Visar: 1 - 10 av 14 RESULTAT
Diverse Kampen mot cancer

Jag börjar bli en van taxiresenär

Det är inte särskilt ofta jag åker taxi privat, men det händer ändå lite då och då. Tillräckligt ofta för att jag ska veta vilka företag som är bra, ger bäst service och bäst pris. Taxi Stockholm har blivit min stora favorit på senare tid. Det är visserligen lite dyrare än Sverige Taxi och Taxi kurir, men är mycket tillförlitligare och erbjuder en bättre service. Man får en bil relativt fort oavsett tid på dygnet, det är trevliga och kunniga chaufförer som verkar hitta bra i stan. Jag blir alltid lika imponerad av taxichaufförer som kör utan GPS och verkar kunna de allra flesta adresser i stan. Vilket inte kan vara helt lätt i en storstad som Stockholm.
Nu under min strålbehandling får jag (nästan) gratis taxiresor till och från sjukhuset, något som ju förstås är jättebehändigt. Jag behöver bara förboka taxin innan, så kommer den och hämtar mig hemma och kör mig till sjukhuset. När behandlingen är klar ringer jag ett telefonnummer – och inom 20 minuter kommer en taxi och hämtar mig. Oerhört behändigt, eller hur? Men det gör också att man träffar på en hel del olika taxichaufförer, med olika körstil och som tar helt olika vägar mellan Solna och Bagarmossen – och har helt olika koll på i vilket skick bilen är.

Dagbok Kampen mot cancer

Bara tre veckor kvar av behandlingen – med andra ord halvlek!

Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁

Corona och Covid19 Dagbok Kampen mot cancer

Inga symtom än – och snart dags för dos tre av vaccinet

Dagarna har gått och jag har fortfarande inte fått några symtom på Covid19, utan har hållit mig så frisk man bara kan tänka sig under rådande omständigheter. Det verkar ju som att Omikron ger mildare symtom än tidigare varianter av Covid19 och inte heller sambon har varit jättesjuk sedan hon testade sig. I normala fall hade man förmodligen – med just dessa symtom – tagit ett par Alvedon och gått till jobbet som om ingenting hänt. Värre än så verkar det inte vara. Men Omikron har ju också verkat vara mer smittsam än tidigare varianter, så jag har bara väntat på att även jag ska bli sjuk när jag bor tillsammans med någon som är det. Men än så länge har jag klarat mig och det är bara att hålla tummarna att det fortsätter så.

Corona och Covid19 Dagbok Kampen mot cancer

Sjukskrivning och Corona

Sakta börjar jag så smått att vänja mig vid tillvaron som sjukskriven och den relativt inrutade tillvaro man får när man går på dagliga strålbehandlingar. Tiderna för behandlingen varierar från dag till dag, men varje vardag beger jag mig till Karolinska sjukhuset i Solna för att genomgå den dagliga behandlingen. Väldigt mycket kretsar förstås kring behandlingen och hur den påverkar allmäntillståndet. Jag är somliga dagar väldigt trött och tampas med återkommande huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Huvudvärken är dock inte värre än att man tar en Treo och sedan är den borta tills värktabletten slutar värka, vilket trots allt ändå är väldigt skönt. Men vad jag förstått på personalen på Karolinska, så är det helt normala biverkningar av behandlingen, så det är ingenting man behöver oroa sig över.
Och jag är oftast inte tröttare än att jag orkar hålla igång litegrann i alla fall. Det blir inga stora projekt, trots allt finns det ju en anledning till att jag är sjukskriven på heltid. Men det är åtminstone skönt att inte vara sängliggande hela tiden. När jag blev dålig första gången för sju år sedan, var mitt allmäntillstånd ett helt annat. Då orkade jag verkligen ingenting och det var knappt jag var utanför dörren överhuvudtaget under min sjukskrivning. Jag minns hur jag till och med drog ut en stol i köket för att ha något att sitta och vila mig på när jag lagade mat. Då var det dock sjukdomen och inte behandlingen som tog på krafterna. Denna gång rör det sig om en avsevärt mindre tumör, så måendet påverkas förstås inte lika mycket som då.

