Visar: 1 - 10 av 33 RESULTAT
Kampen mot cancer

Fuck cancer

Jag fick häromdagen en mindre rolig påminnelse via Facebook om vad jag gjorde den 27 september 2014. Det hade då gått exakt sju år sedan jag opererats för min tumör och var inlagd på sjukhus. Kroppen hade den 27 september 2014 börjat hämta sig efter operationen. Känseln och finmotoriken började till viss del komma tillbaka och jag klarade av att gå några steg i sjukhuskorridoren.
Men jag minns också vilken tid det tog innan jag faktiskt var tillbaka igen. Det tog tre månader av rehabilitering innan kroppen fungerade någorlunda som vanligt igen. Första veckorna gick jag med hjälp av gåstol, därefter med käpp. När jag skrevs ut från boendet på rehabiliteringen efter ungefär halva tiden (jag fortsatte rehabiliteras även om jag bodde hemma), fick jag en rullator förskriven och utlämnad. Men den vägrade jag faktiskt att använda och lämnade tillbaka den efter bara ett par veckor. Någonstans gick det för mig en gräns när det gällde vilka hjälpmedel jag var villig att använda. Käpp var en sak, men en rullator ville jag inte använda.

Corona och Covid19

Back to normal

Äntligen, äntligen kommer den dag som man väntat på i över ett år! Restriktionerna lyfts och vi som vaccinerat oss kan återgå till en i princip vanlig tillvaro igen. Det var nog tur att man förra våren inte hade en aning om hur länge pandemin skulle hålla på, att man inte visste att det skulle bli långt över ett år med restriktioner och distansering. Då hade man nog givit upp ganska omgående. Men nu kan man se ljuset i tunneln och faktiskt känna att man kan komma tillbaka efter ett långt och tröttsamt år.
Äntligen vågar man börja planera in saker, äntligen kan man börja röra sig fritt i samhället igen och känna att det faktiskt är okej, att det inte finns några restriktioner att ta hänsyn till. Allra mest har jag under det gångna året saknat sociala kontakter, att faktiskt kunna träffa människor utan att tänka på hur man hälsar eller att hålla sig på behörigt avstånd. Man har rört i sin lilla bubbla och inte träffat särskilt mycket folk sedan förra våren. Det är knappt man vågat träffa sin egen familj. Själv är jag rätt lyckligt lottade som inte lever ensam och inte jobbat på ett jobb där distansarbete varit rekommenderat (åtminstone inte under merparten av pandemin). Hade jag levt ensam och dessutom enbart jobbat hemifrån, hade jag förmodligen blivit tokig. under de få månader jag jobbade hemifrån i början av pandemin, kändes det som att jag höll på bli vansinnig. Vissa dagar träffade jag knappt en kotte kändes det som.

Dagbok

Hatobjekt

Jag har med åren konstiga lite konstiga idéer och vanor, sådant som man nog rent naturligt lägger sig till med med ålderns rätt. Vissa saker i tillvaron tycker jag om, andra inte – jag har lärt med mig åren att vad som faller mig i smaken eller ej. Men somliga ting har blivit som en fix idé som jag inte riktigt förstår vad de kommer ifrån, varför det har blivit så här.
Dels gillar jag inte söndagar, fråga mig inte varför. Det spelar ingen roll ifall jag jobbar på måndagen eller ej, jag kan helt enkelt inte med söndagar – jag kan bara inte med denna dag. Kanske kan det vara något som hänger i från skoltiden eller när man haft kontorstider och söndagen alltid innebar slutet på helgen. Kanske har det med att göra att så mycket är stängt på söndagar och det är svårt att uträtta ärenden och liknande. Det är helt enkelt en väldigt trist dag i flera aspekter – även om det inte är slutet på helgen och man ska börja jobba dagen efter. För så är det ju för mig som skiftarbetare, det är inte alltid jag jobbar på måndagen.

