Konsten att leva innan livet går på paus

Nu börjar det verkligen märkas att vi går mot höst – höstfärger börjar anas här och där och det är både kyligare och mörkare ute. Sakta drar det ihop sig för att ta fram höstkläderna, även om jag fortfarande insisterar på att gå i shorts och kortärmat ett litet tag till. Det brukar gå en liten bit in i september innan jag tar fram höstkläderna, sedan kan vädret naturligtvis variera från år till år – så exakt när höstkläderna kommer fram kan variera lite från år till år. Just 2026 har september hitintills varit varm och solig och det har funkat bra att gå i sommarkläder, men det börjar så småt bli lite kyligt med tunna kläder. Så till och med jag ger snart vika och tar på mig långärmat och långbyxor – men jag är för varmblodad för att byta dit riktigt än. Folk brukar tycka att jag går alldeles för tunt klädd oavsett tidpunkt på året, men det har enbart med att göra att jag är så varm av mig och helt enkelt inte behöver så mycket kläder. Så har jag alltid varit, jag har alltid svettats mycket och snabbt blivit varm vid minsta lilla ansträngning. Jag är så varm av mig att jag inte ens behöver en vinterjacka, utan klarar mig bra på en lite varmare rock – även mitt i vintern. Å andra sidan bor jag som bekant i Stockholm, där vintrarna sällan är särskilt kalla utan temperaturen ofta håller sig kring nollan även i januari. På så vis skulle jag passa in bra rent vädermässigt i norra Sverige, där temperaturerna ärt lit lägre – för jag kan tycka att det är riktigt jobbigt när temperaturen går upp emot 30 grader under somrarna, vilket inte sker lika ofta i norr.
Men kyla och mörker till trots så tycker jag det är härligt att hösten är här. Tempot blir lugnare och naturen vlir vackert färggrann med alla höstfärger. Så älskar jag den höga, klara luften som är mycket lättare att andas än sommarens mycket tyngre luft som är full i pollen. För även om jag inte är pollenallergiker så tycker jag ibland att det kan vara tyngre att andas sommartid just på grund av värmen och pollen. Något som försvinner när hösten kommer med sin höga och klara luft. Folk tycker förmodligen inte att jag är riktigt klok, men jag tycker väldigt mycket om hösten och gillar höstens intåg lika mycket som när våren kommer. Det är två vitt skilda årstider med sin tjusning och charm. Och just årstidsskiftningarna vi har i Sverige gör att jag är extremt hemkär och inte alls skulle vilja flytta ifrån Sverige för gott. Jag skulle kunna tänka mig att bo utomlands under en begränsad period, men absolut inte för gott. På samma vis trivs jag förträffligt i Stockholm där jag nu bott i snart 30 år – och har inga större planer på att flytta härifrån heller.

