Bättre en vecka i fjällen än en fjälla i veckan

En tämligen lugn vecka börjar lida emot sitt slut och det börjar bli dags att sammanfatta den gångna veckan. Som så ofta tidigare har veckan inte blivit som jag från början planerat den. Veckan såg mycket lugnare ut från början än vad den i slutändan faktiskt blev. Jag har fått aningen fler arbetspass än jag var inplanerad på till en början, vilket givetvis inte gör någonting alls – dels ekonomiskt men också för att det blir tråkigt i längden att gå hemma väldigt mycket, vilket jag gjort nu i januari. Det är ju både charmen och det negativa med att gå på timmar – man vet aldrig hur en vecka eller månad kan se ut. Det är positivt ur variationssynpunkt, men rent ekonomiskt mycket mer osäkert. Jag är inte garanterade någon minimilön, utan får ju förstås betalt utifrån hur mycket jag jobbar, vilket kan variera ganska mycket från månad till månad. Ett litet tag till kan jag stämpla upp, men med tiden tar ju A-kassedagarna slut och då får jag klara mig på den lön jag får ut istället. Men som jag fått jobba hittills, så blir det inga större problem att klara sig på lönen jag får ut – jag har fått jobba mer eller mindre heltid under de månader jag varit på Sjöfartsverket.
Samtidigt är det nu klart att jag kommer få en fast tjänst på heltid, vilket ju är jättekul. Så jag kommer framledes inte behöva bekymra mig så mycket om det där med inkomsten, utan är istället garanterad minst en viss lön varje månad. Jag kommer ha betald semester att ta ut redan till sommaren, fullt friskvårdsbidrag och allt annat som hänger med en fast anställning. Det har varit lite diskussioner fram och tillbaka om vilken lön jag ska få och så, men slutligen kom vi överens om en nivå som alla kände sig nöjda med. Sen känns det lite konstigt att nu gå från timvikariat, då man i stor utsträckning kan styra över sin tid till att inom kort börja gå på ett fast schema. Nu kan jag inte bara bestämma att tacka nej till jobb om jag ska göra något en viss dag – utan måsSjöfartte istället ta ledigt de gånger fritid och jobb krockar. Så har det inte varit under det senaste året, utan jag har liksom vant mig vid att kunna styra över min tid som är få förunnat. Men det är klart att man ska ta en fast anställning om man får chansen, allt annat är ju ren och skär idioti.

Jag har som sagt trivts med att gå på timmar på många vis, inte minst i och med att jag fått jobba så mycket ett pengarna har räckt varje månad. Man är trots allt ganska fri som timvikarie och jag kan säga nej till att jobba om det krockar med något speciellt jag ska göra på fritiden. Samtidigt är man mycket tryggare med en fast anställning, både vad gäller inkomst, semester och mycket annan trygghet. Jag som varit sjukskriven en längre period tidigare, tänker förstås vad som händer om det skulle ske igen. Med en fast anställning är man helt enkelt tryggare, det går liksom inte riktigt att komma ifrån – inte bara när det kommer till ekonomi, utan hela tillvaron. Det blir dessutom lättare att få lån, krediter och man är tryggare om något händer i livet. Jo, jag har faktiskt tänkt tanken att avböja en fast anställning för att fortsätta gå på timmar – men jag har slutligen kommit fram till att en fast anställning trots allt ändå är det bästa ur ett trygghetsperspektiv. Och lite trygghetstorsk är man trots allt, det måste jag faktiskt erkänna.
Men jag tror inte att jag skulle få fortsätta jobba så mycket som jag gjort de senaste månaderna i all evighet, utan förr eller senare skulle det bli färre timmar – och då skulle jag kanske inte klara mig på min inkomst längre. Så inte minst av ekonomiska skäl tar jag en fast tjänst så att jag faktiskt klarar mig – sedan kommer till tricksande med schemat för att allt ska gå ihop med filmande och fritid. Jag har tittat lite på schemat jag kommer att få och det verkar som att jag kommer vara ledig de gånger jag har annat inplanerat, vilket känns väldigt bra. Jag behöver inte hålla på att planera om eller begära ledigt för att få tillvaron att fungera. Eller jag behöver åtminstone inte börja med det, utan kan börja jobba efter mitt schema direkt när det blir aktuellt utan en massa strul. Med tiden kommer det säkert bli lite trixande åt olika håll för att tillvaron ska fungera, men inte till en början.

