allkonstnaren– Vem FAN är Sara?!
Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom lägenhetsdörren. Jag är precis hemkommen från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobiltelefon – som jag råkat glömma hemma – i handen och har gått igenom mina telefonkontakter.
Begravningen har varit den jobbigaste jag varit med om, då min morfar och jag stod varandra nära och pratade med varandra i telefon flera gånger i veckan. När han sedan hastigt gick bort av en elakartad tumör i magen, tog det mig mycket hårt.
Men jag förstår direkt att hon inte tänker tro mig och att det är bråk på gång. Och så rätt jag fick! W hade ringt till Sara, frågat vem hon var och varför hon fanns i min mobiltelefon. Sara hade givetvis givit samma förklaring som jag; vi är släkt och har varandras nummer även om vi inte har särskilt mycket kontakt. Men W vägrar att tro på detta.
– DU LJUGER! Din morfar är inte död! Du har bara påstått det för att kunna åka till Stockholm och knulla den där jävla horan Sara!
Jag får ont i magen, gråten är på väg – men W ska inte få se det. Hon ska inte få se mina svaga sidor, det kommer hon bara att utnyttja. Jag böjer mig ner, tar upp väskan jag nyss ställt ifrån mig på hallgolvet och lämnar tyst lägenheten. Väl ute i den kyliga senvinterkvällen ringer jag mina föräldrar och talar om att jag är på väg dit för att sova hos dem.
Den här kvällen vet jag inte hur fel jag kommer att ha. Det blev inte det sista hon gjorde mot mig, det skulle inte komma att bli den sista svartsjukan, den sista anklagelsen.
Jag och W träffades av en slump på en pub i Hudiksvall. Jag besökte puben av en ren ingivelse – och där var hon. Det var W som kom fram och började prata med mig och vi pratade hela kvällen. Jag fastnade för hennes asiatiska utseende, hennes sätt och sprudlande skratt. Innan vi skildes åt vid stängningsdags bytte vi nummer.
Vi fortsatte att ses, vi gjorde utflykter, besökte restauranger och hon träffade mina föräldrar. Den sensommaren bestämde vi oss för att flytta ihop efter att ha varit ett par i några månader. Efter visst letande, hittade vi en lägenhet i de äldre kvarteren av Hudiksvall med ett läge mitt i stan. Kontrakt skrevs och vi flyttade in första september.
Någon vecka innan flytten träffades vi på dagen för lunch innan jag skulle börja jobba på eftermiddagen. Hon följde med mig hem medan jag bytte om inför arbetspasset. På köksbänken låg dagens skörd av post och jag hade fått brev från en tjej i Sydkorea som jag brevväxlat med sedan tidiga tonåren. Vi hade aldrig träffats, eller setts – eller ens pratat i telefon. W tittade länge på brevet och så började hon ifrågasätta.
– Har ni träffats? Pratat i telefon? Är du kär i den där tjejen? Brevvänner blir ju förr eller senare kära i varandra…
Jag försökte förklara men W stängde av öronen och var svartsjuk till tusen. Det blev gräl och hon lämnade lägenheten i stort vredesmod. När jag slutat jobba på kvällen ringde hon, hon satt i baren på Stadshotellet och frågade om jag ville komma dit. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att gå dit och jag hittade henne i baren, där hon till min förvåning satt med rektorn på den högstadieskola där jag brukade vikariera under terminerna. Jag fick en kall blick från W och hon hade uppenbarligen dragit någon rövarhistoria för min chef om att jag mer eller mindre varit otrogen. Min obehagskänsla över situationen växte och jag försökte ivrigt övertala W om att gå därifrån. Slutligen gick hon med på det, men fortsatte att insistera på att jag skulle sluta skriva till tjejen i Sydkorea. Jag vägrade givetvis. Av vilken anledning skulle jag gå med på ett sådant krav?
Historien med brevvännen i Sydkorea glömdes så småningom bort och vi flyttade ihop som planerat. Första månaderna som sambos var frid och fröjd, W visade inga fortsatta tecken på svartsjuka. Snarare tvärtom, tillvaron var som en dans på rosor och vi var som vilket sambopar som helst. Men så började små, små saker komma med tiden.
