Att åldras är inte förlorad ungdom utan en ny fas av möjligheter och styrka

Allt oftare tänker jag på hur tiden går, hur rasande fort det går och att det bara går fortare ju äldre man blir. Varje minut som går gör dig trots allt en minut äldre, en minut du inte får tillbaka. Pessimistiskt sätt att se på livet, eller hur?! Men ju äldre jag har blivit, ju viktigare har det blivit att tillvara på tiden, att tillvara på en mycket begränsade tid vi har på jorden. Inte minst med tanke på min sjukdomshistoria med cancer och andra allvarliga sjukdomar, så har jag insett hur bräckligt livet är – det kan faktiskt få ett abrupt slut i förtid om det inte vill sig riktigt väl. Har man tur klarar man sig upp till den genomsnittliga åldern för när det är dags att kasta in handduken, men mycket kan hända på vägen. Livet behöver inte ta slut i förtid, men det kan ta tvära vändningar i form av sjukdomar, skador och invaliditet som kan påverka hur du kan leva ditt liv. Och det är få saker jag är personligen är så rädd för som att få en livslång sjukdom eller råka ut för invaliditet och därmed inte kunna leva livet fullt ut. Det skulle isåfall vara att hamna i ett missbruk, för det är nog nästa ”fobi” jag har. Jag är nämligen livrädd för att bli alkoholist eller narkoman då livet går ut på att jaga droger och/eller pengar till droger. Rädslan för invaliditet och missbruk har nog alltid funnits där, men vissa andra saker har kommit successivt med stigande ålder. Som vikten av att ta tillvara på livet och tillvaron, som insikten av hur kort livet faktiskt är och hur viktigt det är att leva livet här, nu och fullt ut. I år kan jag räkna ut att det är 15 år sedan jag slutade högskolan, 20 år sedan jag började på högskolan liksom 30 år sedan jag fick mitt körkort samt tog studenten från gymnasiet. Saker som känns som att de hände helt nyligen, men som ändå är tämligen länge sedan. Och jag kan för mitt liv inte fatta vart åren däremellan tagit vägen – jag minns så väl dagen för min uppkörning, hur det var vid utspringet från gymnasiet, hur nervös jag var vid första dagen på högskoleutbildningen liksom känslan när jag var klar och hade mitt examensbevis i handen.
För ganska exakt 10 år sedan – i september – fick jag diagnosen cancer och fick äntligen veta vad som så länge varit fel i kroppen. Äntligen fick jag veta varför jag haft ont, varför jag varit så orkeslös och haft problem med balans och finmotorik. Men jag fick också en tankeställare, jag förstod hur obarmhärtigt livet kan vara, hur snabbt det kan ställas på ända – och hur snabbt det kan ta slut mer eller mindre utan förvarning. Plötsligt omvärderar man allt, plötsligt blir saker och ting mycket viktigare än de varit tidigare och plötsligt blir man så varse om allt som är bra i livet och som är värt att tillvara på. Och det har inte blivit bättre med åren, utan ju äldre jag blivit ju mer går tankarna i dessa banor. Jag tycker egentligen inte att jag är särskilt gammal, jag har ännu inte fyllt 50 – så jag har lång tid kvar på jorden om inget oväntat inträffar. Samtidigt är det ju så att om jag räknar 30 år tillbaka i tiden, var jag 19 år och hade hela livet framför mig vilket inte känns så länge sen. Men räknar jag 30 år framåt i tiden, kommer jag vara knappt 79 år och snart fylla 80. Då vet jag inte hur pigg jag är, hur mycket jag orkar och vad jag kan göra med den tid jag har kvar i livet.

