Att skriva en dikt är ett slags guldsmedskonst

Jag har haft lite svårare att bibehålla vanan att skriva ett blogginlägg om dagen den senaste tiden. Trots allt har jag jobbat mer eller mindre heltid på sistone och har helt enkelt inte haft tid att sitta vid datorn på samma vis som när jag inte jobbade. Då satt jag vid datorn mer eller mindre på heltid och kunde producera blogginlägg på löpande band – allt utifrån vad inspirationen medgav. Nu sitter jag vid datorn i den mån tid och ork medger istället och det blir inte riktigt samma produktivitet som tidigare. Förut kunde jag ha åtta till tio fördaterade inlägg liggande i väntan på publicering, medan jag nu kämpar för att ha två till tre fördaterade inlägg. Men än så länge har jag trots allt tiden att se till att det kommer ett inlägg per dag, vilket känns väldigt kul. Även om inget säger att jag måste skriva varje dag, så vill jag trots allt ändå gärna göra det. Någonstans är det ändå så att det är bra med kontinuitet för att bibehålla er läsares intresse för bloggen, att det kommer inlägg på någorlunda regelbunden basis. Och det verkar som att många börjat lära sig mina vanor kring bloggen, när det faktiskt kommer inlägg. Vardagar har jag för vana att publicera ett inlägg runt 17-tiden och helger kommer inlägget ut mellan 15 och 16.
Jag blir nästan lite nervös dagtid vad gäller besökssiffrorna. Jag har nämligen väldigt få besökare innan dagens inlägg läggs ut – och först efter 17⁰⁰ kommer de flesta besökare till bloggen. Innan dess har jag kanske 15-20 besökare, men när väl dagens inlägg kommit ut mångdubblas besökarna. På något vis har jag börjat lära mig detta vid det här laget, men kan inte låta bli att ibland få någon form av panik över att ”ingen” besöker bloggen innan dagens inlägg kommer ut.

Sen kan jag inte skryta med jättehöga besökssiffror på bloggen, men det märks en enorm skillnad mellan dagtid och sedan dagens inlägg har publicerats. Sen kan jag tänka mig att många jobbar till någonstans runt 17-tiden och först efter det har tid att gå in på bloggen och läsa. Det är just den tanken jag haft med att publicera inläggen först efter 17⁰⁰ och inte tidigare än så. Okej, ibland kommer inläggen ut runt 16³⁰, men det är det absolut tidigaste. Förutom på helgerna då, när jag publicerar lite tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall roligt att kunna ha tiden att publicera på daglig basis och därmed märka att besökssiffrorna stiger. Även om ni läsare inte är jättemånga, så blir ni successivt fler och fler. Och jag tycker det är roligt att märka av detta – vilket förstås gör att jag triggas till att fortsätta skriva. Det är ju så när man bloggar, att ju fler besökare man har, ju roligare är det att fortsätta skriva.
Sedan har jag lagt om mitt bloggande ganska mycket genom åren och det har tyvärr påverkat besökssiffrorna på ett negativt sätt. Länge var jag extremt personlig i mina inlägg och hade då tusentals besökare varje dag. När jag sedan bestämde mig för att vara mindre personlig, försvann många följare – uppenbarligen är det där personliga något som lockar många besökare. Men jag har inga planer på att återgå till mitt tidigare bloggande, så ni följare får stå ut med att vissa personliga detaljer inte längre nämns här på bloggen.

Jag har ju bloggat ett antal år vid det här laget och vet numera på ett ungefär vad som lockar besökare och oftast vad man ska göra för att behålla ert intresse att komma tillbaka. Och det är en viss avvägning mellan vad jag vill skriva om och vad många faktiskt vill läsa om – liksom att skriva på en så regelbunden basis som möjligt. Jag vet att personliga inlägg lockar besökare, liksom inlägg som något vis är ”avslöjande” och avslöjar missförhållanden av olika slag. När jag i januari skrev om att jag blivit av med jobbet på Trafikverket och på vilka grunder jag blev uppsagd, hade jag tusentals besökare per dygn under några dagar. Och lite så har det varit genom åren när jag bloggat; vissa typer av inlägg har liksom dragit till sig besökare medan andra haft ytterst få besökare.
Varför skriver jag då inte bara sådana inlägg som drar till sig läsare? Jo, för att vissa saker vill jag inte lägga ut till allmän beskådan. Jag vill inte lägga ut vad som helst på internet – och det är av flera anledningar. Som bloggare ska man vara medveten om att vem som helst kan läsa det man skriver så länge man inte lösenordskyddar sin blogg. Det kan vara släktingar, vänner, arbetsgivare, potentiella arbetsgivare – och så vidare, och så vidare. Jag kan villigt erkänna att det ibland är frestande att skriva om flera väldigt personliga ting, men jag håller mig ifrån det eftersom jag inte vill att vem som helst ska veta dessa saker om mig. Jag är helt enkelt mer mån om mitt privatliv än vad jag var för 10-15 år sedan, så enkelt är det bara.