Jag fick till exempel veta att W fortsatt prata illa om mig inför min chef på skolan. Han valde att tro henne och jag mobbades totalt ut av honom och några andra lärare. Till slut stod jag inte ut med situationen på skolan, utan jag säger upp mig i ren protest.
Ett par veckor efter att jag slutat, ringde den kvinnliga lärare som anställts för att ta över min tjänst. Det är det normala i läraryrket att man gör så; man kollar hur klassen ligger till, hur långt man kommit i böckerna, om någon i klassen behöver extra stöd eller om det är något annat man behöver känna till. Den nya läraren var trevlig och pratsam, så vi pratade på om tjänsten och var allt material fanns. Mon hon saknade ett kassettband med de hörövningar som hörde till undervisningen. Själv hade jag kopierat bandet av en annan lärare, men lovade att hon kunde få min kopia och att jag skulle komma förbi med den på skolan så fort jag hade tid.
Samtalet avslutades och i samma sekund som jag lade på luren, hörde jag W lägga på luren i lägenhetens andra telefon. Hon hade tjuvlyssnat. Visserligen inget farligt i det, inget känsligt att sagts som hon inte fick veta. Men nu blev det liv i luckan! W blev återigen svartsjuk.
– Varför ska du hjälpa den där kvinnan? Är du kär i henne också? Ska du inte knulla henna på en gång när du ändå är på skolan? Vill hon ha det där jävla bandet, får hon komma hit och hämta det själv!
Jag försökte till leda att förklara att jag aldrig träffat kvinnan ifråga, att jag bara skulle lämna kassettbandet för att sedan gå, men W vägrar återigen att lyssna. Det hon själv trodde – att jag var kär i en kvinna gammal nog att vara min mamma och som jag aldrig träffat – var vad som “var sant” i hennes svartsjuka värld. Kompromissen blev till sist att hon följde med mig till skolan när jag lämnade bandet.
När jag sagt upp mig från skolan, gick jag helt över till att jobba som chaufför på Posten, där jag jobbat på halvtid under sommaren. En dag kom jag hem med ett litet sår i pannan som jag fått efter att ha hoppat in i en postbil och samtidigt råkat slå pannan i bildörren. Det var inget stort sår, utan mest ett litet märke i pannan med en dekorativ sårskorpa. W hann knappt se såret innan anklagelserna började hagla.
– Vem fan har du NU knullat? Var hon verkligen tvungen att riva dig när gökade??
Anklagelsen i sig borde egentligen inte ha gjort mig förvånad, men det gjorde den. Jag blev totalt mållös och kom mig inte riktigt för att argumentera. Att jag gjort mig illa var enligt W en lögn för att dölja att jag egentligen varit otrogen.
En söndag i december skulle vi ha främmande på middag. W skulle laga maten, så jag erbjöd mig att gå och handla för att hushållssysslorna skulle bli någorlunda rättvisa. Hon skrev en handlingslista och jag knatade iväg till affären. På vägen stannade jag till vid en bankomat för att ta ut pengar – och bakom mig i kön dök plötsligt en gammal kollega från skolan upp. Jag hade vikarierat för henne några veckor under vårterminen när hon plötsligt blivit änka. Eftersom vi båda undervisade i språk hade vi sedan haft mycket med varandra att göra i jobbet när hon väl kom tillbaka från sin sjukskrivning.
Vi blev stående en stund och pratade där vid bankomaten. Mest om jobbet, förstås, och jag fick veta att både elever och de flesta av lärarna på skolan saknade mig. Det kändes skönt att höra eftersom jag sagt upp mig i stort vredesmod efter att ha känt mig utfryst på skolan.
Efter några minuter gick vi åt varsitt håll och jag promenerade till affären för att handla. En av de sista punkterna på handlingslistan var purjolök. Jag letade febrilt i grönsaksdisken, men den var slut. Och inga fler leveranser innan måndag enligt personalen. Suck. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att besöka en affär till för att kompletteringshandla. Det fick bli den lilla kvartersbutiken åt andra hållet från vårt hus sett. Eftersom jag ändå passerade vårt hus på vägen, passade jag på att gå in med de varor jag fått tag i. W tycktes vara på gott humör och vi pratade, skämtade och skrattade. Jag berättade att jag sprungit ihop med min före detta kollega och att hon berättat att de saknade mig på skolan. Jag kände mig ju stolt över att ha fått höra det.
