Det är mycket enklare att håna en person på sociala medier än att håna hen i verkliga livet

Ibland är jag glad att jag inte har fler besökare än jag har på bloggen – med tanke på det hat och de hot som jag misstänker att många större bloggare/influensers säkerligen utsätts för i någon utsträckning. Jag tänker ibland på Anna-Karin Hatt som avgick som partiledare på grund av det hat hon utsatts för. Nu var hon varken bloggare eller influenser utan politiker, men näthatet är ungefär detsamma – och lika påfrestande för den som utsätts. Jag kan tycka att det sätter det fria ordet i fara när hat och hot ska tysta politiker, bloggare och andra som står upp för de demokratiska värderingarna. Självklart ska vi kunna ha olika åsikter i frågor, jag kan säga att jag inte håller med en centerpartist i särskilt mycket – men det innebär inte att jag ska kunna ta mig rätten att hota, kränka och hata. Och hade jag haft fler besökare på bloggen, hade förmodligen jag själv även utsatts för detta otyg i någon utsträckning jag med. Personer som inte kan föra en vettig debatt när man tycker olika i en sakfråga, tar gärna till detta otyg istället. Jag är också utsatt, men i ganska begränsad utsträckning eftersom jag inte har så hemskt många besökare på bloggen. Det lilla jag utsätts för, kan jag hantera – men hade det varit mer, då hade jag nog haft svårare att hantera hela situationen.
Jag har genom åren fått ta emot rena dödshot, stora mängder med hat om man slår ihop det hela genom alla år som bloggare. Trots allt har jag bloggat i närmare 20 år och det vore väl konstigt om jag varit helt förskonad från näthatet. På själva bloggen är de otrevliga kommentarerna väldigt få, däremot kommer de i de forum där jag länkar mina inlägg i olika sammanhang. Och ingenstans går man riktigt säker, det kan vara Facebook, LinkedIn, Twitter/X – you name it. Då tycker jag ändå att mina inlägg (oftast) är ganska harmlösa, det är sällan jag skriver något som kan provocera eller reta upp folk. Men uppenbarligen är det ändå så att mina inlägg just retar upp folk – folk blir provocerade även av väldigt harmlösa inlägg. Jag minns när jag för ett antal månader sedan skrev ett inlägg där jag använde uttrycket ”som en skållad råtta”, vilket är ett ganska vanligt uttryck trots allt. Men det tog inte många timmar innan jag fick en arg kommentar på Facebook om det var avskyvärt och vidrigt att använda ett sådant uttryck och därmed förorda djurplågeri. Dagen efter skrev jag ett nytt inlägg i ämnet, som ett svar till personen som lämnat kommentaren – och fick aldrig några nya kommentarer från vederbörande. Man får gärna ha olika åsikter om saker – men när det kommer till påhopp, hat och hot har man passerat en gräns för vad som trots allt är okej. Då har man frångått vad en debatt egentligen handlar om.

Enstaka kommentarer i otrevlig ton, hat- och hotfyllda sådana kommer lite då och då – och helt kommer man nog aldrig ifrån sådant. Varje gång detta sker får jag något av en klump i magen, men när det väl sjunkit in så triggar det i slutändan mig bara att faktiskt fortsätta blogga, att fortsätta skriva och förmedla de åsikter och värderingar jag själv står för. Oftast är det mer klädsamt att inte skriva något alls än att komma med dessa påhopp till kommentarer. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra, det har ingenting med åsiktsfrihet att göra att kränka en annan människa. Du får gärna tycka att jag är en idiot, att jag är dum i huvudet, att jag förtjänar att dö och så vidare – men det är rent osmakligt att uttrycka sådana åsikter. Och jag är övertygad om att de allra flesta som skriver dessa kommentarer inte skulle våga säga samma sak till mig öga mot öga. Det är något helt annat om man sitter gömd bakom en skärm och inte får gensvar direkt genom känslor, mothugg och så vidare.
Ibland låter jag dessa hatiska och/eller otrevliga kommentarer bara passera oemotsagda, andra gånger går jag in i diskussionen och ger svar på tal. Men jag vet att det egentligen inte ger så mycket att ta dessa diskussioner, utan i normala fall låter jag det vara. Någon annan får ta den diskussionen, men själv låter jag gärna bli. Inte för att jag är konflikträdd, utan för att det tar mer energi än det ger – jag kommer aldrig ”vinna” en sådan diskussion. Hur många sakargument jag än lägger fram, hur många sakliga påståenden jag än kommer med och även om jag inte låter mig provoceras utan håller en saklig ton, så kommer jag aldrig kunna prata omkull en sådan person. De har helt enkelt bestämt sig för att det är som de påstår i deras ganska förvridna verklighetsuppfattning. Och då är det helt enkelt bättre att låta bli att ta diskussionen, kanske gå till saker som att blockera dem som inte kan sköta sig – och sedan låta det hela passera. Det kan ibland vara svårt att göra, men oftast är det det enda rätta.

