Av alla sexuella avvikelser är kyskhet den värsta

Min första sambo är ett återkommande ämne här på bloggen. Men det var en stor och traumatisk händelse, som satt djupa spår i mig som person. Det var ett kort förhållande på ett drygt år, men mycket hann hända under den tiden. Det var ett år fyllt av extrem svartsjuka, horribla anklagelser och självmordsförsök. Jag fick inte umgås med vänner eller familj, gå på personalfester, gå på stan eller krogen – annat än i sällskap med min sambo. Och jag får nog säga att det var en av de jobbigaste perioder i livet, fullt jämförbar med när jag för några år sedan fick cancer. Det är svårt att jämföra olika upplevelser, men jag upplevde båda dessa ting som otroligt påfrestande så väl psykiskt som fysiskt och det är båda saker som satt djupa spår i själen – även om det var på olika sätt. För den som vill läsa hela historien, finns ett inlägg här som förtäljer hela historien om denna psykiskt sjuka kvinna. Och ni som läst historien redan, vet vilken galen historia detta är. Jag läser själv igenom inlägget ibland och förfasas över att jag faktiskt varit med om detta, att det faktiskt har hänt. Det har nu gått ganska exakt 26 år sedan relationen tog slut, men jag tänker fortfarande på den här kvinnan ibland. Jag har genomgått flera relationer genom åren, men många av dessa kvinnor finns numera bara i periferin i mitt medvetande – medan mitt svartsjuka ex fortfarande spökar för mig ibland.
Grejen är dessutom att jag inte tycks bli av med henne, trots att det gått så många år sedan relationen tog slut med buller och bång. Under flera år hörde jag inte ett smack ifrån henne, vilket var jätteskönt. Långt senare fick jag veta vad det berodde på – hon satt nämligen inne för mordförsök och hade förmodligen inte tillgång till saker som telefon och dator. Men så blev hon släppt – och då börjades det. Jag har fått konstiga telefonsamtal liksom vänförfrågningar på Facebook från henne. Och det är just detta jag fasat över under de år som gått, att hon ska börja höra av sig igen. Jag har ibland fått frågan varför hon skulle vilja höra av sig till mig, eftersom hon ansåg mig vara en så hemsk pojkvän. Men svaret är ganska enkelt – för att hon är hon. Hon är inte rationell på något vis. Trots att det var hon som gjorde slut, stod hon och storgrät när jag hämtade mina tillhörigheter och faktiskt flyttade. Trots att att hon sa att hon älskade mig, utsatte hon mig för psykisk misshandel så det stod härliga till. Ja, läs inlägget om henne så förstår ni säkert vad jag menar!

Men hon slutar aldrig att förvåna, denna dam – det är en sak som är säker. Mycket av det hon anklagade mig för, stämde nog mer in på henne själv än på mig. Bland annat hävdade hon bestämt att en tjej och en kille aldrig kan vara enbart kompisar, utan att det alltid leder till något mer än så. Jag kan själv bevisa motsatsen, då jag har och har haft flera tjejkompisar utan att det blivit något mer än vänskap. Medan jag efter att vårat förhållande tagit slut fått veta detaljer om mitt ex som jag kanske egentligen inte riktigt ville veta. Under vår relation umgicks vi mycket med en kille, som kom att bli nära vän till oss båda. När mitt ex kom med kommentaren om att en tjej och en kille aldrig kan vara bara vänner frågade jag just om hur hon såg på vår manlige vän. Då bytte hon snabbt fot och påpekade att åh nej, vi är bara vänner och ingenting annat. Jag fick dock i efterhand veta att det trots allt var lite mer än så. För vid minst ett tillfälle efter att vår relation tagit slut, har de ”delat säng” som det uttrycktes för mig. Och jag är ju inte helt tappad bakom ett flöte, så jag förstår mer än väl vad det betyder.
Och jag blev så besviken – på dem båda. Att jag inte kunde lita på mitt ex hade jag räknat ut sedan väldigt länge. Men jag trodde att jag kunde lita på vår vän, som kanske kunde ha hållit fingrar och andra kroppsdelar i styr. Och man frågar sig förstås vad som hänt tidigare, medan jag och exet fortfarande var ett par? Jag vet att de ibland umgicks utan att jag var med, var det mer än vänskap vid dessa träffar? Det är liksom lätt att bli lite nojig och paranoid när man får höra sådana saker som att haft visst prassel ihop precis strax efter att vår relation tagit slut. Dessutom känns det verkligen som att vår relation inte var värd någonting alls när det går så fort att hoppa i säng med första bästa kille.

Nu har det gått 26 år sedan relationen tog slut och det är givetvis inte så att jag går och ältar vad som hänt fortfarande. Varken svartsjukan eller det som hänt mellan mitt ex och vår gemensamme vän – i synnerhet inte det sistnämnda. Svartsjukan, alla anklagelser, alla påhopp finns givetvis någonstans i bakhuvudet hela tiden. Detta var ändå mitt första riktigt seriösa förhållande och satte spår i hur jag förhåller mig till och i förhållanden även i efterhand. Och vilka spår förhållandet satt förstår man när man tänker på att jag fortfarande minns hennes personnummer – och hennes ex’s registreringsnummer på bilen. Tänker jag på de ex som kommer efter henne, är jag inte alls säker på att jag kommer ihåg deras födelsedagar – än mindre några registreringsnummer. Vissa födelsedagar minns jag, men långt ifrån alla – så jag får vara glad att jag har de flesta på Facebook och blir påmind varje år. Det är inte många ex som jag inte välkomnar som vän på Facebook, men exet ovan är just ett sådant ex. Jag vill så lite med henne att göra som bara är möjligt, helst inte alls. Framförallt vill jag inte ha henne på Facebook, där jag ibland kan lägga ut en hel del personliga saker – långt mer personligt än det jag lägger ut här på bloggen. Om hon hittat min blogg, vet jag inte – men det må i så fall vara hänt. Jag är fullt medveten om att vem som helst kan läsa det jag lägger ut på bloggen, inklusive mina ex. Men Facebook håller jag mer privat och släpper inte in vem som helst. Du ska liksom förtjäna att vara min vän på Facebook – och alla har inte gjort sig förtjänt av det. Dit räknas somliga ex.
Även om jag tycker mig ha kommit över vad hon gjort, så har jag inte förlåtit – och det är en ganska stor skillnad. Komma över kan man göra, men det kan gå livstider utan att man förlåter. Och mycket av det hon gjorde är sådant som jag verkligen har svårt att förlåta och faktiskt återuppta kontakten med henne – så som hon uppenbarligen vill att vi ska göra. Nu har jag gjort slut en gång för alla, flyttat till Stockholm för att bli av med henne liksom blivit sårad in till hjärteroten, så jag tänker inte återuppta någon jäkla kontakt. Det finns annat att lägga sin energi på, annat som faktiskt gör en glad och lycklig istället. Eller hur?! 😊