Så kom på; just det, purjolöken!
– Men du, jag springer bort till Ica bara!
W:s humör tvärvände under loppet av någon millisekund. Henne ögon blev om möjligt ännu svartare än normalt.
– Varför ljuger du? Purjolöken var fan inte slut! Du ska bara träffa henne igen. Men gör det du! Gå du – och hoppas verkligen hon är riktigt bra i sängen!
Sarkasmen verkligen dröp från varje ord och gick nästintill bokstavligen att ta på. Vid det här laget borde jag ha varit luttrad, jag borde ha förstått att det inte gick att nämna en annan kvinna i samma mening som jag berättade att jag skulle lämna hemmet några minuter. Men jag blev lika ställd varje gång dessa verklighetsfrånvända anklagelser kom haglande. Jag kom mig inte för något annat än att uppgivet sätta mig ner på en av köksstolarna.
– Ok, gå du istället till Ica!
Nej, det dög inte åt fröken.
– Jamen, då får du ringa till våra gäster och tala om att dom inte kan komma eftersom du är för svartsjuk för att jag ska kunna gå och handla.
Det dög inte heller. Och här hände plötsligt det osannolika, som varken hänt tidigare eller skulle komma att upprepa sig. W tycktes plötsligt förstå det osannolika i sin anklagelse och ber till och med om ursäkt. För andra gången inom loppet av några få minuter tappar jag totalt såväl haka som fattning.
Jag gick och handlade purjolök och våra gäster kunde komma på middag som planerat.
Veckorna gick och våra konflikter blev att fler och kom med allt tätare mellanrum. Det blev diskussioner så fort jag skulle gå utanför dörren, W:s kontrollbehov eskalerade till allt högre nivåer och hon “tillät” att jag gjorde allt färre saker. Alltmedan det var helt okej att hon var ute och festade med sina kompisar, åkte på finlandskryssningar och gick på afterwork, skulle jag snällt sitta hemma när jag inte jobbade. Jag fick gå till jobbet, affären och på sin höjd till mina föräldrar som bodde på andra sidan stan. Jag fick inte umgås med andra tjejer, ta emot post (de brev jag fick gömde W undan och gick igenom innan hon visade dem för mig). Enligt W kunde inte en tjej och en kille vara kompisar utan att det förr eller senare blev mer än vänskap. Medan hennes bästa vän var – just det, en kille!
Personalfester och krogbesök var helt uteslutna om det inte var i sällskap med W – och svartsjukan poppade till och med upp när jag i sällskap med min syster skulle köpa en födelsedagspresent till vår mamma. Det faktum att jag inte fann mig i W:s sätt att vilja kontrollera mig gjorde inte saken bättre. Jag sa ifrån, vägrade att finna mig i hennes “regler”, vilket bara gjorde situationen alltmer olidlig.
Jag var dessutom en dålig människa eftersom jag enligt W tjänade alldeles för lite pengar. Visst var min inkomst inte särskilt hög, men jag slet som ett djur för den och gjorde vad jag kunde för att få ekonomin att gå runt. När jag sedan blev erbjuden extratimmar för att dryga ut ekonomin fick jag inte gå till jobbet – oftast med motiveringen att hon blev svartsjuk eller inte tyckte om att vara ensam hemma. Vad jag än gjorde, blev det fel.
Samtidigt fanns det givetvis det som var bra. W kom ofta med presenter, hon tycktes medveten om sin svartsjuka och kom täta löften om att bättra sig. Något som gjorde att jag någonstans höll mig kvar vid den annars så destruktiva relationen.