Blir man sedan utsatt för extremt mycket näthat, förstår jag att det är svårt att hålla distans till det hela. Jag förstår att om tillräckligt många skriver ”jag vet var du bor” och liknande kommentarer, börjar man till sist titta över axeln och bli paranoid. Även jag har fått sådana kommentarer, även om de är väldigt få – men varje gång är det fullt lika obehagligt. För någonstans vet man ju att det finns folk därute som inte håller sig till enbart ord, utan gärna går över till handling om tillfälle ges. De flesta är inte lika kaxiga om man står öga mot öga med den man ogillar eller inte delar åsikter och värdegrund med – men det finns absolut undantag och det är just det som gör näthatet obehagligt. Och där är jag glad att jag är så förskonad från allt som näthat vill heta – även när jag skrivit inlägg som fått stort genomslag och spridning så är det hatiska kommentarerna tämligen få. Det var faktiskt värre för något decennium sedan och kanske har folk börjat inse att man inte alltid kommer någonvart när det gäller den här typen av kommentarer. Själv har jag polisanmält enstaka kommentarer, även om jag vet att det ytterst sällan leder någonstans med en sådan anmälan. För ett antal år sedan skrev jag ett inlägg på Twitter som fick en enorm spridning, det spred sig som en löpeld och fick runt 30.000 visningar. Och i spåren av det inlägget utsattes jag också för en hel del hat och hot – varav jag polisanmälde ett fåtal kommentarer. Något som fler borde göra när man mottar regelrätta hot. Internet ska inte vara laglöst land, utan det ska få konsekvenser även om man inte kan sköta sig på internet.
Sedan har jag genom åren utsatts för en hel del annat än hat och hot på grund av min blogg, där jag ofta kunnat vara ganska frispråkig. Minns ni till exempel JK-anmälan mot mig från Däckhuset i Kalmar för en jäkla massa år sedan? Eller Krögers i Kalmar som inte riktigt gillade att jag skrev om att jag blev gripen av polis misstänkt för narkotikabrott efter att krogens ordningsvakt riktat ogrundade och falska anklagelser emot mig? För att inte tala om min före detta chef på Trafikverket, som avslutade min provanställning då jag ansågs vara en säkerhetsrisk bland med hänvisning till min blogg. Om jag ska kalla detta näthat vet jag inte, men fortfarande är det personer som inte riktigt kan sympatisera med den yttrandefrihet vi har i Sverige. Min nuvarande arbetsgivare – som också är en statlig myndighet – känner till min blogg, men ser inga problem i att jag bloggar. Själv kan jag inte riktigt se skillnaden mellan en blogg och ett väldigt aktivt Facebook-konto – och där verkar min arbetsgivare också hålla med mig.

Så fortfarande, år 2025, lever man lite farligt som bloggare även i ett land som Sverige. Hade det varit Ryssland eller något annat land där man ogillar oppositionella till eller för den delen har en ganska begränsad yttrandefrihet, då hade jag förstått det hela på helt annat sätt. JK-anmälan från Däckhuset kom 2009, ett år då det där med bloggar fortfarande var tämligen nytt – och företag fortfarande var ovana vid att bli kritiserade offentligt i sociala medier. Men att man 2024 inte kommit längre i Sverige än att man som arbetsgivare blir skitnödig av en oskyldig blogg och därmed avslutar en provanställning mot en sådan bakgrund tycker jag själv är helt horribelt. Jag kommer inte sluta blogga för det som hänt genom åren på grund av min blogg, det är helt uteslutet. Däremot är jag noga med vad jag lägger ut eller ej på bloggen – men det är en helt annan sak. Jag diskuterar inte mitt jobb på bloggen mer än i ytterst allmänna ordalag, jag lägger inte ut bilder på eller uppgifter om personer som inte givit sitt uttryckliga godkännande till det. Bland mycket annat förstås, jag är dessutom väldigt noga med faktakoll och att det jag skriver faktiskt stämmer med verkligheten.
Vi tror att vi har yttrandefrihet i Sverige – och det har vi i stor utsträckning också. Jag har aldrig utsatts för trakasserier eller repressalier från staten för det jag skrivit på bloggen. Men sedan finns det alltså andra aktörer – som Däckhuset, Trafikverket och Krögers – som gör vad de kan för att avskräcka folk från att nyttja sin yttrandefrihet. Inte ens om jag kritiserat Trafikverket på min blogg, hade det varit grund till uppsägning eftersom det är ett statligt verk. Och företag som Däckhuset och Krögers får helt enkelt vänja sig vid att kritiseras offentligt på nätet när oegentligheter sker på dessa företag – precis som vilket företag som helst får vänja sig vid detta.