Din tankesmedja i etern
Jag har i princip alla sociala medier du kan tänka dig. Facebook, Twitter, Instagram – och så min blogg förstås. I grunden tycker jag det är ett ganska trevligt påfund, annars hade jag inte varit så pass aktiv som jag är på sociala medier. Det är kul att hitta gamla klasskompisar, vänner, kolleger och ex och se vad det blivit av folk genom åren.
Jag har på mobilen inställt att få en notis varje gång jag får ett mejl. Och på senaste tiden har det plingat oavbrutet i telefonen känns det som. Jag har fått en uppsjö mejl vad gäller skräppost – detta trots att jag tycker mig har ett tämligen bra skräppostfilter. Men lik förbaskat kommer dessa mejl om att ge mig större penis, vinna en bil, bota depressioner, lära mig språk, få “arv” på enorma summor pengar från främmande personer – och så vidare. Och jag tycker dessa mejl ökat markant på sistone, jag får bra många fler än jag brukat få tidigare. Åtminstone är det fler som inte fångas upp av spamfiltret, utan kommer till inkorgen på ovälkommen visit.
Jag stod emot ganska länge när det gäller det där att gå med i Facebook. På något vis kände jag inte att jag hade något behov av det utan valde att hålla mig utanför sociala medier. Men slutligen föll jag för trycket och gick faktiskt med. Och jag måste säga att jag ändå tycker att det är rätt kul med Facebook, även om jag är lite av en periodare när det kommer till hur aktiv jag är där. Jag har kontakt med personer som jag inte träffat på decennier, somliga har jag inte träffat sedan jag gick första klass – för snart 40 år sedan. Och det är kul att se vad det har blivit av folk sedan dess, vad folk gör nuförtiden.
Det finns egentligen bara en sak vi vet med full säkerhet när det gäller livet – och det är att vi en dag ska dö. Vi vet inte hur, vi vet inte när – bara att det en dag kommer att ske. Det är en ganska läskig tanke på något vis, eller hur?! Döden gör verkligen ingen skillnad på folk utifrån vare sig klass, hudfärg, religion eller någonting annat, utan uppsöker oss alla förr eller senare och på ett eller annat sätt.
Sista dagarna har min närvaro i sociala medier varit lite sisådär, jag har inte direkt varit särskilt aktiv om man säger så. Tiden och orken har helt enkelt inte funnits. Mycket av tiden och energin har gått åt till att plugga ryska, något som tagit mer tid än jag tror mig ha räknat med från början. Jag har varit ledig från jobbet den här veckan och det har nog varit tur tror jag, så att jag kunnat sitta med studierna i ryska glosor och grammatik.
Det är några år sedan jag senast hade anledning att vara medlem på någon internetdejtingssajt. Under ganska många år fram till 2016 var jag med på olika dejtingsajter och jag hann gå på en hel del dejter innan jag träffade rätt person. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte gav upp för länge sedan under mina år som internetdejtare – liksom att jag ångrar att jag inte skrev ner historierna kring de knäppgökar jag råkade ut för. Jag vet att jag för några år sedan skrev ett långt blogginlägg om de värsta psykfallen jag dejtat, men inlägget har försvunnit i någon flytt mellan olika bloggportaler. Vilket är synd eftersom det så här i efterhand är något man kan skratta lite åt, faktiskt tycka är lite roliga minnen på något makabert sätt. Det är inte något av dessa psykfall som utsatt mig för misshandel eller liknande, utan de har mest varit knäppa i största allmänhet bara.
Några sticker dock ute lite extra och har en extra plats i mitt minne. Några personer som trots sitt beteende lärt mig saker om livet, om att vara lite uppmärksam på saker och att vara duktigare på att sätta gränser för vad jag själv tolererar. Jag skulle idag inte tolerera bråkdelen av vad jag gick med på då, för drygt åtta år sedan.
