i augusti och jag tog beslutet att åka till sommarstugan i Söderhamns skärgård under någon vecka. Jag tog med mig datorn och en back öl och satt i en sensommaridyllisk skärgård och klurade över hur min framtid skulle te sig. Givetvis sökte jag alla jobb jag kunde hitta, men tog också initiativet att registrera mig på statist.se. Detta var något jag länge tänkt på, men inte riktigt tyckt att jag haft tid för att med på filminspelningar parallellt med att jobba heltid. Nu hade jag plötsligt all tid i världen och tog steget att lägga upp en profil. Och det tog inte många timmar innan uppdragen började ticka in. Sedan har det fortsatt, även sedan jag fick ett jobb och var tillbaka på arbetsmarknaden igen. Det har gått från en hobby till att även vara ett bra extraknäck.
Så är de allra flesta detaljer för bloggen på plats och sakta börjar bloggandet på den ny plattformen ta plats. Jag har slipat och putsat på designen och börjar nu bli nöjd med med bloggens utförande. Häromdagen gick även ändringen hos Google Adsense igenom, så att jag återigen kan visa reklam på bloggen. Det är …
För dryg 20 år sedan, runt millennieskiftet, jobbade jag på Posten som brevbärare och chaufför. Jag trivdes så där och sökte aktivt andra jobb, bland annat inom transportsektorn. Jag minns väldigt väl en specifik intervju jag var på under mitt sökande efter ett nytt arbete. Det var på ett litet åkeri med kontor i utkanten av Stockholms innerstad med något tiotal anställda, jag minns faktiskt idag inte vad det hette.
På några dagar har det gjorts en tvärvändning i vädret, inte bara i Stockholm. Det har gått från smällkall vinter till rent vårväder. För någon vecka sedan var det åtskilliga minusgrader och flera centimeter snö – och just då kändes det inte som att det var någon riktig ände på vintern. Och jag tyckte att det var rätt skönt att det äntligen blev vinter efter några månader av rent själsdödande grått och trist väder som varat sedan i höstas. Och vändningen till vinter gick rätt fort. Under bara några dagar föll rätt stora mängder snö och temperaturen dalade till långt under nollstrecket.
Vi uppmanas att hålla i och hålla ut, hålla avstånd och använda munskydd. Igår kom nya rekommendationer från Region Stockholm och man jämför situationen med ett maratonlopp, där hålla tills man är i mål. Nu rekommenderas munskydd i det offentliga rummet – och inte bara kollektivtrafiken som tidigare. Och munskydd ska bäras oavsett tid på dygnet.
Det är bara att acceptera att tid är något väldigt relativt. Tidsuppfattningen är något annat än för 25 år sedan. Förr tillbaka var en vecka en evighet och helgerna kändes mycket längre än idag. För 30 år sedan planerade man sin vardag några veckor eller möjligen månader framöver, idag kan man planera in saker som ligger bortåt ett år fram i tiden. På sistone har jag till och med varit med om en dubbelbokning under en helg som ligger ett år bort i tiden. Vi har köpt biljetter till en konsert med Rammstein i augusti – och fick en inbjudan till bröllop exakt samma helg. Vad är oddsen för det liksom?