allkonstnarenMinns ni i tonåren och man inte ville något hellre än att bli äldre?! Man längtade till moppeåldern, att bli myndig, att kunna gå på Systemet. Ständigt var det något som gjorde att man ville bli äldre – och fort skulle det gå helst. Man hade liksom inte tålamod att invänta de olika åldersgränserna, utan man ville att de skulle komma illa kvickt.
Nu börjar jag närma mig 50 med stormsteg och vill helst inte bli en dag äldre, vilket jag naturligtvis helt obönhörligen blir. Någon större ålderskris har jag ännu inte haft, mer än möjligen när jag fyllde 20. Jag tyckte det var en oerhört jobbig ålder att uppnå; plötsligt skulle man ta en massa jobbiga beslut – som vad man ville bli när man blev stor – man förväntades träffa en livskamrat och bilda familj. Grejen var att jag inte alls visste vad jag ville bli och inte alls hade några som helst planer på att träffa någon. Någonstans kändes det som att man inte längre var tonåring och inte längre kunde skylla på att man var ung och hade hela livet framför sig. Istället var man vuxen och skulle ta en massa jobbiga beslut. Beslut som jag inte var beredd att ta, utan ville passa på att leva livet under några år innan jag satte mig till ro på något som helst vis. Så när jag väl fyllt 20, minns jag att inte ville bli äldre längre. Istället ville jag stanna upp i åldrandet och förbli i den åldern.
Och idag kan jag fortfarande längta tillbaka till att bli 20 igen, men möjligen få behålla den livserfarenhet jag har. En gång fick jag frågan vad jag skulle välja om jag fick välja mellan att bli sex år på nytt men få behålla min livserfarenhet eller bli ekonomiskt oberoende. Jag svarade direkt att jag skulle vilja bli sex år på nytt, det var liksom ingen större tvekan. Jag hade gärna levt livet en gång till om jag fick behålla min livserfarenhet, även om alternativet var att bli ekonomiskt oberoende.
Det är visserligen få saker i livet jag verkligen ångrar och skulle vilja ha ogjort. Vissa saker skulle jag förmodligen gjort annorlunda med facit i hand, men jag ångrar inte den livserfarenhet jag trots allt har. Allt i livet ger erfarenhet och om inte annat blir man klokare med tiden, även om vissa saker kanske inte leder till något speciellt. Med facit i hand hade jag förmodligen utbildat mig till något annat än sjökapten till exempel. Jag insåg under utbildningens gång hur tufft det var att vara borta långa perioder hemifrån och att det kanske inte var något för mig i slutändan. Att man är borta mycket var knappast en nyhet, men det var tuffare än jag trodde innan jag sökte in på Sjöfartshögskolan. Så med facit i hand, hade jag förmodligen utbildat mig till ett annat yrke. Men jag ångrar inte min livserfarenhet att faktiskt ha varit till sjöss och faktiskt ha testat det hela trots allt.
Men även om det är få saker jag ångrar, är det en eggande tanke att faktiskt leva om sitt liv med den livserfarenhet man har. Att faktiskt kunna testa livet med nya ögon och se hur livet artar sig i en sådan situation. Det finns det en hel del man skulle göra totalt annorlunda.
Sen tycker jag till exempel det var nyttigt att leva ensam så länge som jag trots allt gjorde, jag tror det var en nyttig tid. Jag hade stormigt samboförhållande när jag var strax över 20, men levde sedan ensam under flera år – vilket till största delen var helt självvalt. Och jag tror att det var en nyttig tid, då jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Jag reste på egen hand, firade semestrar själv och även vissa högtider. Det är absolut ingenting jag ångrar, utan snarare tvärtom.
Nu börjar man uppnå den ålder, då man tänker en hel del på döden – som ju onekligen kommer allt närmare vare sig man vill det eller ej. Inte minst funderar jag själv mycket på vad som händer när man väl vandrat vidare, när man väl lämnat jordelivet. Jag har ingen religiös övertygelse överhuvudtaget, så jag tror inte på vad någon av de heliga skrifterna pratar om händer när livet är över. Men någonstans hoppas jag ändå på att något händer när livet faktiskt är över. Jag vill inte att allt bara ska ha ett slut någonstans, att allt bara är över när döden gör sitt intåg.
Kanske återföds man här på jorden igen, i en annan kropp kanske någon annanstans på jorden. Jag tror inte på att man straffas/belönas för det liv man levt i tidigare liv, utan mer på att naturen har sin gång i hur man återföds. Jag tänker att själen på något vis vandrar vidare till en annan kropp och sedan lever man ett nytt liv i någon annan kropp. Vad tror ni andra? Vad händer när livet tar slut och man vandrar vidare? Är allt bara slut, eller återföds man på något vis någonstans?
Det värsta är att jag med ålderns rätt börjar känna av den ena krämpan efter den andra. Ryggen som värker och inte riktigt vill vara med, höfter som trilskas, hörsel och syn som blir sämre – och minnet som sviker alltmer. Och jag tänker ibland att är det så här det nu ska vara? Är det nu kroppen börjar sjunga på sista versen? Det känns någonstans vemodigt och jobbigt att känna att kroppen börjar sjunga på sista versen och inte längre samarbetar på det vis som den tidigare har gjort.
Det har plötsligt blivit viktigare att ta hand om sig, viktigare att tänka på hur man sköter om den enda kropp man faktiskt tilldelats. I och med krämporna kommer, börjar det bli viktigare att tänka på hur man tar hand om sig och att man faktiskt inte missköter sin hälsa. Jag har inte varit Guds bästa barn när det kommer till att ta hand om sin hälsa. Jag har rökt – nästan två paket om dagen – festat lite mer än vad som är hälsosamt och ätit allt annat än hälsosamt. Men nu när kroppen börjar säga ifrån, har man insett vikten av att ta hand om sig – vilket i ärlighetens namn är aningen försent.