När det skulle bli julfest med jobbet ville jag givetvis gå. Men på grund av en miss i inbjudningarna fick jag besked om festen först på förmiddagen samma dag som festen skulle vara – och jag ringde hem för att tala om att jag tänkte gå. Men…
– Vem av tjejerna på jobbet är det du ska knulla ikväll? Du ska komma hem direkt efter jobbet och göra mig sällskap! Du vet hur illa jag tycker om att sitta ensam hemma!
Med en femårings trots och tjurskallighet bestämde jag mig för att strunta i julfesten och åka hem. Men när jag väl är hemma är lägenheten tom. Timmarna går och W är borta. Frampå nattkvisten kommer hon slutligen hem. Stupfull.
– Varför är inte du på fest? sluddrar hon innan hon däckar på soffan.
Vi gick in i februari och min morfar avled hastigt i cancer. När han låg på dödsbädden på Södersjukhuset i Stockholm ville jag givetvis åka dit för att träffa honom en sista gång.
W gick i taket totalt. Var min morfar verkligen viktigare än henne? Hur kunder jag såra henne så? Välja att åka och hälsa på den där gubben när jag hade henne?! Jag valde att nonchalera utbrottet och bokade biljetter. Dagen innan jag skulle åka till Stockholm avled min morfar. Jag kände inte att jag orkade åka och se honom just då utan valde att stanna hemma.
Tiden gick och det blev begravning. Jag sökte med ljus och lykta efter lägenhet. Vår gemensamma lägenhet stod visserligen på mig, men jag skulle inte ha råd att betala den rätt höga hyran själv och W gick med på att vi skrev över lägenheten på henne.
Dagarna fylldes av den ena konflikten värre än den andra. Hon anklagade mig för otrohet, för att ha lurat henne på pengar, ljugit och bedrig. Det fanns enligt W inte en enda tjej i Hudiksvall som jag inte legat med.
I mars fick jag veta av Hudiksvallsbostäder att en billig etta skulle bli ledig från första juni och jag tackade ja utan att tveka. Det kändes som en oerhörd lättnad, nu kunde jag i alla fall se slutet på eländet. Trodde jag.
Bara ett par veckor senare avled min alzheimersjuke farfar i sviterna av en lunginflammation. En lördagsförmiddag ringde man från hemmet där han bodde till min pappa och meddelade att farfars tid i livet kunde räknas i maximalt något dygn. Pappa ringde till mig och hela familjen gav sig av till ålderdomshemmet i Söderhamn för att ta ett sista farväl. Några jobbiga timmar senare var vi tillbaka i Hudiksvall igen.
Samma kväll ringde min mamma och berättade att hon och pappa skulle tillbaka till Söderhamn. Timmarna farfar hade kvar i livet bedömdes som väldigt få och pappa ville ta ett sista farväl. De ville att jag skulle vara barnvakt till min lillebror och ha hand om honom till på söndagen.
– Självklart! säger jag, jag kommer direkt!
Medan jag tog mig ytterkläderna förklarade jag situationen för W. Hon valde att inte besvara situationen med ord. Istället gick hon tyst ut i köket och kom tillbaka med en vass kökskniv i handen. Hon höll kniven mot undersidan av handleden och gav mig en anklagande blick.
– Går du ett steg närmare dörren, skär jag!
Jag trodde mycket om W, men inte att hon faktiskt skulle skära sig i handleden får en sådan här sak. Detta var förstås ett av hennes många sätt att försöka kontrollera mig. Så jag gick mot dörren. Och hon skar. Blodet kom och jag stelnade till is. Hade denna människa inga hämningar alls? Det blev inte djupt sår och blodet slutade snart att rinna från W:s handled. Men min chock fick mig att frysa till is. Jag ringde mina föräldrar, alldeles gråtfärdig, och förklarade situationen. De ordnade en annan barnvakt.
Det blev en vår kantad av konflikter. Jag kämpade förtvivlat med att bita ihop och försöka stå ut, försöka se att allt snart skulle var över. Veckorna masade sig sakta iväg och kändes som en evighet var för sig. Jag försökte jobba så mycket jag bara kunde för att slippa vara hemma. W ville inte släppa greppet om mig, hon försökte få mig att frånsäga mig min nya lägenhet och ville att vi skulle börja om. Men jag vägrade. Hon hade fått alldeles för många chanser och bränt samtliga upptänkliga broar.
