Skriv som om ingen bryr sig – på det sättet skriver du alltid för dig själv

På senaste tiden har tiden inte riktigt funnits för att sitta vid datorn så mycket som jag egentligen hade önskat och velat. På så vis har jag heller inte fått ut inlägg i den takt som jag egentligen velat. Målsättningen är ett inlägg om dagen (vilket jag visserligen lyckats med) som publiceras 17:00 på vardagar och 15:00 på helger (vilket jag inte alltid lyckats med). Jag har slitit och kämpat och faktiskt lyckats få ut de inlägg jag velat få ut, men inte på de tidpunkter jag hoppats på. Viss gånger har de kommit sent på kvällen, andra gånger tidigare på dagen för att jag ska hinna lägga upp de länkar till inläggen som jag vill lägga upp. Men jag har fått ut inläggen i ämnen som jag tyckt om att skriva om. Inga inlägg har känts krystade, utan jag har skrivit om ämnen som jag kan stå bakom till 100 procent. Sen är det förstås så att det finns mycket i tillvaron som går före bloggen. Jag tackar inte nej till övertidspass för att kunna blogga, jag tar inte ledigt för att kunna blogga, jag tackar inte nej till att träffa släkt och vänner för att kunna blogga. Hade jag levt på bloggen, eller åtminstone haft en rejäl inkomst varje månad på bloggen, då hade det förmodligen varit en helt annan situation. Då hade jag kanske känt mig tvungen att få ut inlägg mer eller mindre dagligen för att inte tappa följare, men som det är för mig just nu är det inte hela världen om jag inte publicerar något varje dag. Men med de få kronor jag tjänar varje dag på att blogga, så kan jag avstå vissa dagar från att publicera. Så rent ekonomiskt finns ingen anledning till att publicera varje dag – jag skriver för att jag tycker det är roligt och det är också därför jag bloggar, inte för att tjäna en jäkla massa pengar. Sedan hade det givetvis varit roligt om jag tjänat en bättre slant på bloggen, men nu är inte verkligheten sådan utan bloggen kostar mig mer pengar än den drar in.
Så jag skriver för nöjes skull och publicerar inlägg varje dag för att jag vill, det är ingen som tvingar mig till det. Och ibland är jag glad att jag inte är en stor influenser som på något vis förväntas publicera varje dag – eller i alla fall på regelbunden basis. Jag undrar om jag någonsin skulle känna mig ledig i en sådan situation? Tänk er att förväntas att lägga ut saker som sitt privatliv hela tiden, att förväntas offentliggöra sin tillvaro stup i kvarten. Det skulle kännas ganska frustrerande, det skulle kännas väldigt påtvingat och krystat i slutändan. För skulle inläggen bli lika bra om jag förväntades komma med dem varje dag? Personligen tror jag inte det, utan jag tror inläggen blir bättre när jag skriver av egen fri vilja och för att jag tycker det är roligt. Även om jag skulle börja tjäna större pengar på min blogg, har jag svårt att se att jag skulle sluta jobba heltid – det skulle kännas alldeles för otryggt att försöka leva på en blogg. Men jag skulle fortsätta blogga som tidigare och naturligtvis använda de pengar jag tjänar på bloggen.

