Visar: 1 - 10 av 33 RESULTAT
Dagbok Kampen mot cancer

Lagom är bäst – eller vad säger man?

När jag fick min senaste sjukskrivning på 75 %, tyckte jag till en början att det kändes lite lite att ”bara” jobba tre timmar per pass. Jag tänkte att det skulle kännas hattigt att bara göra så få timmar, att jag inte mer än skulle hinna till jobbet innan det var dags att gå hem igen. Men efter några dagar på jobbet, med tre timmar per pass, känns det som att det ändå är en ganska lagom start på att börja jobba igen. Det har verkligen känts ovant att återigen ha tider att passa, att inte längre kunna göra i princip det man vill under dagarna utan faktiskt ha vissa ”måsten”.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Så är jag åter i arbete på deltid

Måndag kväll vid midnatt gick min sjukskrivning på heltid ut och numera är jag alltså åter i tjänst på 25%. Det känns någonstans lite konstigt efter att ha varit borta på heltid under så lång tid som sex månader. Jag kommer börja med att jobba tre timmar per arbetspass som arbetsträning för att med tiden gå upp i arbetstid successivt. Samtidigt som det känns lite ovant, känns det givetvis också bra att vara tillbaka i tjänst. Det har börjat bli lite långtråkigt hemma och jag vill ha något att göra på dagarna förutom att sitta med bloggen ”hela dagarna”. Även om jag kunnat hålla igång med träning och liknande, så blir det långtråkigt att inte jobba i det långa loppet, det går faktiskt inte att komma ifrån.

Dagbok Kampen mot cancer

Vissa saker blir mer ångestladdade som sjukskriven

Som jag vet att jag skrivit om tidigare, blir man inte direkt fet på att gå på sjukpenning. Det är knappt att pengarna räcker till det allra nödvändigaste och hela ekonomin går liksom på sparlåga i nuläget. Det där med att försöka ha något sparande kan man liksom glömma, det är något man får ta när man börjar jobba igen. Jag är innerligt glad att vi är två om alla utgifter, hade jag varit ensam hade det varit oerhört tufft ekonomiskt under sjukskrivningen. Samtidigt är det förstås inte heller meningen att det ska vara någon lyxtillvaro när man är sjukskriven, utan sjukpenningen ska just täcka det allra viktigaste.
Jag måste erkänna att somliga saker blir lite mer ångestladdade när ekonomin inte är den bästa. Dit hör till exempel att göra räkningarna. Det är inte lika roligt när man vet att pengarna inte riktigt räcker till allt. Att göra räkningarna är väl i och för sig aldrig roligt, men det blir extra påfrestande när man har en låg inkomst. På sistone har jag märkt hur jag faktiskt dragit mig lite för att sätta mig med räkningarna eftersom det känns lite extra ångestladdat just nu. När man inte riktigt vet om pengarna faktiskt räcker till allt, blir det liksom ett orosmoln över att göra räkningarna och se vad pengarna räcker till eller ej.

Dagbok Kampen mot cancer

Så är det överstökat – plåstret har ryckts av!

Dagens läkarbesök har nog påverkat mig mer än jag egentligen trott. Visst har jag känt en viss oro kring vad som komma skall och vad läkaren skulle säga. Men jag tycker inte att jag tänkt så hemskt mycket på det, mer än kring det praktiska – om jag till exempel ska vara fortsatt sjukskriven eller ej. Jag har någonstans tänkt att vad är det värsta som kan hända? Worst case scenario har trots allt varit att cellförändringarna inte är helt borta och att jag kan tänkas behöva en strålbehandling till. Värre än så har jag försökt tänka att det inte blir.
Jag har verkligen känt efter ordentligt under den gångna tiden. Har jag inte lite ont i nacken? Är jag inte lite orkeslös? Man blir verkligen hypokondrisk när man haft cancer och tror alltid det värsta vid minsta lilla krämpa. Jag har aldrig varit särskilt nojig och hypokondrisk av mig, utan har istället dragit mig för att gå till läkaren. Men sedan jag fick min tumör för snart åtta år sedan, har läget blivit helt annorlunda. Jag har inte sprungit hos läkaren i tid och otid, men i mycket större utsträckning än tidigare.

Dagbok Kampen mot cancer

Inget ont som inte har något gott med sig

Ska man se något gott i att gå hemma, så är det förstås att man har tid till saker som man inte skulle ha tid till annars. Min största glädje är att jag kunnat se Sveriges samtliga matcher i hockey-VM, något som jag förmodligen inte kunnat om jag arbetat. Kvällsmatcherna hade jag förmodligen kunnat se – åtminstone merparten av dem – men de matcher som sänts dagtid hade jag garanterat missat vissa av. Nu har jag verkligen haft tid att följa VM, vilket varit en av ljusglimtarna under sjukskrivningen. Vissa dagar är det svårt att få tiden att gå, det ska jag villigt erkänna, och då är det roligt om det faktiskt sänds en hockeymatch man kan se. Jag är inte så stort hockey-fan att jag följer alla matcher i VM, utan jag ser bara Sveriges matcher. Hade jag haft det intresset, hade jag förmodligen haft fullt upp sedan VM drog igång för ett litet tag sedan. Men jag är rätt nöjd med att följa Sveriges matcher och passar på att se alla matcher när jag nu faktiskt har möjligheten.