Det blev slutet på maj jag hade bara ett par dagar kvar till flytten till min nya lägenhet. Jag hade jobbat till ganska sent på kvällen och när jag kom hem var lägenheten tom. Men jag var van. Det var inte ovanligt att W försvann och var borta i timmar utan att säga var hon var. Jag hade slutat bry mig, förhållandet var oåterkalleligen slut och jag väntade bara på att få flytta till min nya lägenhet.
Men framåt elvatiden på kvällen flög plötsligt ytterdörren upp och smäller med brak in i väggen intill dörrposten. Smällen fick mig att lyfta från soffan. In rusade W med en blick jag aldrig sett hos henne tidigare. Hon stirrade på mig med en blick så galen att den kunde vara hämtad från en patient inlagd på mentalsjukhus.
– DU SKA UT NU!!! skriker hon och har minst lika mycket galenskap i rösten som i blicken. Du ska ut ur mitt liv, din jävla idiot! Hör du vad jag säger?!
Jag hade sett W rosenrasande många gånger, men detta liknande ingenting. Jag märkte att hon druckit under kväll, men inte ens under inverkan av alkohol hade jag sett henne så här.
– Mina kompisar är på väg hit. De kommer spöa skiten ur dig om du inte är ute ur lägenheten när de kommer!!
Jag försökte intala mig att detta bara var ytterligare någonting hon sa för att få sin vilja igenom. Men samtidigt tänkte jag på det som hade hänt med kniven mot handleden ett par månader tidigare. W var bokstavligen skogstokig. Jag försökte på ett lugnt sätt förklara att jag flyttar i övermorgon. Då blir hon av med mig – och det för gott! Men än en gång vägrade hon att lyssna – stängde återigen av öronen – och bara skrek. Skrek hysteriskt och sprang runt i lägenheten.
Plötsligt började porslin och prydnadssaker flyga genom luften. Jag fick ducka och hoppa åt sidan för att inte bli träffad.
Det tog några minuter, men så lugnade hon ner sig lite och det gick att resonera med henne. Jag var nu ordentligt förbannad och gjorde klart för W att ville hon bli av med mig fick hon minsann ringa polisen eller kasta ut mig med våld. W fiskade upp telefonen, slog numret till polisen och berättade för polismannen i andra änden att hon ville bli av med mig, att hon behövde hjälp att få ut mig från lägenheten. Polismannen i andra änden av telefonlinjen ville prata med mig, men jag kände inte där och då för att prata med polisen. Lyckligtvis förklarade polismannen för W vad jag redan visste att polisens svar skulle bli. Nämligen att så länge jag inte var våldsam mot henne och dessutom var folkbokförd på adressen, hade polisen inte rätt att slänga ut mig från lägenheten. Jag kände mig lättad, men känslan fick bara hålla i sig tills W lagt på luren. Hennes vredesutbrott flammade återigen upp, den bindgalna blicken kom tillbaka. Hon skrek, sprang runt i lägenheten och föremål började återigen flyga genom luften. Jag blev rädd, riktigt rädd. Sakta började jag befara att någon snart kommer bli skadad och att den personen förmodligen är jag själv. Samtidigt ville jag inte lämna lägenheten med mina ägodelar, dem skulle det inte vara mycket kvar av när jag väl skulle komma tillbaka för att hämta dem.
Slutligen lyckas jag ta mig in i sovrummet, få igen dörren och låsa den. Men W bankande och skrikande utanför sovrumsdörren ringer jag med darrande händer till mina föräldrar. Min mamma svarade. Jag bad henne säga till pappa att komma över omgående, jag behövde hjälp att få ut mina saker ur lägenheten. Min pappa stod intill mamma och hörde ända dit W:s vrålande och gastande, trots den stängda sovrumsdörren. Jag hörde honom säga att…
– Jag kommer genast gubben!