Minns ni Däckhuset i Kalmar, som jag skrev om för ett antal år sedan? Jag fick ett uruselt bemötande i samband med att jag lämnat in en moped på service och skrev ett argt blogginlägg om vad som hänt. Blogginlägget fick Däckhuset att gå i taket och jag blev JK-anmäld för förtal. Grejen är nu bara att förtallagstiftningen bara skyddar personer, inte företag. Ett företag kan i lagens mening helt enkelt inte bli utsatt för förtal. Så JK-anmälan ledde aldrig någonstans, det enda som hände var att det blev en hel del skriverier i lokala medier i Kalmar om anmälan – och mitt blogginlägg om Däckhuset fick en enorm spridning. Det skrevs insändare i lokaltidningarna där JK-anmälan kritiserades och jag togs i försvar – det blev helt enkelt en väldig uppståndelse kring det hela, som Däckhuset förmodligen inte alls hade räknat med. Så istället för att tysta kritiska röster, fick kritiken emot Däckhuset en större spridning genom att man just gjorde en JK-anmälan.
Att gå hemma och vara sjukskriven kan bli lite långtråkigt ibland. Oftast kan jag få tiden att gå, men ibland behöver man något tidsfördriv för att inte bli uttråkad. Senaste dagarna har jag suttit hemma med en inflammerad höftmuskel och inte varit ute särskilt mycket, så det har blivit en hel del tid framför datorn.
Jag har bloggat och varit aktiv på sociala medier i ganska många år, så det är inget nytt tidsfördriv direkt. Men nu har jag hittat en ny aspekt i det hela, som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Jag bloggar om det mesta mellan himmel och jord, helt enkelt det som faller mig in och jag har lärt mig ungefär vilka ämnen som väcker reaktioner när man skriver om det. Dit hör politiska inlägg som på ett eller annat sätt kan härröras till invandring på olika sätt. Och nu under pandemin, väcker inlägg om vaccinet rätt ont blod i somliga läger.
Jag blir så trött på folk som inte kan bete sig i sociala medier. Folk som tycker det är helt okej med påhopp, kränkningar eller bara vara allmänt otrevlig. Sociala medier är ju i sig inget nytt, så vi borde vid det här laget ha lärt oss hur man faktiskt beter sig i dessa sammanhang. Men somliga tycks faktiskt besitta ganska grava inlärningsproblem och kan inte greppa hur man beter sig mot sina medmänniskor – även det sociala samspelet sker via en dataskärm och ett tangentbord.
Jag har i skrivande stund bloggat i ungefär 15 år och som bloggare gäller det att väcka känslor för att få läsare – och framförallt för att få läsare att komma tillbaka till bloggen igen. När jag skriver mina inlägg, kan jag ibland spetsa till budskapet helt enkelt för att väcka reaktioner och kanske faktiskt provocera lite. Men med det sagt, är jag noga med att aldrig kränka, förtala, vara otrevlig eller ägna mig åt några andra dumheter. Jag ventilerar vad som är mina åsikter, men håller mig inom ramarna för ett sunt, socialt samspel.
Jag handlar ganska mycket via internet, i princip allt beställer jag numera via olika internetbutiker. Det enda jag oftast inte handlar på internet är receptbelagda mediciner – detta då jag ändå måste bege mig till ett postombud för att hämta paketet och det blir varken billigare eller enklare än att gå till ett fysiskt apotek. Men annars handlar jag mat, snus, böcker, skivor, kläder – you name it – via internet och får det levererat hem till dörren. Dessutom oftast billigare än i en fysisk butik.
Men är det något som ofta slagit mig, är hur enkelt det faktiskt är att beställa något i någon annans namn om känner för det. Det är långt från särskilt ofta som man ombeds legitimera sig via till exempel Bank-ID när man gör en beställning. Oavsett om man betalar direkt vid beställningen eller handlar på faktura. Med andra ord har det varit ganska lätt att handla i någon annans namn om man så önskar.