Tro nu inte att jag tycker att det är jobbigt att bli äldre och åldras, det är ingen 50-årskris som börjar växa fram så här året innan den stora födelsedagen. Men man reflekterar helt enkelt över olika saker i olika skeenden av livet. I tonåren var det tjejer, vad man skulle bli när blev stor, sedan har det varit studier, jobb och en lång rad andra saker. Och nu när man närmar sig 50, är det ytterligare andra saker som kretsar runt i huvudet – som vikten att ta hand om sig, som hur kort livet trots allt är och vikten av att tillvara på den tid man har. Undrar hur tankarna kommer att gå om 20 år när man närmar sig 70? Det är först när man börjar komma upp lite i ålder som man verkligen förstår hur kort livet ändå är, hur fort det går och hur bräckligt allting ändå är. I tonåren tänkte man inte i de banorna, då var man odödlig och såg liksom inget slut på livet överhuvudtaget. Nu börjar man inse att livet inte är oändligt långt utan att det faktiskt har ett slut. Och sen grämer jag mig nog lite för att bli gammal och för att så småningom inte kunna ta hand om mig själv. Jag skrev här ovanför om vad som hände för 30 år sedan – men om 30 år kanske jag är så skröplig att jag inte kan ta hand om mig själv. Kommer jag då sitta på ett hem och inte kunna ta hand om mig? Eller kommer jag fortfarande vara så pigg att jag bor hemma? Det är sådant man inte vet när man börjar komma upp i den åldern. Och jag blir gärna äldre, men jag vill inte bli ett kolli på något hem – då får man hellre trycka på offknappen och så kastar jag in handduken. Nu vet jag att det inte riktigt funkar så men man kan ju alltid önska sig saker. För vad är vitsen med att bli gammal om nu inte kan leva livet någorlunda? Att man inte orkar som tidigare när man blir äldre, det är en sak – men att bli ett kolli någonstans är inte en värdig tillvaro. Då kastar jag hellre in handduken och vandrar vidare. Men får jag vara pigg, då blir jag gärna hur gammal som helst. Många lever ju hemma, möjligen med hjälp av hemtjänst tills de blir riktigt gamla – och jag hoppas att jag är en av de människor som kommer vara så lyckligt lottad.
Det är dock även sådana tankar som börjar snurra i huvudet med stigande ålder. Hur lever jag om 30 år? Hur mycket orkar jag göra själv? Hur mycket hjälp behöver jag? Och sen har vi alla sjukdomar man riskerar att få med stigande ålder. Jag är till exempel livrädd för att få Alzheimers eller liknande, fruktansvärda åldersrelaterade sjukdomar. Vi har Alzheimers i släkten så jag har på nära håll sett vad sjukdomen gör med människor – det är en fruktansvärd sjukdom som drabbar hela släkten. Och eftersom sjukdomen är ärftlig, finns väl en ökad risk att jag kan drabbas. Så okej, jag får verifiera mitt ställningstagande att jag inte tycker det är jobbigt att åldras. Det är klart att man tänker på det, det är klart att man hoppas på att förbli frisk och orka ta hand om sig själv. Så jag säger så här; så länge jag orkar ta hand om mig själv gör det mig inget att åldras. Men det är lite jobbigt att tänka på att jag kanske inte klarar mig själv livet ut, att jag kommer vara beroende av andra på ålderns höst. Så i den aspekten är det lite jobbigt, även om det med största sannolikhet är lång tid kvar tills dess.

En sanning som börjar växa sig allt starkare i ens undermedvetna med stigande ålder, är att livet inte går i repris. Vi har liksom en chans att lyckas i livet – sedan är det kört. Vad tror ni händer när vi dör? Kommer vi någonstans, eller är det liksom bara över? Jag har ingen religiös tro på att vi lever vidare när vi dör. Däremot har jag en förhoppning på att något händer och att vi hamnar någon annanstans efter döden. Vad som sker har jag givetvis ingen som helst aning om, men hoppas kan man ju alltid göra. Sedan tror jag inte på någon himmel eller helvete, nirvana eller vad det nu må vara som pratar om inom olika religioner. Som inbiten ateist, är jag av övertygelsen att religion uppstått för att ge den mänskliga hjärnan greppbara förklaringar på saker och ting. Som vad händer efter döden till exempel – den mänskliga hjärnan kan liksom inte greppa att något kanske bara tar slut en dag (om det nu är vad som sker när vi dör). Då behöver vi något som ger en greppbar förklaring – och det är vad religionen givit oss. Så ja, mycket av det som står i exempelvis Bibeln och Koranen är påhitt, vågar jag drista mig till att hävda. Att den fysiska personen Jesus funnits anses vara bevisat och han var säkerligen en driftig person som fick många med sig. Men där slutar också vad som faktiskt är sant. Nåja, nog med religion nu. Något händer förhoppningsvis när vi dör, sedan får vi alla se vad när det väl är dags – oavsett vilken livsåskådning vi har.
Men en andra chans i livet får vi inte och det är därför viktigt att leva livet fullt ut medan vi kan. Och det är också vad jag börjat tänka mer på ju äldre jag har blivit, vikten av att ta tillvara på stunden på ett helt annat sätt än vad jag tror att många av oss gör i normala fall. Och jag tycker att jag gjort vad jag kunnat av livet och hittills haft ett bra liv. Det finns inget i livet jag ångrar, även om det finns saker som jag med facit i hand hade gjort annorlunda. Och det är två vitt skilda ting enligt mig. Med åren blir man trots allt (förhoppningsvis i alla fall) klokare och därmed finns det saker man kanske skulle gjort annorlunda genom åren. Men det är heller ingenting jag går och grubblar över.