Så min fasta anställning är väl det största som hänt på sistone, annars har tillvaron tickat på ungefär som planerat. Arbetspass tillkommer, arbetspass försvinner och jag går på enstaka filminspelningar. Men vet ni vad som faktiskt ska bli skönt med att återgå till en fast tjänst?! Det är att slippa tampas med A-kassa och Arbetsförmedlingen!! Det ska bli så skönt att slippa all rapportering av vad man lägger sin tid på, så skönt att slippa vara rädd för att man hittar några fel i mina rapporter och jag ska behöva bli återbetalningsskyldig av pengar. Det är inte många gånger under livets gång som jag behövt ha med A-kassa och Arbetsförmedlingen att göra, men under det gångna året har vi haft kontakt varje vecka genom de rapporter jag varit tvungen att skicka över sökta jobb och vad jag gjort varje dag. A-kassan vill ha rapporter varje vecka, Arbetsförmedlingen varje månad. Jag ska rapportera vilka jobb jag sökt, vilka intervjuer jag varit på och hur mycket jag jobbat och var jag jobbat. Det är ett evinnerligt knappande för att få iväg dessa rapporter – och Gud nåde mig om jag inte inkommer med dem i tid. Så ja, det ska faktiskt bli skönt att (återigen) bli helt självförsörjande och kunna klara sig på de pengar jag tjänar. Jag behöver snart inte längre tänka på att skicka in dessa rapporter utan kan klara mig på den lön jag får från Sjöfartsverket.
Jag kommer inte vara högavlönad, däremot kommer jag ha en inkomst som jag faktiskt kan klara mig på – och det är trots allt huvudsaken. Jag har under de gångna månaderna stämplat upp till heltid, vilket gjort att jag vissa månader bara fått några hundralappar från A-kassan, medan jag andra månader fått lite mer. Det har på något vis burit mig emot att ta hjälp av A-kassan för att få ekonomin att gå runt, men jag har inte haft så hemskt mycket att välja på eftersom jag gått på timmar och inte alltid fått ut en heltidslön. Och det har visserligen varit en trygghet att kunna stämpla upp till heltid, men det bär mig också emot att ta emot bidrag för att få ekonomin att gå runt. Någonstans vill jag ändå kunna klara mig på egen hand, för vem vill inte det? Vi har det väl förspänt i Sverige, där man kan få hjälp när livet inte blir som man har tänkt sig. Blir man sjukskriven eller blir av med jobbet, då finns hjälp att få vilket inte är fallet i alla länder. Så jag klagar egentligen inte på den hjälp jag fått och tycker inte det är något konstigt att man måste rapportera in vad man haft för sig. Men det ska faktiskt bli skönt att slippa alla rapporter åt höger och vänster, all administration som krävs av mig när jag delvis går på bidrag.

Den vecka som nu väntar, innehåller både nöjen, jobb och andra måsten. På onsdag ska jag på magnetkameraundersökning av ryggraden, något som alltid är en viss påfrestning. Jag har gått på dessa återkontroller sedan 2015, men vänjer mig aldrig riktigt på något vis. Det är jobbigt att ligga i den där brummande magnetkameramaskinen i nästan en timme, det är jobbigt att vänta på resultatet av undersökningen och det är jobbigt att tänka tillbaka på det som ens gjort att jag måste underkasta mig dessa undersökningar. Jag minns så väl när jag började bli dålig och jag själv förstod att det var något allvarligt på gång. Folk i min omgivning viftade bort det, men jag insåg att det var något allvarligt, att något inte stämde i kroppen. Jag var orkeslös, orkade inte ens lyfta armarna mer än till axelhöjd och hade varken finmotorik eller balans – så när jag väl fick min diagnos kändes det ungefär som att ”vad var det jag sa?!”. Jag hade haft en aning om det var något allvarligt på G under en väldigt lång tid och till sist givit upp att vifta bort symtomen. Att det skulle vara cancer kanske jag inte hade föreställt mig, men att något inte stämde i kroppen var jag helt övertygad om.
Jag minns alla besök och återbesök hos olika läkare innan man faktiskt kom fram till att det var en tumör som satt i nacken. Innan dess hade man diagnostiserat mig med vitaminbrist, diskbråck och allt möjligt annat mellan himmel och jord. Nu är jag botad – hoppas jag på – men får underkasta mig dessa återbesök med jämna mellanrum. Och visst, hellre det än att bli sjuk igen – men det är alltid lika påfrestande med dessa återbesök. Jag hoppas att jag en dag kommer att slippa dem, att jag en dag inte behöver gå på dessa evinnerliga magnetkameraundersökningar.