Visar: 1 - 10 av 11 RESULTAT
Diverse

För alltid rökare

Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.

exercise
Dagbok

Ett ont måste

Nu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.

Dunkla rum Författat

Diagnosen

Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.