Trots att klockan närmade sig halv tolv på natten satte han sig i bilen och kom över. Han hann inte mycket mer än innanför dörren så var W över honom också. Hon skrek och gormade om vilken hemsk familj vi var, även om det för stunden inte flög några föremål genom luften. Vi försökte efter bästa förmåga att nonchalera henne och började plocka med mina saker. Målsättningen fick bli att få med oss det allra viktigaste. Vi hann inte hålla på många minuter innan de två kompisar som enligt W skulle spöa skiten ur mig dök upp. Föga förvånande tog de W:s parti och de var lika nöjda över situationen alla tre. W gjorde sitt bästa för att gasta om vilka saker jag fick ta vad jag inte fick ta. Jag fick inte med mig någon av de saker vi köpt gemensamt. Just då orkade jag inte bry mig så mycket om det heller, det viktigaste var att få med mig det som var mitt eget. Jag och pappa jobbade på febrilt och vi fick snart ihop det allra viktigaste. W vägrade dock låta mig åka om jag inte lämnade ifrån mig min nyckel. Själv vägrade jag att lämna ifrån mig nyckeln innan jag hämtat mina sista ägodelar – där en släpkärra behövdes – dagen efter. Då inträffade plötsligt det osannolika att W:s två kompisar faktiskt gav mig rätt. Jag blev helt paff, stod och gapade i flera sekunder. Hade jag verkligen hört rätt?? Men uppenbarligen hade jag gjort det – och det fick även W att ge med sig.
Dagen därpå hyrde jag och pappa en släpvagn och hämtade de få möbler om var mina egna. Det var inte mycket, men vissa saker var arvegods som hade ett värde för mig som stod långt över det ekonomiska. W hade nu – återigen – ändrat inställning till min flytt. Plötsligt började hon – än en gång – gråta, böna och be om att jag skulle stanna, att vi skulle börja om. Jag kunde inget annat än att bara titta på henne. Hur kunde hon tro att jag skulle vilja det efter allt hon gjort och sagt, efter allt hon anklagat mig för, efter ett förhållande som nästan liknat ett fängelse och jag bara fått gå till jobbet och till affären?! Hon kunde inte förstå mina argument, hon hade ju gjort allting rätt, skött förhållande totalt fläckfritt. Nu var det min tur att stänga av öronen, att vägra att lyssna. Tysta plockade jag och pappa ihop de sista av mina saker och åkte därifrån
Det var en underbar känsla när jag satt där i bilen och visste att nu var det över. Nu skulle jag äntligen slippa alla anklagelser, jag skulle äntligen kunna komma och gå som jag ville utan att orsaka bråk. Men än en gång skulle jag ha fel…
– Jag är med barn. Du ska bli pappa!
Det har hunnit gå två dagar efter min turbulenta flytt och det var inte första gången hon ringde. Hon har tjatat om att ses, om att flytta ihop igen. Men i nästa andetag talat om vilket svin jag varit – men att hon samtidigt älskade mig trots allt jag gjort.
Hon har inte haft sin mens på flera veckor, den borde ha kommit för tre veckor sedan.
– Dessutom vill jag så gärna ha barn med dig. Så jag har struntat i att ta mina p-piller, jag har inte tagit dem på tre månader.
Jag stelnar och blir iskall i hela kroppen. Sen kommer ilskan rinnande. Hur kunde hon göra så här? Mycket trodde jag om henne, men inte detta. Det är ju liksom inte att köpa bil tillsammans som vi pratar om, utan att sätta en ny liten människa till världen. Var det här bara ännu ett av hennes “knep” för att få mig tillbaka?! Att tvinga mig tillbaka? Ilskan tilltog i styrka, jag skällde ute henne efter noter och krävde att hon skulle göra abort. Inte bara för att vi – barnets blivande föräldrar – separerat och att jag inte ville se henne igen, utan för att jag ansåg att W var en totalt olämplig mamma. Det sista sa jag naturligtvis inte till henne, men tänkte det likväl för mig själv. W vägrade först, hon tänkte minsann inte göra någon abort. Men hade hon testat sig? Nej, visserligen talar den uteblivna mensen sitt tydliga språk, men ett test kanske ändå vore på sin plats. Vi kom överens om att hon skulle testa sig redan nästa dag och jag krävde att vara med när hon gjorde det. Jag ville se henne göra det, se att hon gjorde rätt. Hon skulle inte få tillfälle att lura mig igen.
