allkonstnarenJag fick häromdagen en mindre rolig påminnelse via Facebook om vad jag gjorde den 27 september 2014. Det hade då gått exakt sju år sedan jag opererats för min tumör och var inlagd på sjukhus. Kroppen hade den 27 september 2014 börjat hämta sig efter operationen. Känseln och finmotoriken började till viss del komma tillbaka och jag klarade av att gå några steg i sjukhuskorridoren.
Men jag minns också vilken tid det tog innan jag faktiskt var tillbaka igen. Det tog tre månader av rehabilitering innan kroppen fungerade någorlunda som vanligt igen. Första veckorna gick jag med hjälp av gåstol, därefter med käpp. När jag skrevs ut från boendet på rehabiliteringen efter ungefär halva tiden (jag fortsatte rehabiliteras även om jag bodde hemma), fick jag en rullator förskriven och utlämnad. Men den vägrade jag faktiskt att använda och lämnade tillbaka den efter bara ett par veckor. Någonstans gick det för mig en gräns när det gällde vilka hjälpmedel jag var villig att använda. Käpp var en sak, men en rullator ville jag inte använda.
Sju senare kan jag i alla fall beteckna mig som ickerökare på heltid för första gången i livet. Jag har försökt sluta tidigare utan att lyckas riktigt. 2007 slutade jag röka till vardags men rökte när det var fest av olika slag. Jag lyckades hålla mig till feströkning mycket på grund av att jag snusade till vardags och därmed ersatte en last med en annan. Men när jag den andra september 2014 fick min diagnos, bestämde jag mig direkt. Aldrig mer ska jag hålla i en cigarett, inte ett enda bloss till ska jag ta. Det är inte värt risken att utsättas för allt som en tumör innebär. Och hittills har jag lyckats, även om röksuget fortfarande pockar på min uppmärksamhet ibland. Jag kan fortfarande tycka att cigarettrök luktar gott och kan till och med drömma om nätterna att jag börjat röka igen. Men jag behöver bara tänka tillbaka på min sjukdomsperiod för sju år sedan, så kommer jag på bättre tankar.
Det är liksom inte värt att öka riskerna markant att gå igenom en sådan prövning som cancer innebär. Det värsta med cancer är inte det man själv får gå igenom. Smärtan, tröttheten, orkeslösheten och ovissheten kring hur det ska gå – sådant går det att hantera. Det värsta var att se hur ens sjukdom drabbar nära och kära. Inte minst för dem av mina anhöriga som inte var bosatta i Stockholm och inte så lätt kunde komma över och hälsa på.
Jag vill helt enkelt inte utsätt mina anhöriga för detta en gång till om det går. Och där är rökningen givetvis en av hörnstenarna. Det är få vanor som är så cancerframkallande som just rökning och jag vill verkligen inte ge sjukdomen en sådan möjlighet.
Sen ska jag glatt erkänna att man omvärderar väldigt många saker efter en sådan här resa. Man inser någonstans hur skör tillvaron är, hur lätt allt plötsligt ställs på ända. Trots allt lever vi alla bara en tumör ifrån döden, så krass är sanningen. Och väldigt mycket annat kan ställa tillvaron på kant och stjälpa omkull den. Jag har till och med tatuerat in liemannen på höger underarm som en symbol för att hur nära döden vi faktiskt lever.
Jag har börjat chansa mycket mer i tillvaron, göra saker som jag aldrig skulle ha gjort innan jag blev sjuk. Förr tillbaka tog jag hellre det säkra före det osäkra och skulle till exempel inte säga upp en fast tjänst för en mindre trygg anställning. Men inte mindre än två gånger har jag sedan jag blev sjuk sagt upp en fast, trygg och statlig tjänst för att hoppa på en provanställning hos en helt ny och okänd arbetsgivare. Något jag inte är helt säker på att jag skulle ha gjort för åtta till tio år sedan.
Livet är för kort – med eller utan cancer – för att man inte ska våga lite ibland. Det är bara synd att det ska behövas en tumör för att man ska inse att det ibland är värt att chansa lite. För trots allt är det så att saker och ting löser sig med tiden. Byter jag jobb till en osäkrare anställning, som jag sedan blir av med hipp som happ, är det en möjlighet att söka sig vidare och ingenting annat. Det finns A-kassa och förr eller senare får man ett nytt jobb – ofta snabbare än man kan tro.
Jag har även satsat på att ha en mer givande fritid än jag tidigare gjort. Jag vill göra mer av min tid än bara lägga den på att jobba, äta, sova och sen dö. Det har blivit viktigare för mig vad jag lägger min tid och energi på. Både vad jag gör på jobbet, men också vad jag gör utanför arbetstid har blivit viktigare. Jobbet ska vara givande på sitt vis, samtidigt som det ska ge förutsättningar för en bra fritid där utrymme finns att göra sådant som jag brinner för. Det är kanske inte alltid en lätt ekvation att få ihop, men ibland lyckas man.
Men efter en cancerdiagnos lär man sig att uppskatta saker på ett helt annat vis och man ser till att faktiskt utnyttja den man har på ett helt annat sätt. Det är bara synd att det ska till en sådan pärs som cancer trots allt är för att man ska se sådant i tillvaron som egentligen borde vara den naturligaste sak i världen.
