Man lever bara en gång – men gör man det rätt räcker en gång

Det tog sin lilla tid, men nu är äntligen deklarationen ifylld och inlämnad. Jag har en tendens att skjuta på saker som jag tycker är lite tråkiga att ta tag i – och dit hör grejen att deklarera, betala räkningarna och lite annat. Självklart gör jag allt sådant i tid, men alltför ofta i sista stund eftersom det är så förbaskat tråkigt. Jag minns dock att jag härom året slarvade lite när det kom till deklarationen. Jag skulle bara godkänna den eftersom jag inte behövde göra några avdrag – och tyckte att jag klickade korrekt på alla knappar. Men någon tid efter att deklarationen skulle ha varit inlämnad, kom ett meddelande från Skatteverket om att jag inte deklarerat. Så jag loggade in på Skatteverkets hemsida – och mycket riktigt, jag hade missat att skicka in deklarationen. Nu hotade man med straffavgift på (om jag minns rätt) 1.200 kronor för den försenade deklarationen. Jag deklarerade på en gång och hoppades på överseende med att det blev några dagar försent. Och överseende hade man faktiskt, för det kom aldrig någon faktura för straffavgiften – jag slapp helt enkelt betala avgiften, vilket förstås kändes väldigt skönt. Sedan dess har jag varit noga med att kolla att min deklaration faktiskt kommit Skatteverket tillhanda i rätt tid – för även solen har sina fläckar och till och med jag kan göra fel och missa att deklarera i tid. Men i år har jag dubbel- och trippelkollat, deklarationen är inlämnad och nu kan jag inte göra mer än att bara hoppas på att Skatteverket vill titta närmare på den. Jag fuskar inte i deklarationen, utan allt är i sin ordning – men jag orkar inte med att man vill kolla extra på just min deklaration. Jag orkar inte med att börja krångla med skicka in kvitton och allt som kommer att krävas om man vill titta lite extra på de avdrag jag gjort.
Nu kan jag i alla fall vänta på min skatteåterbäring, som brukar komma i juni när man som jag har egen firma och/eller gjort avdrag på deklarationen. I år blir det extra mycket i återbäring eftersom jag gjort de avdrag jag gjort – och det gör ju givetvis ingenting. Lagom till midsommar kommer återbäringen, så det blir bra semesterpengar. Det finns ju alltid hål att stoppa i när det kommer till pengar, så skatteåterbäringen är alltid välkommen när den kommer. Precis som när återbäringen på momsen kommer i februari, det brukar bli några tusenlappar som kommer då och jag brukar fylla de hål som så ofta finns i ekonomin. Så det finns sina fördelar med att vara företagare, eftersom man får sina momspengar i februari och sedan skatteåterbäringen i juni. Visserligen får jag aldrig skatteåterbäringen tidigare under våren som så många får, men istället får jag återbäring två gånger om året – vilket ju aldrig är fel.

