cancer – Kompasskurs

Lagom är bäst – eller vad säger man?

När jag fick min senaste sjukskrivning på 75 %, tyckte jag till en början att det kändes lite lite att ”bara” jobba tre timmar per pass. Jag tänkte att det skulle kännas hattigt att bara göra så få timmar, att jag inte mer än skulle hinna till jobbet innan det var dags att gå hem igen. Men efter några dagar på jobbet, med tre timmar per pass, känns det som att det ändå är en ganska lagom start på att börja jobba igen. Det har verkligen känts ovant att återigen ha tider att passa, att inte längre kunna göra i princip det man vill under dagarna utan faktiskt ha vissa ”måsten”.

Så är jag åter i arbete på deltid

Måndag kväll vid midnatt gick min sjukskrivning på heltid ut och numera är jag alltså åter i tjänst på 25%. Det känns någonstans lite konstigt efter att ha varit borta på heltid under så lång tid som sex månader. Jag kommer börja med att jobba tre timmar per arbetspass som arbetsträning för att med tiden gå upp i arbetstid successivt. Samtidigt som det känns lite ovant, känns det givetvis också bra att vara tillbaka i tjänst. Det har börjat bli lite långtråkigt hemma och jag vill ha något att göra på dagarna förutom att sitta med bloggen ”hela dagarna”. Även om jag kunnat hålla igång med träning och liknande, så blir det långtråkigt att inte jobba i det långa loppet, det går faktiskt inte att komma ifrån.

Dagbok Kampen mot cancer

Vissa saker blir mer ångestladdade som sjukskriven

Som jag vet att jag skrivit om tidigare, blir man inte direkt fet på att gå på sjukpenning. Det är knappt att pengarna räcker till det allra nödvändigaste och hela ekonomin går liksom på sparlåga i nuläget. Det där med att försöka ha något sparande kan man liksom glömma, det är något man får ta när man börjar jobba igen. Jag är innerligt glad att vi är två om alla utgifter, hade jag varit ensam hade det varit oerhört tufft ekonomiskt under sjukskrivningen. Samtidigt är det förstås inte heller meningen att det ska vara någon lyxtillvaro när man är sjukskriven, utan sjukpenningen ska just täcka det allra viktigaste.
Jag måste erkänna att somliga saker blir lite mer ångestladdade när ekonomin inte är den bästa. Dit hör till exempel att göra räkningarna. Det är inte lika roligt när man vet att pengarna inte riktigt räcker till allt. Att göra räkningarna är väl i och för sig aldrig roligt, men det blir extra påfrestande när man har en låg inkomst. På sistone har jag märkt hur jag faktiskt dragit mig lite för att sätta mig med räkningarna eftersom det känns lite extra ångestladdat just nu. När man inte riktigt vet om pengarna faktiskt räcker till allt, blir det liksom ett orosmoln över att göra räkningarna och se vad pengarna räcker till eller ej.

Dagbok Kampen mot cancer

Så är det överstökat – plåstret har ryckts av!

Dagens läkarbesök har nog påverkat mig mer än jag egentligen trott. Visst har jag känt en viss oro kring vad som komma skall och vad läkaren skulle säga. Men jag tycker inte att jag tänkt så hemskt mycket på det, mer än kring det praktiska – om jag till exempel ska vara fortsatt sjukskriven eller ej. Jag har någonstans tänkt att vad är det värsta som kan hända? Worst case scenario har trots allt varit att cellförändringarna inte är helt borta och att jag kan tänkas behöva en strålbehandling till. Värre än så har jag försökt tänka att det inte blir.
Jag har verkligen känt efter ordentligt under den gångna tiden. Har jag inte lite ont i nacken? Är jag inte lite orkeslös? Man blir verkligen hypokondrisk när man haft cancer och tror alltid det värsta vid minsta lilla krämpa. Jag har aldrig varit särskilt nojig och hypokondrisk av mig, utan har istället dragit mig för att gå till läkaren. Men sedan jag fick min tumör för snart åtta år sedan, har läget blivit helt annorlunda. Jag har inte sprungit hos läkaren i tid och otid, men i mycket större utsträckning än tidigare.

Dagbok Kampen mot cancer

Inget ont som inte har något gott med sig

Ska man se något gott i att gå hemma, så är det förstås att man har tid till saker som man inte skulle ha tid till annars. Min största glädje är att jag kunnat se Sveriges samtliga matcher i hockey-VM, något som jag förmodligen inte kunnat om jag arbetat. Kvällsmatcherna hade jag förmodligen kunnat se – åtminstone merparten av dem – men de matcher som sänts dagtid hade jag garanterat missat vissa av. Nu har jag verkligen haft tid att följa VM, vilket varit en av ljusglimtarna under sjukskrivningen. Vissa dagar är det svårt att få tiden att gå, det ska jag villigt erkänna, och då är det roligt om det faktiskt sänds en hockeymatch man kan se. Jag är inte så stort hockey-fan att jag följer alla matcher i VM, utan jag ser bara Sveriges matcher. Hade jag haft det intresset, hade jag förmodligen haft fullt upp sedan VM drog igång för ett litet tag sedan. Men jag är rätt nöjd med att följa Sveriges matcher och passar på att se alla matcher när jag nu faktiskt har möjligheten.

