Man kan inte bestämma vad som händer, men man kan bestämma vad man gör med vad som händer

Ny vecka, nya tag – eller vad säger man? Den gångna veckan har till mångt och mycket kretsat kring att komma i ordning inför den stundande resan till Berlin. Jag har haft ett par skor jag vill ha med inlämnade till skomakaren för att få dem lite restaurerade, jag har varit till barberaren för att i den mån det går se lite anständig ut inför den kommande resan och även varit till apoteket för att ha de mediciner jag behöver i ordning. Till det har jag jobbat på som vanligt, så veckan har varit fullbokad från början till slut. I måndags var det filminspelning, i tisdags sprang jag runt på lite ärenden för att sedan jobba som vanligt onsdag till fredag. Helgen har jag haft ledig och har ägnat mig åt annat än jobb och reseförberedelser. Lördagen tillbringade jag hemma med rejäl sovmorgon eftersom jag jobbat sent på fredagen – klockan var närmare halv tolv innan jag lyckades pallra mig upp ur sängen för att ta tag i vad som var kvar av dagen. Sen blev det mjukiskläder i hemmets lugna vrå under dagen bortsett från att jag var till affären och småhandlade ett par saker. På söndagen blev det häng i vårsolen tillsammans med yngsta syskonbarnet, vilket var fantastiskt roligt. Vi gick på stan, åt glass och lunch i solen och var sedan på Spårvägsmuseet under eftermiddagen – så de var en lyckad dag och ett trött syskonbarn som jag returnerade till föräldrarna frampå sen eftermiddag. Det var även en ganska trött barnvakt som kröp i säng i skaplig tid på söndagskvällen, det ska inte nekas till. Man är liksom inte van vid det tempo som barn håller, utan man blir snabbt slutkörd efter att ha varit barnvakt några timmar. Som (självvald) barnlös är man lyckligt ovetande om det tempo som barn trots allt orkar med – och man fattar inte var de får all sin energi ifrån.
Vecka 20 har som sagt inletts med en filminspelning i förrgår och sedan ett nattpass på det. Igår sov jag under förmiddagen och började sedan förbereda mig inför resan till Berlin som inleddes idag. Det skulle packas och man ska se till att ha med sig pass, biljetter, mediciner och en lång rad andra viktiga saker. Jag brukar ofta ha lite ”ångest” innan jag ska iväg någonstans eftersom jag är rädd att glömma något viktigt. Samtidigt vet jag ju att det mesta går att lösa på plats. Har jag åkt ifrån rena underkläder, får man helt enkelt köpa nya – det enda som kan vara svårt att lösa är om man glömt pass, biljett eller viktiga mediciner hemma, inte minst om man befinner sig utomlands. Så jag är petnoga när jag packar och ser till att få med mig allt viktigt – och får nog ändå lite stolt erkänna att det ganska sällan händer att jag glömmer något viktigt när jag ska iväg någonstans. Jag minns när jag för knappt 20 år sedan skulle gå på Metallicas konsert i Hultsfred. Jag och min dåvarande flickvän packade allt och åkte i hyrd bil från Kalmar där jag då bodde och pluggade. Vi åkte de cirka 15 milen till Hultsfred – och när vi kom fram kom jag på att jag glömt biljetterna hemma. Liksom det enda jag inte fick glömma. Lyckligtvis fick vi kanonhjälp av personalen, som ordnade det hela och vi kom in på konsertområdet. Men det var några svettiga minuter innan allt var löst.