Häromnatten fick jag för mig att göra Sveriges radios valkompass. Jag har inte brukat göra sådana eftersom jag gjorde en för ett antal val sedan och då fick resultatet att jag borde rösta på Sverigedemokraterna – ett parti som ligger extremt långt ifrån mina värderingar. Då gav jag liksom upp eftersom jag tyckte att de var alldeles för missvisande, jag har aldrig haft några som helst planer på att rösta på det partiet – vad valkompasserna än visar. Varför jag fick mig att göra en valkompass helt plötsligt vet jag inte, för jag har inga större tvivel när det kommer till vad jag ska rösta på. Men kanske var jag nyfiken på vad den skulle visa och hur mina värderingar stämde överens med de olika partiernas. Och valkompasserna tycks ha blivit bättre kalibrerade sedan jag gjorde en senast, för nu visade den ungefär vad jag hade väntat mig. Enligt Sveriges radios valkompass låg jag närmast Vänsterpartiet – vilket var föga förvånande. Lite mer förvånande var att Milöpartiet kom på en andra plats och sedan Socialdemokraterna – jag hade nog trott att den ordningen skulle ha varit tvärtom. Att Miljöpartiet skulle ha kommit före Liberalerna, KD eller Moderaterna hade jag nog anat, men inte före sossarna. Just Miljöpartiet tycker jag är lite för mycket ett enfrågeparti för att jag ska lägga min röst på dem, men sossarna kan jag mycket väl tänka mig att rösta på. Längre än så till höger går jag inte när jag röstar – och det tyckte valkompassen inte heller att jag skulle göra, partierna på högerkanten låg alldeles för långt ifrån mina åsikter och värderingar. Allra längst bort från mig låg – föga förvånande – Sverigedemokraterna, ett parti som jag hoppas ska få så lite som möjligt att säga till om efter kommande val. De tycker säker samma sak om det parti där jag fram till för några dagar sedan var medlem, nämligen Vänsterpartiet. Men det är en åsikt som får stå för dem, jag själv har inga som helst problem med att lägga min röst på Vänsterpartiet – och hoppas förstås på att de ska få mer att säga till om.
Jag har nog aldrig varit särskilt osäker på vilken sida av mittsträcket jag ligger när det kommer till mina politiska uppfattningar, så valkompasser är för de allra mesta inget jag behöver göra. De senaste valen har jag dessutom – som sagt – varit medlem i Vänsterpartiet, så då har det varit tämligen uppenbart var min röst hamnat. Nu har jag gått ur partiet av olika anledningar – och plötsligt är det kanske inte alls lika självklart vilket parti som får min röst. Men jag håller mig i alla fall på ”rätt planhalva” och kommer inte gå över till att rösta blått under några som helst omständigheter. Men kanske kan valkompasser vara till viss hjälp för dem som är osäkra på sin partitillhörighet, om inte annat kan man få en fingervisning om var man ska lägga sin röst. Man har i radio gjort väldigt mycke reklam för just valkompassen, ungefär som att den skulle vara någon form av ”facit” på var du ska lägga din röst – och så ska den knappast tolkas. Det är som sagt en fingervisning men knappast mer än så – och själv fick jag ”bara” en bekräftelse på vad jag ska rösta på. Vilket i och för sig var rätt skönt på sitt vis.

Sakta har jag börjat planera lite för nästa års eventuella 50-årsfest. Jag har varit skeptisk till att ha någon fest överhuvudtaget, men har nog givit vika och tänkt det kan vara ganska roligt med en fest trots allt. Det blir något i all enkelhet med de allra närmsta och ingen stor och dyr baluns. Jag har börjat gå igenom vilka jag vill bjuda och gallra ganska hårt för att hålla nere på antalet gäster. Nu är det ett år kvar tills det är dags, så jag kommer hinna slipa, putsa och fila ganska mycket på planerna innan det väl är dags. Men tanken är att ha planerna klara frampå senvintern/vårkanten så att man kan göra en bokning då. Sedan går jag ut med inbjudningar någon gång under sommaren och ber folk att osa någon i augusti, en månad innan festen ska äga rum. Och tiden har ju en tendens att gå alldeles för fort, så det är bra att vara ute i god tid med att ta in offerter, kolla av olika ställen att vara på och inte minst vara ute i god tid med att boka så att man får de lokaler, menyer och musik man vill ha. Om det blir festlokal eller middag ute och sedan resterande del av festen hemma hos oss återstår att se. Det är just där det säkert kommer att putsas och filas en hel del på planerna de kommande månaderna innan man vet det exakta upplägget på festen. Jag vet i alla fall ungefär vilka jag vill bjuda och det är ett steg i rätt riktning. Grunden för att begära in offerter är givetvis att veta ungefär hur många vi blir, då vet man vad man ska grunda offerterna/prisförfrågningarna på.
Och ja, jag skriver eventuell fest eftersom jag inte riktigt bestämt mig ännu för om det blir en fest eller ej. Jag har börjat slipa lite på planerna för att se vad det kan kosta och så vidare, men jag är inte klar över alla detaljer ännu. Och vi får se om jag kommer känna mig bekväm med en fest eller ej. Alternativet är en enkel middag med den absolut närmsta familjen, som jag brukar ha i princip varje år. Det har blivit något av en tradition att vi har kräftskiva hos oss runt min födelsedag, Så varför inte ha en kräftskiva med lite extra allt när man fyller 50 år? Det går ju trots allt det med, eller hur? Som jag varit inne på förut, känner jag mig inte riktigt bekväm med att stå i centrum på det sätt som man gör på sin egna födelsedagsfest. Samtidigt känner jag trots allt någonstans att det skulle vara lite roligt också, det ska jag trots allt inte neka till. Så vi får helt enkelt se vilka känslor jag väljer att ge vika för – för eller emot en fest när jag fyller 50 år.