Med ett heltidsjobb, firma och dessutom studier i psykologi så är det svårt att få tiden att räcka även till att blogga mer eller mindre dagligen. Det är tur att jag jobbar som jag gör med mycket ledighet, då är det liksom lättare att få tiden att räcka till. Jag har skärmtid som skulle få vilken förälder som helst att se rött, men det är också så jag får tiden att räcka till. Jag jobbar framför en rad dataskärmar varje skift och sitter sedan en stor del av min fritid framför min privata dator. Så visst har jag en skärmtid som skulle få vem som helst att tycka att jag borde göra något med mitt liv – men jag håller mig gärna i närheten av min dator och har telefonen med mig i princip vart jag än går. Så hade jag varit i tonåren, hade mina föräldrar med största sannolikhet ha blivit tokiga på mig. Men i dagens läge gör vi så mycket framför datorn, att det är svårt att undvika att mycket skärmtid. Vi shoppar, säljer prylar, umgås, tittar på film, lyssnar på musik via olika skärmar – så det är allt mindre konstigt att tiden tickar iväg när man väl sätter sig vid datorn. Den kurs jag går just nu i psykologi är helt och hållet internetbaserad och uppgifterna ska vara skrivna på dator, så mina ögon kommer se ut som dataskärmar innan jag pluggat klart denna termin. Det är dock inte bara när jag pluggar som det blir mycket tid framför datorn, utan det är mitt normala tillstånd så att säga. Annars skulle jag inte få ut alla de blogginlägg som jag får ut varje vecka.
En blogg tar väldigt mycket tid i anspråk om den ska vara väl underhållen, så enkelt är det. Samtidigt har jag svårt att förstå dem som har en blogg de knappt skriver någonting på. Man behöver inte vara lika aktiv som jag, men ha en blogg som du bokstavligen uppdaterar en gång i halvåret – vad är vitsen med det? Då kan man ju lika gärna låta bli att blogga känns det som. Jag har sprungit på bloggar som verkligen bara haft ett enda inlägg och då undrar jag vitsen med att alls ha en blogg. Det känns liksom som att försöka ge ut en bok där du bara skrivit första kapitlet – om knappt ens det. Så jag tycker det är lite trist när man hittar dessa bloggar som knappt uppdateras överhuvudtaget – lägg lite energi på det du gör istället, så kanske du får en del besökare med tiden! Även om inte alla strävar efter en välbesökt blogg, så har jag fortfarande svårt att förstå att vissa uppdaterar så sällan som de gör. Det förtar liksom glädjen att läsa för mig som eventuell följare.

Jag har inte särskilt många besökare på min blogg, men gör vad jag kan för att hålla fanan uppe och bloggar på. Den som vill läsa det jag skriver får göra det – vill man inte så är det bara att låta bli. Besöksstatistiken har gått upp och ner genom åren och jag har nog skaplig koll på vad det är som drar till sig besökare. Sen gäller det ju att skriva om det man vill och känner sig bekväm med också – inte bara sådant som drar till sig besökare. Blottar man sig rejält, får man ofta fler besökare än när man är mindre personlig. Jag har själv valt att vara mindre personlig i mina inlägg och istället värna om mitt privatliv – man ska ju vara medveten om att vem som helst kan läsa de man lägger ut på internet. Det kan vara släktingar, vänner, kolleger och arbetsgivare som läser och man ska inte lägga ut sådant som man inte är bekväm med att de känner till. Så det finns mycket jag inte skulle lägga ut på bloggen eftersom jag helt enkelt inte vill att vem som helst ska veta om dessa saker. Där är en stor skillnad mot för hur jag resonerade när jag började blogga, då jag var groteskt ärlig i mina inlägg. Numera är jag mer försiktigt och är väldigt nöjd med den nivå som inläggen ligger på. Självklart lägger jag ut vissa personliga saker, men inte alls i samma utsträckning som för 15 år sedan. Å andra sidan hade jag väldigt många fler besökare på den tid jag var mer personlig i inläggen, så det är priset man får betala för att vara mindre personlig helt enkelt.
Besökare eller ej, så skriver jag om det jag vill på min blogg – och i min värld är det väl vad som är grejen med att blogga, eller hur? Vill sedan inte alla läsa det, så är det upp till var och en. Jag har till och med fått kommentarer genom åren, med frågor i stil med ”hur många tror du läser inlägg som detta?”. Och jag brukar faktiskt ta mig tid att besvara dessa kommentarer. För uppenbarligen har den som skrivit kommentaren tagit sig tid att läsa mitt inlägg, eftersom hen har en åsikt om det. Och mitt svar brukar vara att det är upp till var och en, vill man läsa så gör det – vill man inte läsa, så låt bli.