Den natten sov jag inte många timmar. Jag vände och vred mig, svetten dröp och gjorde lakanen plaskvåta. Tänk om hon var gravid! Inte nog med att jag inte ville ha barn där och då, jag skulle dessutom få barn med ett psykfall. Till sist kom morgonen, jag hade fått några få timmars sömn, tog mig ur sängen och satte på kaffe.
På avtalad tid infann jag mig hos W i vad som nu var hennes lägenhet, men som bara några dagar tidigare varit vårt gemensamma hem. Vi gick till Apoteket, köpte graviditetstest och återvände till lägenheten. Vi läste bruksanvisningen och sedan skred W till verket. Hela proceduren tog några minuter och jag väntade med en klump i magen på vad stickan skulle visa.
Hon var inte gravid! En sten lyftes från mitt bröst och jag jublade inombords. Det kändes som en fantastisk lättnad. Promenerandes hemåt svävade jag på små moln. Kanske var förbindelsen med W äntligen över?
Men nej, hon fortsatte att ringa. Dag som natt, på de mest konstiga tider. Hon fortsatte med sina anklagelser, sina krav på att det skulle bli vi två igen. Hon hoppade av den utbildning till barnmorska hon påbörjat, något som “naturligtvis” var mitt fel eftersom jag lämnat henne. Och de anklagelser hon nu kom med, var inte längre bara att jag bedragit henne och lurat henne på pengar. Nu hade jag våldtagit och misshandlat henne – förutom att jag varit konstant otrogen. Och alla fördomar man kan ha om ryktesspridning och skvaller på en liten ort besannades i en handvändning. Plötsligt tycktes varje kotte i lilla Hudiksvall “veta” vad jag “gjort” mot W. Alla tycktes plötsligt veta vad jag “gjort”. Personer som jag betraktat som mina vänner slutade höra av sig, jag började ta emot hot över telefon.
Ett par veckor efter vår separation gick jag på krogen. Det var första gången som jag var ute utan W, eftersom hon aldrig tillät mig gå på krogen utan henne. Jag och en kompis gick till en pub i Hudiksvall, åt och tog några öl. Det var en märklig frihetskänsla.
Men plötsligt dök det upp någon som jag kände igen. W:s manlige bekant, han som varit med när jag blev utslängd från lägenheten den där kvällen för bara några veckor sedan. Han kom inte mycket mer än innanför entrén innan han såg mig – och spände ögonen i mig. Han sa inte ett ord, men blicken sa med all önskvärd tydlighet att “jag ska döda dig”. När han passerade vårt bord fortsatte stirrandet samtidigt som han började slå med högerhanden i vänster handflata. Stint stirrande på mig. “Jag ska döda dig…”.
Under en dryg timmes tid gick han med jämna mellanrum förbi vårt bord. Samma blick, samma rörelse med händerna; högerhanden slående i vänster handflata. Han gjorde inget inne på puben, med allt folk och alla vakter – men jag vågade knappt tänka tanken på vad som skulle ske när jag lämnade puben.
Jag tänkte febrilt. Vilket var bäst? Gå nu och hoppas att inte ser att jag går? Eller stanna kvar, hoppas på att han går före mig? Hur jag än gjorde, kändes det helt fel. Till slut gick jag och pratade med vakterna, varav den ena jag kände litegrann sedan tidigare. Jag förklarade vad som pågick och bad dem hålla ett öga på mannen där borta. Det lovade de att göra. Jag kände mig aningen tryggare och satte mig vid bordet igen. Min stolthet förbjöd mig att gå därifrån innan jag själv kände för att göra det. Han skulle inte få styra över vad jag gjorde eller inte gjorde, lika lite som W skulle få göra det.
Stirrandet och slåendet i vänster handflata fortsatte under kvällens gång. Han tänkte visst inte ge sig och inte heller gå hem före mig. Det började närma sig stängningsdags och jag började än mer febrilt fundera över hur jag skulle ta mig hem tryggast möjligt. Gå hela vägen hem kändes helt uteslutet, ens om jag fick sällskap. Jag kände vagt till mannens umgängeskrets – och det var inga snälla pojkar. Och de kunde vara många.