Jag har fått enorm spridning på somliga inlägg, jag minns till exempel när jag för ganska många år sedan blev JK-anmäld av Däckhuset i Kalmar. Inläggen kring denna händelse fick en enorm spridning och omnämndes till och med i flera lokalmedier i Kalmar. Detsamma gällde när jag totalt oväntat greps av polis på Krögers i Kalmar, misstänkt för narkotikabrott – och jag omnämnde det hela här på bloggen. Det var inte helt poppis vare sig hos Däckhuset eller Krögers att jag skrev om dessa händelser, men jag stod på mig och gav inte vika för påtryckningar om att ta bort inläggen eller sluta skriva om vad som hänt. Någonstans tänker jag ändå att företag måste vänja sig vid att få negativ kritik på internet, att det är sådant som faktiskt händer numera när i princip alla har tillgång till just internet. Med sociala medier får recensioner av olika företag en enorm spridning och det väldigt fort många gånger. Så det gäller för företag att faktiskt sköta sig, annars får det en enorm spridning väldigt fort – så enkelt är det bara.
Sen kan det förstås även vara det omvända också. Är jag extremt nöjd med bemötandet hos ett företag, då skriver jag gärna om det i olika sammanhang i sociala medier – och även det kan få samma spridning oerhört fort. Och där kommer den konsumentmakt vi kunder numera har efter internets intåg i vår verklighet. Det finns många sidor där man kan lämna recensioner på företag och många skriver i sociala medier om hur man blivit bemött på olika ställen.

Jag var ganska tidig med att börja blogga och skrev till en början oerhört öppet om olika saker, inte minst om min egen vardag. Jag minns hur jag skrev om vardagen som student när jag pluggade till sjökapten på Sjöfartshögskolan i Kalmar, det var nämligen under den tiden jag började blogga. Och vid något tillfälle protesterade vi studenter emot att en kurs plötsligt tagits bort ur utbildningsplanen, en kurs som vi själva skulle få bekosta till en kostnad på 12.000 kronor om vi ville gå den. Bland annat citerade jag då ett mejl från rektorn på min blogg när jag skrev ett kritiskt inlägg om hela händelsen. Då blev jag uppkallad till rektorn, som frågade vad jag hade för problem eftersom jag hängde ut honom på internet. Dessutom tyckte han att han blivit felciterad, trots att jag ordagrant citerat det mejl han skrivit till mig. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, utan ställde då motfrågan vad rektorn hade för problem, eftersom han uppenbarligen inte stod för vad han sagt i mejlet.
Nåja, det är många som inte kan vänja sig vid att vissa händelser faktiskt läggs ut på internet, att företag, skolor, arbetsgivare och så vidare med jämna mellanrum recenseras i sociala medier. Blir jag extremt illa bemött någonstans, då kommer förmodligen hela händelsen att hamna i mina sociala medier – så enkelt är det bara. Och det spelar då ingen roll om det är ett företag, en skola där jag pluggar eller exempelvis en tidigare arbetsgivare. Jag lägger dock inte ut allt på bloggen eller Facebook, det ska tilläggas. Det ska vara något utöver det vanliga för att jag faktiskt ska skriva om det. Så så länge man inte missköter sig radikalt, behöver man heller inte vara orolig för att bli ”uthängd”.

Internet är ingen tillfällig fluga, utan trots allt här för att stanna – så jag är övertygad om att företag, myndigheter och institutioner får vänja sig vid att saker och ting hamnar på internet om någonting händer, så enkelt är det faktiskt. Så här var det inte för 30 år sedan, men numera får man finna sig i att om man missköter sig, då kan det faktiskt hamna på en blogg, på Facebook eller någon sida för recensioner av företag. Det går helt enkelt inte längre att bete sig hur som helst och obemärkt komma undan med det. Större händelser kommer faktiskt att spridas i en blixtrande fart och det gör att vi kunder/konsumenter har en enorm makt numera. Det är inte bara lättare att jämföra priser och villkor i och med internet, utan även recensioner sprids oerhört fort. Jag själv brukar alltid söka på företag jag inte tidigare hört talas om för att se vad de fått för recensioner av andra kunder. Hittar jag då dåliga recensioner eller exempelvis kritiska blogginlägg om företaget ifråga, då är det inte alls säkert att jag anlitar företaget alls. Och det sätter förstås press på företag, arbetsgivare och så vidare att faktiskt sköta sig.
Det kan vara så enkelt att vissa som läst mitt inlägg om hur jag sades upp från Trafikverket inte kommer att söka jobb där. Någon som läst mitt inlägg om Däckhuset kanske inte byter där. Eller – för den delen – blir du illa bemött på Sjöfartshögskolan i Kalmar, då kan det bli så att vissa studenter söker sig till Chalmers i Göteborg istället. Och det är bara för samhället i stort att vänja sig vid detta. I och med internet sprids saker och ting fantastiskt fort numera och det gäller att sköta sig ordentligt för att få behålla sina kunder, gäster, anställda eller studenter. Punkt slut.