cancer – Kompasskurs

November och tillbaks på heltid

Så har vi gått in i november med ett par dagar och hur sjukt är inte det?! Tiden springer verkligen och iväg – och nu är det mindre än två månader kvar till jul och mindre än två månader kvar av 2022. Jag är sedan ett par dagar tillbaka på heltid igen, vilket hittills bara känns positivt. Nu har jag på allvar återupptagit verksamheten i företaget igen – och firade detta med en filminspelning igår och idag. Det var egentligen bara ren flax att jag blev inringd på en filminspelning så på en gång efter min sjukskrivning, jag hade nog trott att det skulle ta lite längre tid än så. Men nu blev jag tillfrågad och eftersom jag ändå var ledig, så tackade jag ja till två dagars inspelning.

Morgondagen inställd på grund av bristande intresse

Så har ytterligare en vecka passerat, en vecka då jag mest jobbat och pluggat ryska. Jag försöker sitta lite med ryskan varje dag, även om det går lite si och så vissa veckor. Min studieteknik går mycket ut på att anteckna och sedan renskriva anteckningarna innan jag pluggar in dem. Bara av att skriva ner saker, gör att man lär sig mycket har jag insett. Så nu har jag ganska gedigna anteckningar i ryska språket, med glosor och grammatik i överflöd.

Dagbok Kampen mot cancer

Tillbaka till någon form av vardag…

I natt ska jag göra mitt första hela nattpass sedan januari – och dessutom på min helt nya tjänst. Det kommer bli något av en rivstart och jag ska göra tre hela nattpass på rad. På det stora hela känns det positivt att sakta börja återgå till en normal vardag igen, att snart arbeta heltid och faktiskt inte gå på sjukpenning längre. Framförallt för att man blir firare på många sätt, men också rent ekonomiskt.
Sen ska det bli kul med nya arbetsuppgifter, även om jag är kvar hos samma arbetsgivare. Ombyte förnöjer och det är kul att emellanåt byta arbetsmiljö. Jag kommer vara på ett nytt ställe med nya arbetsuppgifter, vilket känns oerhört spännande. Nu ska jag gå dubbelt under några dagar för att lära mig alla nya rutiner och sysslor, sedan om någon vecka är jag klar och kan börja arbeta på egen hand. Nu ska jag vara resurs som det kallas och vara lite allt-i-allo helt enkelt och gå in där det är luckor och täcka upp för kollegor. Det betyder att jag ska kunna lite mer och får en mer varierande tillvaro.

Dagbok Kampen mot cancer

Vad gör man hela dagarna som sjukskriven?

Jag får ibland frågan vad jag gör hela dagarna när jag har så mycket tid, hur jag helt enkelt får tiden att gå. Men jag lovar, det är inga som helst problem att få tiden att gå – jag har att göra hela tiden. Sen är kanske tillvaron inte så rafflande som sjukskriven, det kan jag villigt erkänna. När jag blev sjukskriven från början, trodde jag nog att jag skulle bli mer uttråkad än jag faktiskt blivit. Men man bygger upp en rutin för hur man lever – och sedan har jag ju varit skapligt pigg och orkat göra saker om än i begränsad form. För hur mycket som helst har jag inte orkat, det finns ju trots allt en anledning till att jag varit och är sjukskriven.

Dagbok

Mindervärdeskomplex, inflyttningsfest och VG

Det är inte många bloggar jag följer, men några stycken är det. Och jag blir så imponerad när jag läser andras bloggar, vad mycket folk verkar hinna med i sin vardag. Själv tycker jag att man går i ungefär samma trall hela tiden, man går till jobbet, affären, pluggar lite ryska, uträttar vardagsärenden och gör lite andra saker – men man hinner och orkar bara en bråkdel av vad andra verkar hinna göra. Åtminstone om man ska tro på vad som presenteras på bloggarna.