Dagbok Kampen mot cancer

Det är inte helt lätt att leva som vanligt när man är sjukskriven och orkeslös

Läkarna har givit mig rådet att försöka leva som vanligt som det bara går under strålbehandlingen – bortsett från att jobba förstås, eftersom jag är sjukskriven. Men det är inte helt lätt, det är väldigt olika från dag till dag hur jag mår. Vissa dagar mår jag som vanligt och orkar faktiskt göra saker, andra dagar är jag jättetrött, illamående och saknar aptit. Det är svårt att planera något eftersom jag aldrig vet från en dag till annan hur jag mår.
Men jag vet att det är viktigt med fasta rutiner när man är sjuk; sova ordentligt på regelbundna tider liksom att äta på regelbundna tider. Så jag går och lägger mig i bra tid på kvällarna, försöker sova ordentligt och äter sedan frukost, lunch och middag varje dag. Normalt brukar jag slarva ganska mycket med just biten att äta lunch när jag inte jobbar. Vissa gånger har det helt enkelt med att göra att jag äter ganska sen frukost, så det finns helt enkelt inte alltid tillfälle att äta lunch. Men rent generellt tycker jag det av någon mystisk anledning är rätt tråkigt att äta lunch, fråga mig inte varför. I normala fall är jag glad i mat och brukar se fram emot att äta, men inte när det kommer till att äta lunch.

sjukhus
Dagbok Kampen mot cancer

Skräckblandad förtjusning

När jag växte upp fick vi inte titta på TV på dagarna, utan det var en kvällsaktivitet. Undantaget var morgonprogrammen på jul- och sommarlov liksom de gånger det var barnprogram på helgmorgnarna. Jo, det fanns faktiskt ett undantag till – och det var när man var hemma och var sjuk. Då kunde det till och med hända att man fick hyra film att tittat på på dagtid. Men i normalfallet fick vi barn inte titta på TV på dagtid.
Och jag kan fortfarande känna ett visst motstånd mot att titta på TV på dagtid, att det känns ”förbjudet” på något sätt. Jag håller fortfarande vid samma TV-vanor som när jag växte upp, det är ytterst sällan jag tittar på TV på dagtid. Någon ytterst enstaka gång kan jag slå på Nyhetsmorgon, men annars är det i princip bara när jag är hemma och är sjuk som jag tittar på TV annat än på kvällstid.

Dagbok Kampen mot cancer

Strålande!

Idag var det så dags för första strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset i Solna. Det är en väldig process som dragits igång kring den sex veckor långa behandlingen. Varje vardag under sex veckors tid ska jag infinna mig för strålbehandling på sjukhuset. Varje enskild behandling tar bara några minuter att genomföra, men till antalet är de 28 stycken för att få bort den lilla knölen i nacken.
Själva behandlingen i sig påminde ganska mycket om en magnetröntgenundersökning, men gick avsevärt mycket fortare. Jag fixerades i den enorma apparaten med en mask över ansiktet, som började surra och låta under behandlingen. Det var en nästintill klaustrofobisk känsla där jag låg och jag var glad att behandlingen var över på bara några minuter.

Kampen mot cancer

Så börjar saker och ting att ta form

Så börjar det hela ta viss form när det kommer till min stundande strålbehandling. Strax innan julhelgen kom kallelsen för det första behandlingstillfället och det hela kommer dra igång den fjärde januari. Därefter ska jag göra dagliga besök måndag till fredag under sex veckor för att få strålbehandling. Det kommer inte bli i Uppsala, som det först var prat om, utan i Solna. För min del kvittar det egentligen var jag får behandlingen, bara den får önskvärd effekt. Om jag sen får åka till Uppsala eller Solna saknar för min del betydelse. Solna innebär å andra sidan kortare resor, så de gör ju ingenting.
Det finns risk för att man blir trött efter behandlingarna liksom att finmotorik i armar och händer påverkas eftersom ryggmärgen blir irriterad av behandlingen. Så jag kommer vara sjukskriven under de sex veckor som behandlingen pågår, dels för att det tidsmässigt blir svårt att kombinera mina arbetstider med behandlingen men också – eller kanske framförallt – på grund av biverkningarna av behandlingen. Det är svårt att orka att arbeta ens deltid i samband med att behandlingen pågår, så en sjukskrivning är det enda alternativet.

Dagbok Kampen mot cancer

Vecka 50

Julen står för dörren och det är ganska intensiva dagar som passerat. Om nu ”intensiv” är det rätta ordet, för det har inte varit några måsten utan mestadels roliga saker som fyllt dagarna. Varje år försöker jag intala mig att jag ska hålla julen så minimalistisk som möjligt, men lik förbaskat blir det ändå en massa julklappar som ska slås in, gran som ska kläs, sill som ska läggas in och godis som ska göras.
I år försöker jag dessutom vara lite försiktig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag ska ju påbörja min strålbehandling efter helgerna och jag får helt enkelt inte bli sjuk tills dess. Visserligen är jag fullvaccinerad, men det tycks ju inte vara någon garanti ni nya varianter av Covid börjar spridas. Så väldigt mycket har jag shoppat via nätet, somliga saker har levererats till dörren medan andra varor får jag hämta ut hos något postombud. Men jag har försökt minimera sociala kontakter och hålla avstånd när det går.

Filosofi Kampen mot cancer

Vi har bara livet till låns

För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.