Det är nu rätt länge sedan jag var utomlands senast och det ska bli riktigt kul att komma iväg, denna gång till Berlin. Det blir en förlängd weekend, vi åker imorgon onsdag och kommer hem söndag kväll. Det har varit mycket pusslande för att få ihop den kommande resan så att alla blir så nöjda som möjligt med resan. Men är man ett sällskap på fyra personer som ska resa ihop, så blir det en del pusslande för att få ihop allting. Nu börjar det dock bli struktur på det hela och jag tror att vi kommer få ihop ett skapligt schema under de dagar vi ska vara på plats i Berlin. Och jag kommer få tillfälle att praktisera min skoltyska – det är inte så att jag har några djupa diskussioner på tyska, men jag ska nog klara att fråga efter vägen, beställa på restaurang och så vidare. Det är många år sedan jag använde mina tyskakunskaper, det är ju inte som engelskan som jag använder dagligen i mitt arbete. Dessutom har jag ju bott i London, så engelskan sitter där och jag kan ha rätt bra samtal på språket. Men tyskan använder och hör man inte naturligt på samma vis och det blir svårt att underhålla kunskaperna. Dock känner jag ett visst uns av flygskam med tanke på att vi tar flyget ner – det bär liksom emot en aning i tider då man ska tänka på miljön. Samtidigt lever jag och sambon ganska miljövänligt i normala fall – vi har ingen bil, är duktiga på att källsortera, handlar mycket på second hand, slänger inte mycket mat och så vidare och så vidare. Så enstaka flygresor kanske inte gör så hemskt mycket trots allt – även om man givetvis ska undvika att flyga i så stor utsträckning som möjligt.
För några år sedan var vi på väg att flyga till Thailand på semester, men så blev jag sjuk och vi bestämde att skjuta på resan litegrann. Och tur var väl det, för strax efter kom pandemin och världen stängde ner totalt. Så vem vet, kanske hade vi blivit kvar i Thailand på obestämd tid i ett sådant läge? Visserligen finns det värre ställen att vara fast på, men frågan är förstås hur länge pengarna hade räckt med tanke på att man ju oftast bara har en begränsad summa pengar med sig. Sedan pandemin har flygskamen inte direkt blivit mildare, utan snarare tvärtom. Det pratas alltmer om att man ska tänka miljömässigt och inte flyga alltför mycket. Samtidigt tycker jag att vi lever ganska miljövänligt på det stora hela – vi har ingen bil, vi är noga med att sortera sopor och tar tillvara på i princip alla matrester. Vi handlar mycket på second hand och försöker i möjligaste mån sälja eller skänka saker vidare istället för at slänga på tippen. Så enstaka flygresor kanske man kan göra utan att ha alltför stora samvetskval, vad vet jag?! Nu är det flera år sedan jag satt på ett flygplan senast och har dessutom bara gjort en kortflygning på 1,5 timme från Stockholm till Berlin. Något som jag faktiskt tror att Moder Natur förlåter mig för.

Resan ner till Berlin förflöt på ett bra och smidigt sätt. Vi började tidigt med dusch och frukost vid sju på morgonen. Strax innan halv nio bar det av in till centralen för att möta upp resten av resesällskapet vid nio för att ta Arlanda Express ut till flyget. Det är alltid med viss vånda man använder sig av den svenska järnvägen – är det inte signalfel, spårfel eller spårspring så är det något annat som sätter stopp för tågens framfart. Men den här gången flöt det på väldigt bra och vi kom fram till terminal fem på utsatt tid. Vi hann checka in i lugn och ro för att sedan gå en sväng i taxfreen en sväng, äta lite lunch och sedan, strax innan halv tolv sätta oss pså planet för att flyga iväg. Väl framme på den enorma flygplatsen Brandeburg letade vi fram vårat bagage och begav oss till hotellet i centrala delarna av Berlin. Vi är nu incheckade på hotellet och har gemensamt börjat leta efter lämplig restaurang för dagens middag. Något som är ett ganska kärt nöje på något vis, det är alltid kul med nya matupplevelser – inte mins i en ny stad i ett främmande land. Jag har tidigare bara mellanlandat i Frankfurt en gång för många år sedan – det är närmsta jag kommit av att ha varit i Tyskland. Något som ju egentligen knappt räknas trots allt. Från och med nu kan jag trots allt säga att jag faktiskt varit i Tyskland, att jag faktiskt besökt landet. Hur bra de kommer att gå med mina knackiga tyskakunskaper återstår att se, annars är min erfarenhet att tyskar generellt är duktiga på engelska så jag ska nog kunna hanka mig fram rent språkmässigt.