Dagbok

Första september och ingen tumör så långt ögat kan nå

Igår var det så dags för det uppföljande läkarbesöket efter min magnetröntgen. Det går aldrig att komma ifrån att det är en viss anspänning inför dessa återbesök, hur gärna jag än skulle vilja säga att det inte var så. Inte minst efter att man ju i höstas hittade nya cellförändringar i nacken, då jag fick svart på vitt att sjukdomen inte är borta för gott. Under de år som gått sedan operationen har jag mer och mer vaggats in i ett lugn eftersom man inte hittat något vid mina regelbundna återbesök. Jag har liksom tänkt att tumören är borta en gång för alla. Fram tills cellförändringarna hittades vid magnetröntgen i december.
Då insåg jag hur bräcklig tillvaron är och att jag inte ska ta förgivet att cancern faktiskt är borta i och med operationen för åtta år sedan. Det är nyckfull sjukdom, som kan få för sig att komma tillbaka lite när den känner för det. Och det är väl just därför återbesöken är så viktiga, för att i ett tidigt skede upptäcka ifall tumören får för sig att komma tillbaka. annars hade det inte funnits någon anledning till att springa på återbesök med några månaders mellanrum.

Dunkla rum Kampen mot cancer

Det går mig på nerverna

När jag opererade mig för snart åtta år sedan, fick jag beskedet att jag i värsta fall kunde få nervskador efter operationen. Det värsta som kunde hända, var att jag fick svåra nervskador och blev rullstolsbunden – och eftersom operationen skedde i nacken, kunde förlamningen vara från hakan och ner om det ville sig riktigt illa. Men det var verkligen worst case scenario, man gjorde bedömningen att risken för förlamning var väldigt liten. Och alternativet fanns liksom inte, att avstå från operation. Tumören som skulle bort satt illa till bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken och skulle börja slå ut viktiga kroppsfunktioner om den fick sitta kvar. Bland annat skulle andningen slås ut och det skulle förmodligen vara det första som skedde – med andra ord riskerade jag att kvävas till döds om tumören inte togs bort.

Dagbok Kampen mot cancer

Lagom är bäst – eller vad säger man?

När jag fick min senaste sjukskrivning på 75 %, tyckte jag till en början att det kändes lite lite att ”bara” jobba tre timmar per pass. Jag tänkte att det skulle kännas hattigt att bara göra så få timmar, att jag inte mer än skulle hinna till jobbet innan det var dags att gå hem igen. Men efter några dagar på jobbet, med tre timmar per pass, känns det som att det ändå är en ganska lagom start på att börja jobba igen. Det har verkligen känts ovant att återigen ha tider att passa, att inte längre kunna göra i princip det man vill under dagarna utan faktiskt ha vissa ”måsten”.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Så är jag åter i arbete på deltid

Måndag kväll vid midnatt gick min sjukskrivning på heltid ut och numera är jag alltså åter i tjänst på 25%. Det känns någonstans lite konstigt efter att ha varit borta på heltid under så lång tid som sex månader. Jag kommer börja med att jobba tre timmar per arbetspass som arbetsträning för att med tiden gå upp i arbetstid successivt. Samtidigt som det känns lite ovant, känns det givetvis också bra att vara tillbaka i tjänst. Det har börjat bli lite långtråkigt hemma och jag vill ha något att göra på dagarna förutom att sitta med bloggen ”hela dagarna”. Även om jag kunnat hålla igång med träning och liknande, så blir det långtråkigt att inte jobba i det långa loppet, det går faktiskt inte att komma ifrån.

Dagbok Kampen mot cancer

Vissa saker blir mer ångestladdade som sjukskriven

Som jag vet att jag skrivit om tidigare, blir man inte direkt fet på att gå på sjukpenning. Det är knappt att pengarna räcker till det allra nödvändigaste och hela ekonomin går liksom på sparlåga i nuläget. Det där med att försöka ha något sparande kan man liksom glömma, det är något man får ta när man börjar jobba igen. Jag är innerligt glad att vi är två om alla utgifter, hade jag varit ensam hade det varit oerhört tufft ekonomiskt under sjukskrivningen. Samtidigt är det förstås inte heller meningen att det ska vara någon lyxtillvaro när man är sjukskriven, utan sjukpenningen ska just täcka det allra viktigaste.
Jag måste erkänna att somliga saker blir lite mer ångestladdade när ekonomin inte är den bästa. Dit hör till exempel att göra räkningarna. Det är inte lika roligt när man vet att pengarna inte riktigt räcker till allt. Att göra räkningarna är väl i och för sig aldrig roligt, men det blir extra påfrestande när man har en låg inkomst. På sistone har jag märkt hur jag faktiskt dragit mig lite för att sätta mig med räkningarna eftersom det känns lite extra ångestladdat just nu. När man inte riktigt vet om pengarna faktiskt räcker till allt, blir det liksom ett orosmoln över att göra räkningarna och se vad pengarna räcker till eller ej.