Jag pratade återigen med vakterna, bad dem ringa en taxi. De skulle instruera chauffören att köra fram så nära entrén som möjligt, själv skulle jag stå innanför och vänta tills jag såg taxin, då skulle jag komma ut.
Och så blev det; taxin kom och när jag såg den sprang jag ut och hoppade in, bad honom köra iväg fort och talade sedan om vilken adress jag skulle till.
Telefonterrorn eskalerade alltmer. Det var inte bara W som ringde, hennes vänner ringde också. Liksom många andra. Ofta sena kvällar och nätter. Ibland kom det ett uttalat hot innan luren slängdes på, ibland var det bara någon som andades i luren. Allt var någon markering att “passa dig!”. Jag blev mer och mer skärrad, det kändes otryggt att gå ut – framförallt kvällar och nätter. Jag gick inte längre ut mer än nödvändigt. Jag gick bara till jobbet, affären, mina föräldrar. Återigen hade W fått sin vilja igenom och styrde över min tillvaro.
Något bevis emot dem som förföljde mig hade jag egentligen inte. Jag kunde inte styrka mer än att de faktiskt ringt mig, inte vad som sagts – ingenting i övrigt. Jag hade helst av allt gjort en polisanmälan, men utredningen skulle ha lagts ner på kortare tid än det tagit att ta emot anmälan. Hade anmälan kommit W och hennes “kompisar” till känna, hade saker och ting blivit etter värre. Ibland önskade jag nästan att de skulle göra något misstag, gå över gränsen så att jag kunde gå raka vägen till polisen. Men både W och människorna omkring henne var för smarta för det.
I juli var jag bjuden på fest i Stockholm, en ingift farbror till mig fyllde 50 år. Min faster var då chef inom Posten i Stockholm och under kvällen slog mig en idé som kunde lösa mycket för mig. Jag frågade henne om hon kunde ordna ett jobb åt mig i Stockholm.
Det gick inte många dagar så ringde hon. I Danderyd behövde man en brevbärare på heltid från slutet av augusti. Jag tvekade inte en sekund, jag tackade genast ja och började omgående ordna med allt det praktiska inför flytten till storstan.
Helt plötsligt hade jag energi för ett helt kompani. Jag lyckades efter mycket om och men få tag i en lägenhet, mot alla odds ett förstahandskontrakt. I slutet av augusti gick flyttlasset till Stockholm. Jag kände mig äntligen fri! Nu skulle det mycket till innan W och hennes kompisar kunde nå mig och jag hade mycket svårt att tro att hon skulle göra sig besväret att åka de 35 milen till Stockholm för att söka upp mig.
Denna gång fick jag åtminstone delvis rätt. W ringde några gånger efter min flytt till Stockholm, men jag behövde inte se henne. Jag fick under vintern veta att hon gift om sig och faktiskt flyttat till Stockholm, men jag såg aldrig till henne.
Långt senare fick jag veta anledningen till att hon slutade ringa. En helgkväll under våren 2000, ringde grannarna till polisen gällande ett lägenhetsbråk i W:s hem. Polisen kommer och finner henne med en blodig kniv i handen – och hennes nye make ymnigt blödande från bröstet, även om han är vid liv. W greps och har nu avtjänat ett fängelsestraff för mordförsök. Men hon hann inte mycket mer än ut från fängelset innan hon skickade en vänförfrågan till mig på Facebook.
W fortsätter med andra ord att förvåna. Jag godkände givetvis aldrig vänförfrågan, utan skickade bara ett mejl till henne där jag bad henne att inte höra av sig till mig. Inom några sekunder kom svaret.
– Jag ville bara säga hej.
Jovisst. Varför vill man säga hej till någon som är det svin som W vill utmåla mig att vara? Nu, drygt 20 år efter vår uppslitande separation, har jag fortfarande inte blivit av med henne helt och hållet och väntar bara på att hon ska ta kontakt igen.
