Tid är något relativt

Det är bara att acceptera att tid är något väldigt relativt. Eller åtminstone tidsuppfattningen. Tidsuppfattningen är ju något helt annat idag än för 25 år sedan. Förr tillbaka var en vecka en evighet och helgerna kändes mycket längre än nu. För 30 år sedan planerade man sin vardag några veckor eller möjligen ett par månader framöver, idag kan man planera in saker som ligger bortåt ett år fram i tiden. På sistone har jag till och med varit med om en dubbelbokning under en helg som ligger ett år bort i tiden. Vi har köpt biljetter till en konsert med Rammstein i augusti – och fick en inbjudan till bröllop exakt samma helg. Vad är oddsen för det liksom?
Numera känns det som att tiden svischar förbi i en rungande fart, veckorna går innan man ens hinner blinka. Något som är en månad bort i tiden känns inte lika avlägset som när man var liten. Däremot flyttas numera ens perspektiv rätt rejält och man kan gladeligen planera in saker rätt långt fram i tiden.

Jag minns när man var liten, vilket vemod man kände när något var över. Det var vemodigt när julen var över och det kändes som en hel evighet till nästa jul. Det var vemodigt och sorgligt när sommarlovet var över, eftersom det kändes som en evighet till nästa sommarlov. Som vuxen är ett år fortfarande lång tid, men inte på samma sätt som när man var liten. Det känns inte längre som en hel evighet till nästa jul, nästa sommar eller nästa långledighet. Åtminstone inte på samma vis som när man var liten.
Sedan uppskattar man förmodligen saker i vardagen på ett helt annat vis än som liten också. Man ser de små ljusglimtarna i tillvaron och inte bara de större händelserna. Åtminstone är det så för min del, jag tycker jag uppskattar fler saker numera än vad jag gjorde när jag var liten. Det kan vara att ta sig tid med saker, det kan räcka med något så litet som att ta sig tid att sitta en extra halvtimme i soffan och titta på nyheterna. Att ta sig tid att ringa till någon som står en nära, att ta sig tid att gå en promenad när det är fint väder. Ja, listan kan göras lång. Som barn såg åtminstone inte jag själv alltid de små sakerna i tillvaron, vilket i sin tur kanske också gjorde att tiden kändes längre och långsammare. Numera kan man “hänga upp” tillvaron på fler höjdpunkter. Och det är klart att det känns långt till nästa semester om man inte har något att se fram emot däremellan.

Även om kanske tiden i sig inte är relativ, så är åtminstone tidsuppfattningen något relativt. Det är något som förändrats markant genom livet. Pratar du med mig något som hände på 90-talet skulle min känsla vara att det inte är särskilt länge sedan. Men börjar man räkna är det trots allt bortåt 30 år sedan, vilket ju trots allt är en ganska lång tid. Pratar du med en femåring om något som hände för 30 år sedan, skulle förmodligen vederbörande tycka att ni pratade om något som inträffat på stenåldern. Minst.