Film

Intensitet i vardagen

Jag är mitt uppe i en tillvaro som jag gärna skulle ägna mig åt på heltid året om. Det har varit en del tricksande med mitt ordinarie schema på jobbet och jag vill sända en stor eloge till mina kolleger för att man ställt upp och faktiskt gjort det hela möjligt. Jag har under ett par veckor på heltid ägnat mig åt att filma och vid sidan av jobbat mina pass på jobbet. Det har varit och är intensivt, men fruktansvärt roligt. Hade det ekonomiskt varit möjligt, hade jag gärna levt på filmandet på heltid – men det finns helt enkelt inte de pengarna i att vara statist tyvärr. Att så stora och många uppdrag som jag haft sista tiden är ganska ovanligt, oftast har jag en eller två dagars filmning per vecka och kanske inkomster på några tusenlappar per månad. Som det är just nu, har jag dragit in ungefär 20 000 på filmningen vilket är ovanligt mycket.
Men det är roligt att ha variationen i vardagen, att inte bara ha ett jobb utan två. Och jag har ju sådana arbetstider att det faktiskt går att kombinera mitt ordinarie arbete med att ägna mig åt min lilla firma och filmningen vid sidan av. Det är en enorm fördel att faktiskt kunna ha det så och också därför jag sökt mig till en arbetsplats med någon form av skiftgång. I och med att jag oftast är ledig några vardagar varje vecka, är det fullt görligt att ägna sig åt annat.

Politik

Som att försöka dansa med en myndighet

Under de gångna veckorna har vi kunnat läsa om treårige ”Tim”, som ska utvisas ensam till Nigeria. Detta trots att han knappt har någon anknytning till landet och aldrig varit där. Tims mamma ansökte om asyl i Sverige medan hon var gravid med Tim. Men blott elva dagar gammal omhändertogs Tim av sociala myndigheter och hans mamma har bedömts inte kunna tas hand om honom – och hon har själv inte visat något intresse av sin mammaroll. Mamman är sedan en tid utvisad till Nigeria och Tim bor kvar hos den fosterfamilj i Sverige som han bott hos under merparten av sitt liv. Detta till trots har myndigheterna tagit beslutet att han ska utvisas och att han inte är välkommen i Sverige.
Idag kan man läsa om familjen Berisha, som ska utvisas till Kosovo efter 15 år i Sverige. Kosovo är ett land där de yngsta barnen inte ens varit, utan det enda land de känner till är Sverige. Föräldrarna jobbar, barnen går i skolan och man har lärt sig svenska. En familj som enligt tidningsartikeln i Aftonbladet tycks ha gjort precis allting rätt för att integreras i sitt nya hemland.

Arbetsmarknad

Arbetsförmedlingen

Jag vet inte hur många gånger jag bytt jobb genom åren, men det har blivit ett antal gånger. Det har inte berott på att jag blivit uppsagd, utan jag har själv velat röra på mig med jämna mellanrum och på det viset utvecklas i min yrkesroll. Jag har inte ron att stanna kvar på samma arbetsplats år in och år ut, utan tror att det är nyttigt att emellanåt röra på sig.
Ibland har jag varit väldigt aktiv i mitt arbetssökande och sökt väldig många jobb på kort tid, andra perioder har jag legat lågt och inte alls sökt särskilt många jobb alls. Allt beroende på situation. Men är det något som har genomsyrat mitt arbetssökande genom åren, så är det att jag nog aldrig fått ett jobb genom Arbetsförmedlingens försorg. Och så har det varit i alla år sedan jag kom ut på arbetsmarknaden för 25 år sedan. De få och korta perioder jag gått arbetslös har jag lydigt skrivit in mig hos Arbetsförmedlingen för att på så vis ha rätt till A-kassa, men jag har aldrig upplevt att jag genom denna myndighet faktiskt fått något jobb. De jobb jag fått har jag hittat genom egna kontakter och – på senare år – genom att söka på nätet och gå in på olika arbetsgivares hemsidor. När jag började jobba var internet knappt uppfunnet än, men på senare år har jobbsökandet blivit avsevärt lättare än på 90-talet – det går helt enkelt inte att komma ifrån.

Diverse

Storstadsstress

Innan jag som vuxen flyttade till Stockholm, hade jag varit här ganska mycket. Jag hade en del släkt i Stockholm och var ofta här på lov och över helger. Jag hittade hyfsat åtminstone i innerstan och visste på ett ungefär hur kollektivtrafiken fungerade på det stora hela, så det var inte en helt okänd stad jag flyttade till. Men Stockholms rusningstrafik var något av ett nytt fenomen för min del när jag flyttade hit, eftersom jag ytterst sällan rört mig i Stockholm under rusningen innan flytten. Jag minns hur jag chockades över alla springande människor, trängseln och tempot som uppstod under några timmar varje morgon och eftermiddag. Det gick liksom inte att jämföra med den trafik som utgjorde ”rusningen” i lilla Hudiksvall, där jag är uppvuxen. Visst uppstod det även där bilköer och vissa bussar blev överfulla i morgonrusningen – men inte alls på samma sätt som i storstan. Och tempot var långt mycket lugnare än den stockholmska rusningen. Trots att bussarna gick avsevärt glesare och folk därmed borde vara mer måna om att komma med de få avgångar som ändå fanns.