Dagbok Kampen mot cancer

Att inte ens tänka tanken…

Man hamnar liksom lite vid sidan av verkligheten när man går hemma och är sjukskriven, man hänger liksom inte med i vad som händer ute i den stora världen utanför Bagarmossen. Det går ibland dagar utan att jag ens lämnar lägenheten eller Bagarmossen och jag kan ibland sakna att faktiskt ha lite mer struktur på tillvaron. Som till exempel strukturen man får när man har ett jobb att gå till. Ett jobb har jag ju, men just nu går jag som bekant inte dit eftersom jag är sjukskriven – och när man varit det ett tag känns det som att man avskärmas från verkligheten.
Jag har ingen aning vad som sker på jobbet, om det sker några förändringar, om det kommit några nya kolleger eller blivit några nya rutiner. Det känns lite konstigt att inte hänga med i vad som sker, liksom att missa det sociala som ändå ett arbete ger. Jag kan förstå att man blir smått tokig av att gå arbetslös under någon längre tid, jag skulle förmodligen inte klara av det utan säkerligen bli tokig efter några månader.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Nya morgonrutiner som snart måste brytas – vad jag än tycker om det

Efter att gått sjukskriven i nästan ett halvår har jag lagt mig till med en del nya rutiner, rutiner som jag kommer behöva bryta när det väl är dags att börja jobba igen. Jag har insett att jag inte som tidigare är riktigt sugen på frukost det första jag gör när jag vaknar. Istället har jag oftast börjat dagen med en slät kopp kaffe och en stund med morgontidningen eller vid datorn. Först efter någon timme blir det ytterligare en kopp kaffe liksom frukost och en grundligare genomgång av morgontidningarna (ja, ja prenumererar på flera stycken).
Oftast inleder jag dagen med en stund vid datorn, där jag snappa upp vad som skett en sen kväll, natt och tidig morgon i sociala medier och nyhetsvärlden. Ibland kan jag redan då börja fila på dagens blogginlägg om jag nyvaken har några uppslag till vad jag ska skriva om. Det har känns som en ganska bra start på dagen, jag får en lugn start och tar igen vad jag missat medan jag sovit.

Dagbok Kampen mot cancer

Magnetröntgen efter en helg i hemmets lugna vrå

Den gångna helgen har jag verkligen inte gjort särskilt mycket, jag har liksom unnat mig en lugn helg då jag i princip bara varit hemma och tagit det lugnt. Jag hade ambitionen att träna i lördags, men valde faktiskt att stå över träningen och hålla mig hemma istället. Det är ytterst sällan jag slarvar med träningen och står över ett träningspass, men någon enstaka gång här och där väljer jag att göra det. I lördags var en sådan dag, då jag unnade mig att vara hemma från gymmet.
Varje vår är det loppis här i Bagarmossen i mitten av maj och den loppisen gick av stapeln i lördags. Det är mycket krimskrams som säljs och det är ytterst sällan jag hittar något på loppisen, men det är alltid kul att gå runt och titta. Dessutom är det en stor loppis med många besökare, så det är något av en folkfest när den drar igång. Torget i centrum fylls av ett stort antal stånd och det är nästan svårt att ta sig fram bland alla människor.
Så i lördags blev det en sväng på loppisen, inte för att vi behöver något hem utan mest för att det är kul att gå runt och titta. Det var strålande fint vårväder, så perfekt dag för loppis. Uteserveringarna runt torget var fullsatta av sollapande människor som åt och tog en öl eller kaffe i vårsolen. Mellan stånden strömmade det människor som stannade till emellanåt för att se om de skulle köpa något.

Dagbok Kampen mot cancer

Nya tider ger nya vanor

Det är lätt att vänja sig vid att gå hemma hela dagarna, man lägger sig snabbt till med nya vanor som man kommer få göra sig av med när det är dags att börja jobba igen. Det är skönt att själv kunna lägga upp sin tid, att inte ha tider att passa och att kunna sova ut på morgnarna. Jag har kommit på mig själv med att dricka ganska stora mängder kaffe varje dag, jag har i ärlighetens namn inte koll på hur många koppar det blir. Men fem till sex stycken kan det ledigt bli om jag inte ska iväg någonstans under dagen utan bara går hemma. Och det är väl lite fel tillfälle att dricka stora mängder kaffe med tanke på hur mycket priserna gått upp på sistone. Skulle man vara ekonomiskt lagt, borde man hålla nere på sin kaffekonsumtion just nu.
Jag har liksom byggt upp en ny – om än tillfällig – tillvaro kring att gå hemma och ha det ganska lugnt och skönt. Jag kan gå på stan och uträtta ärenden när jag känner för det, sköta vardagsbestyr, städa och tvätta lite som jag vill. Och det är trots allt ganska skönt på sitt lilla vis. Tre gånger i veckan försöker jag komma iväg till gymmet för att träna, inte bara för att jag oftast brukar göra det ändå – utan även för att läkarna ordinerar att jag försöker röra på mig så mycket som möjligt under min sjukskrivning. Det ska vara bra för läkningsprocessen efter strålbehandlingen säger man.

Dagbok Kampen mot cancer

Man blir inte rik på sjukpenning

Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.