Bättre rädd än blind för mina rädslor

Jag har genom åren byggt upp två stora rädslor i livet. Bortsett från min rent extrema höjdskräck vill säga, men det är snarare en fobi. Däremot har jag insett att finns andra saker i livet som jag skyr som pesten och absolut inte vill råka ut för, kosta vad det kosta vill.
Rädsla nummer ett är att jag är livrädd att hamna i ett missbruk, oavsett om det är alkohol, narkotika eller något annat. Jag har en gång i tiden arbetat med missbrukare och sett vad missbruk kan göra med människor, framförallt om det går riktigt långt. De jag jobbade med, hade bokstavligen supit bort allt och levde på gatan. Många hade varit missbrukar sedan tidiga tonåren och jag skulle inte vilja veta hur de såg ut invärtes.
Tanken slår mig ibland när jag går förbi bänken vid tunnelbanan, där kvarterets alkisar ofta sitter och skränar, att jag absolut inte vill hamna i den sitsen. Det är ofta ganska tragiska livsöden, där hela tillvaron kretsar kring alkohol och/eller droger och man i övrigt inte har en fungerande tillvaro. De flesta jobbar ju inte, har kanske ingen eller väldigt liten kontakt med familjen och är oftast väldigt trasiga. En tillvaro jag själv inte skulle vilja ha under några som helst omständigheter.

Rädsla nummer två är att på något sätt bli invalidiserad. Det kan vara att hamna i rullstol, bli av med en kroppsdel, förlora synen eller hörseln – you name it. Det skulle på många sätt vara en katastrof. Samtidigt är jag fullt medveten om att man kan ha ett högkvalitativt liv trots en funktionsnedsättning, det finns massor av exempel på det. Men jag är ändå livrädd för att råka ut för något sådant.
I tonåren drömde jag om MC-kort och motorcykel, men nu som vuxen har jag blivit alldeles för feg för att ta det steget. Man sitter så oskyddad på en motorcykel och jag är för rädd för att råka ut för något helt enkelt. Och jag vet inte om det är själva funktionsnedsättningen i sig jag är rädd för, eller om det snarare är att inte klara sig själv – att helt enkelt inte kunna klara vardagen på egen hand.
Beroende på vad man råkar ut för, så riskerar man att bli oerhört begränsad i sin tillvaro. Och jag tror att min största fasa är att bli av med synen, det skulle påverka tillvaron negativt alldeles för mycket – tänk vad mycket vi tar in med synen trots allt!

Vad dessa rädslor kommer av, har jag ingen som helst aning om. Kanske är det mitt kontrollbehov som talar, mitt behov av att helt enkelt till fullo har kontroll över tillvaron. Vid ett missbruk tappar man på sätt och viss kontrollen över sitt liv och sin tillvaro och låter drogerna ta den kontrollen. Man klarar oftast inte längre att jobba, man förlorar ofta kontakt med släkt och vänner, i förlängningen kan man förlora hem och tillgångar – liksom givetvis sin hälsa.
Och bli man invalidiserad, förlorar man även då på sätt och vis kontrollen över tillvaron. Plötsligt behöver man i någon utsträckning hjälp med mycket för att tillvaron helt enkelt ska fungera. Man klarar sig inte på egen hand på samma vis som utan en funktionsnedsättning.

Så ja, det är förmodligen mitt kontrollbehov som talar i detta sammanhang – jag är kanske i grunden egentligen rädd för att tappa kontrollen, inte för att hamna i ett missbruk eller bli invalidiserad. Eller kanske både och, vem vet?!