Nu gäller bara att se till att resten av resan blir en lyckad upplevelse, men vi har alla förutsättningar för att det ska bli så. Vi ska på guidad rundtur i stan, gå på spa, loppmarknad, shoppa och – förstås – äta och dricka en massa gott. Fyra dagar är väl egentligen alldeles för lite tid för att se en stad som Berlin, men kanske kan man få ett hum stan och en känsla ifall man vill komma tillbaka igen. Många städer har jag fastnat för just efter blixtvisiter på några timmar eller dagar. Till mina favoriter hör Köpenhamn och Amsterdam, dit jag mer än gärna vill återvända igen. En annan favorit är London, där jag bodde en period under 90-talet men till min stora sorg bara besökt ett par gånger sedan dess. Jag skulle mer än gärna åka tillbaka dit igen så fort ekonomin tillåter. Det stora bekymret med att resa är förstås att det kostar en hel del, sedan ska man ha tiden till det också – en kombo som inte alltid går ihop i dagens västerländska samhälle. Vi jobbar för mycket och har alltför lite tid över till sådant som verkligen betyder något – som att se världen, träffa familjen och allt annat som borde komma i första rummet.

Det återstår nu att se hur många inlägg jag kommer hinna med att publicera under de kommande dagarna, med tanke på att de förmodligen kommer vara tämligen intensiva. Förmodligen kommer jag känna att jag vill prioritera annat än att sitta vid datorn, men enstaka inlägg kan det ändå komma att bli – helt beroende på tid, ork och energi. Är man så pass kort tid som fyra dagar på ett ställe, vill man passa på att utnyttja tiden till max och inte bara hänga på hotellet. Samtidigt brukar jag ha mycket inspiration på just hotell – och inläggen kan formligen spruta ur fingrarna. Favoriten hemma i Stockholm, brukar vara att sitta på någon hotellbar med en cocktail, vin eller drink och sedan skriva för fullt. Jag har ett par favoritställen där jag brukar sitta, men vissa av dem har börjat försvinna av olika anledningar och jag är därför på jakt efter nya ställen att sitta och skriva på. Det går naturligtvis bra att sitta hemma och skriva, men som en skrivande person ve jag med mig att man ibland behöver miljöombyte – och fik eller barer är därför tacksamma miljöer att sitta och skriva i. Jag ska se om jag kan inviga vårat nuvarande hotells bar för att skriva lite kanske, det är inte alls omöjligt att den tiden kommer att finnas. Men det återstår helt enkelt att se – om inte annat kommer en rapport i början på nästa vecka om hur vistelsen i Berlin har varit och kanske dessutom med en och annan bild. Idag är det så lätt att ta semesterbilder eftersom de flesta av oss äger mobiltelefoner med bra kameror i, en ägodel som man dessutom nästan alltid bär på sig. Vi som är uppvuxna innan dagens moderna mobiltelefoner minns hur man fick släpa på otympliga kameror för att kunna ta bilder alls. Dessutom med filmrullar som rymde 24 eller 36 bilder – och det var först när man framkallat filmen som man insåg huruvida bilderna blev bra eller ej. Man fick inte fotona på någon display för att kunna avgöra om de blev bra eller ej.
Och det gick dessutom inte att publicera bilderna i något öppet forum som exempelvis Facebook för 30 år sedan – utan man fick personligen visa upp sina fotoalbum eller diabilder när man träffade folk. Idag kan man sprida sina bilder blixtsnabbt genom att lägga ut dem på internet i olika forum som Facebook, bloggar och andra medier. Det går liksom att visa upp vad man gör på ett helt annat sätt. Självklart på gott och ont, men mestadels på gott om man frågar mig. Jag brukar publicera ett axplock av mina bilder på exempelvis Facebook, sedan sparar jag ner mina bilder i digitala fotoalbum för att kunna visa släkt och vänner vid lämpliga tillfällen. Men några bilder kommer säkerligen hamna även här på bloggen – även om ni som följt mig ett tag vet att jag är restriktiv när det kommer till det där med bilder på bloggen. Inte minst när det kommer till bilder på personer. Jag brukar vara stenhård på punkten att inte publicera bilder på personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till publicering.