Dagbok Kampen mot cancer

Att inte ens tänka tanken…

Man hamnar liksom lite vid sidan av verkligheten när man går hemma och är sjukskriven, man hänger liksom inte med i vad som händer ute i den stora världen utanför Bagarmossen. Det går ibland dagar utan att jag ens lämnar lägenheten eller Bagarmossen och jag kan ibland sakna att faktiskt ha lite mer struktur på tillvaron. Som till exempel strukturen man får när man har ett jobb att gå till. Ett jobb har jag ju, men just nu går jag som bekant inte dit eftersom jag är sjukskriven – och när man varit det ett tag känns det som att man avskärmas från verkligheten.
Jag har ingen aning vad som sker på jobbet, om det sker några förändringar, om det kommit några nya kolleger eller blivit några nya rutiner. Det känns lite konstigt att inte hänga med i vad som sker, liksom att missa det sociala som ändå ett arbete ger. Jag kan förstå att man blir smått tokig av att gå arbetslös under någon längre tid, jag skulle förmodligen inte klara av det utan säkerligen bli tokig efter några månader.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Nya morgonrutiner som snart måste brytas – vad jag än tycker om det

Efter att gått sjukskriven i nästan ett halvår har jag lagt mig till med en del nya rutiner, rutiner som jag kommer behöva bryta när det väl är dags att börja jobba igen. Jag har insett att jag inte som tidigare är riktigt sugen på frukost det första jag gör när jag vaknar. Istället har jag oftast börjat dagen med en slät kopp kaffe och en stund med morgontidningen eller vid datorn. Först efter någon timme blir det ytterligare en kopp kaffe liksom frukost och en grundligare genomgång av morgontidningarna (ja, ja prenumererar på flera stycken).
Oftast inleder jag dagen med en stund vid datorn, där jag snappa upp vad som skett en sen kväll, natt och tidig morgon i sociala medier och nyhetsvärlden. Ibland kan jag redan då börja fila på dagens blogginlägg om jag nyvaken har några uppslag till vad jag ska skriva om. Det har känns som en ganska bra start på dagen, jag får en lugn start och tar igen vad jag missat medan jag sovit.

Dagbok Kampen mot cancer

Magnetröntgen efter en helg i hemmets lugna vrå

Den gångna helgen har jag verkligen inte gjort särskilt mycket, jag har liksom unnat mig en lugn helg då jag i princip bara varit hemma och tagit det lugnt. Jag hade ambitionen att träna i lördags, men valde faktiskt att stå över träningen och hålla mig hemma istället. Det är ytterst sällan jag slarvar med träningen och står över ett träningspass, men någon enstaka gång här och där väljer jag att göra det. I lördags var en sådan dag, då jag unnade mig att vara hemma från gymmet.
Varje vår är det loppis här i Bagarmossen i mitten av maj och den loppisen gick av stapeln i lördags. Det är mycket krimskrams som säljs och det är ytterst sällan jag hittar något på loppisen, men det är alltid kul att gå runt och titta. Dessutom är det en stor loppis med många besökare, så det är något av en folkfest när den drar igång. Torget i centrum fylls av ett stort antal stånd och det är nästan svårt att ta sig fram bland alla människor.
Så i lördags blev det en sväng på loppisen, inte för att vi behöver något hem utan mest för att det är kul att gå runt och titta. Det var strålande fint vårväder, så perfekt dag för loppis. Uteserveringarna runt torget var fullsatta av sollapande människor som åt och tog en öl eller kaffe i vårsolen. Mellan stånden strömmade det människor som stannade till emellanåt för att se om de skulle köpa något.

Arbetsmarknad Dagbok

Nu återstår att se om jag börjar jobba i juni

På måndag är det så dags för uppföljande magnetröntgen efter min strålbehandling tidigare i våras. Då återstår det se om man fått bort cellförändringarna eller om det kommer behövas fler behandlingar. Magnetröntgen har jag genomgått flertalet gånger tidigare efter min operation för några år sedan – och det är alltid samma anspänning. Länge vaggades jag in i ett bedrägligt lugn eftersom man inte hittade något på mina återkommande röntgenundersökningar. Men så hittade man några cellförändringar vid undersökningen i december och tog beslut om strålbehandling. Så nu känns det inte alls lika självklart att man inte hittar något, utan att risken faktiskt finns att den förbannade tumören kommer tillbaka.
Så den här gången känner jag mig inte alls lika trygg inför den kommande röntgenundersökningen. Förhoppningsvis har strålbehandlingen haft effekt, men jag har nu lärt mig att inte vara alltför säker på denna mariga sjukdom. Den har uppenbarligen en tendens att komma tillbaka när man som minst anar det.

Dagbok

Bättre och bättre dag för dag

Sakta börjar kroppen återhämta sig efter strålbehandlingen, jag märker hur fumligheten i händerna går tillbaka och balansen blir bättre. Jag är fortfarande lite vinglig på benen och händerna lyder inte alltid, men för varje dag som går känns det som att allt är på väg tillbaka. Jag sover inte längre lika länge på morgnarna, som jag gjorde första perioden efter behandlingen. Under en lång period efter behandlingen kunde jag med lätthet sova 10-12 timmar par natt. Det gör jag inte längre, utan jag vaknar ofta i helt okej tid på morgnarna och går upp och gör morgonkaffe.
Så även orken är bättre, även om jag har en bit kvar innan jag mår helt bra. Jag kommer säkerligen behöva den sjukskrivning jag har fått för att bli helt återhämtad efter behandlingen. Att det skulle ta så pass lång tid att bli återställd efter behandlingen trodde jag nog inte när jag väl påbörjade den. Jag trodde jag skulle vara tillbaka till jobbet relativt omgående efter behandlingen, men så blev det alltså inte. Men det är trots allt ganska påfrestande på kroppen att jobba enkom natt – som jag ju gör – så det är väl bra att man är helt återställd innan man faktiskt återgår i tjänst.