Dagbok Film

Business as usual

Jag är ibland lite för duktig på att åta mig saker och ständigt ha en fullspäckad kalender. Oftast trivs jag som allra bäst när det är lite happening i tillvaron. Jag har en tendens att börja känna av viss tristess när man bara åker mellan jobbet, hemmet och affären eller något hämtmatställe för att ordna middag. Jag har på sistone fått en hel del uppdrag på min firma och jobbat en bra bit över heltid. Det är inte utan att jag skulle behöva lite flera timmar än dygnets totalt 24. Men jag trixar med de timmar som står tillbuds och får det oftast att gå runt ändå.
Sen har jag inte lika fullspäckat schema som jag vet att somliga andra kan ha. Jag får min sju till åtta timmars sömn varje natt (ibland till och med mer) och har till exempel inga barn att ta hänsyn till. Det skulle vara en nästintill omöjlig ekvation att få ihop om jag hade småbarn som passas, skjutsas, hämtas och lämnas på olika håll. Sen har jag fördelen att jobba väldigt ”komprimerat” när jag väl jobbar. Jag kör 12-timmarspass och jobbar 4-5 dagar för att sedan vara ledig lika mycket. Och det är mycket tack vare mina arbetstider som jag kan ha den tillvaro jag har.

Filosofi

Att göra sig till

När jag precis flyttat till Stockholm, jobbade jag som brevbärare och chaufför på Posten i Danderyd. Varje dag delade jag ut brev och paket i de fashionabla områdena i en av Sveriges mest välbärgade kommuner. Som brevbärare lär man sig snabbt känna människorna på sitt distrikt och man har god koll på varje person och hushåll i området.
En sak lärde jag mig väldigt snabbt – och det var hur man mest sannolikt skulle bli bemött av kunderna i de olika delarna av Danderyd. I de riktigt fina delarna, bland lyxvillorna i Stocksund och Djursholm blev man i princip alltid trevligt och korrekt bemött. Där var aldrig någon som tyckte att man stod över någon för att var välbärgad och hade det bättre ekonomiskt ställt än många andra.
Kom man istället till de ”lite sämre” delarna av Danderyd, det vill säga de områden med någorlunda normalstora villor, var bemötandet ett helt annat. Här bodde personer som visserligen många gånger var välbärgade, men kanske inte direkt förmögna. Och här hade man hög näsföring så det brakar om det. Man tyckte man stod långt över andra, som inte ”lyckats” lika bra i livet och inte är lika välbärgad. Någonstans kan man inte hantera att man fått det gott ställt ekonomiskt bättre än somliga andra – som till exempel en brevbärare. Välgången steg helt enkelt somliga åt huvudet totalt och det gick inte bete sig som folk mot andra som inte haft samma tur i livet.

Musik

Teknikens under

Senast jag köpte ny stereo var kring millennieskiftet, det vill säga drygt 20 år sedan. Då betalade jag 11 000 kronor för hela anläggningen, vilket skulle motsvara att köpa en stereo för knappt 15 000 i dagens penningvärde. Stereon är välanvänd, men har ändå funkat bra under alla år. Men på sistone har CD-spelaren börjat krångla och jag får snart inse att det är dags att köpa en ny. Kanske trots allt inte så konstigt när den trots allt har dryga 20 år på nacken, teknik håller ju inte hur länge som helst. Lite sporadiskt har jag börjat titta efter en ny CD-spelare för att få en uppfattning om vad det kostar numera.
Men det tycks vara helt omöjligt att få tag i en CDs-spelare. Jag hittar vanliga grammofoner och kassettdäck, men det tycks vara totalt tji att hitta en CD-spelare. Är jag helt ensam om att spela CD-skivor numera? Även om de flesta lyssnar på musik via till exempel Spotify (vilket även gäller mig), så känns det som att det borde finnas en viss marknad för CD-spelare fortfarande. Framförallt om det fortfarande lönar sig att sälja kassettbandspelare. För är det något som borde vara omodernt vid det här laget, så är det väl kassettband. Vinylskivor har fått ett uppsving på senare år och det något jag ändå kan förstå, men kassettband?!