Nu är det i alla fall klart när jag ska gå tillbaka till min nygamla tjänst på jobbet och det blir i mitten av maj. Jag kommer hinna göra den inplanerade resan till Berlin och sedan är det dags att gå tillbaka till min tidigare tjänst som kanaloperatör. Det ska bli väldigt roligt att komma tillbaka till min gamla tjänst, det har dragit ut lite på tiden men nu är det som sagt dags att komma tillbaka. Jag kommer visserligen ha lite längre resor till och från jobbet, men jag kommer ha ett bättre schema och arbetssysslor som jag själv tycker är mycket roligare än de jag har idag. Så det här kommer nog att bli bra, det har jag en stark känsla av. Att pendla mellan Bagarmossen och Södertälje är inte helt lätt, det tar liksom sin lilla tid att åka den sträckan om man ska åka kollektivt. Men har man ett tillräckligt intressant jobb, då är det värt dessa resor om man frågar mig. Jag har dessutom ett sådant schema, att jag inte behöver åka sträckan varje dag – utan jag har som mest fem till sex inställelser i månaden, vilket gör det hela väldigt mycket enklare. Hade jag behövt åka varje dag, hade det naturligtvis varit något helt annat – jag vet inte om jag skulle orka åka sträckan varje dag. Åker man i rusningen, funkar resorna lite bättre – men när man som jag åker på lite udda tider blir det lite kämpigare. Som längst kan det ta mig drygt en och en halv timme från dörr till dörr, vilket förstås är extremt påfrestande om man ska åka sträckan varje dag. Det är sådant man får ta med i avvägandet när man väljer jobb – allt beror givetvis på arbetstider, vilka möjligheter man har till att jobba hemifrån och om man till exempel har möjligheten att sova på jobbet mellan arbetspassen. Jag kan inte jobba hemifrån, men har andra möjligheter som gör att pendlingen ändå fungerar. Jag känner inte att jag behöver skaffa en bil, utan får resorna att fungera i alla fall. Självklart skulle det bli enklare med bil, men jag känner inte att problemet är så stort att det krävs en bil för att få vardagen att fungera. Jag har hittills klarat mig utan bil trots långa resor till jobbet – och känner inte att jag behöver ådra mig de stora utgifter som en bil innebär för att få allt att fungera. Självklart är det bekvämt med bil, men det kostar också därefter. Jag lägger hellre pengarna på att resa, gå ut och äta och annat som sätter guldkant på tillvaron – hade jag haft ett högavlönat jobb hade förutsättningarna förmodligen varit helt andra.
Det känns i alla fall – som sagt – bra att komma tillbaka till min nygamla tjänst. Det är som det är på statliga verk, saker och ting tar sin lilla tid innan beslut faktiskt börjar gälla – och jag är van efter att ha jobbat statligt under många år. Jag har jobbet inom både Polisen och Trafikverket och vet hur det fungerar med beslut och rutiner. Och det är förstås bra att saker och ting görs korrekt, inte minst när det är en myndighet vi talar om. Men ibland kan det bli lite frustrerande att allt ska vara så otroligt korrekt, att det inte går att göra minsta lilla avsteg ifrån reglerna. Eller brist på tålamod kanske är ett bättre ordval. Det är inte alltid jag har tålamod att vänta så länge som det behövs för en sak, inte minst när det är något man väldigt gärna vill. Som att byta tjänst – som i det här fallet. Även om jag har all förståelse för att processerna hjul måste snurra, så tär det ibland på ens tålamod. Man vill ju så gärna bara ha ett beslut. ett klartecken att gå vidare i tillvaron. Det har jag nu i alla fall fått den här gången – till sist – och om lite drygt två veckor återgår jag till min nygamla tjänst. En tjänst där jag trivts fantastiskt bra och verkligen ser fram emot att komma tillbaka. Nu kommer jag (återigen) ha de närhet till sjöfarten som gjorde att jag en gång började på Sjöfartsverket. Jag kommer förmodligen aldrig mer jobba på en båt, men närheten till dem kan man ja i alla fall. Något som känns helt rätt med tanke på min sjökaptensutbildning, även om denna vid det här laget har ett antal år på nacken. Jag undrar ibland hur mycket som har förändrats på en kommandobrygga sedan jag var till sjöss för cirka 15 år sedan. Personligen skulle jag nog inte våga ställa mig och navigera ett stort fartyg i dagsläget just med tanke på allt som hänt i tekniken – det skulle krävas många refreshkurser innan jag tog ett sådant steg, det är en sak som är säker.

Det börjar märkas att vi bara har några månader kvar till valet i september. Det diskuteras politik åt höger och vänster och jag som är medlem i Vänsterpartiet får en lång rad inbjudningar till att vara med i diverse olika event inför valet. Det är alltifrån att dela ut flygblad till att stå i kommande valstugor med mera. Själv brukar jag kalla mig vänsterpartist light, jag står inte för allt som V står för men det är det parti som ligger närmast mina värderingar – och jag tycker att högervindarna som blåser idag behöver lite motvikt och motstånd. Det var för mig en stor besvikelse när Tidöpartierna vann valet för fyra år sedan – och med tiden har flera partier svängt så mycket att man vill erbjuda Sverigedemokraterna ministerposter om man hamnar i regeringsställning. Och jag tycker det är konstigt att man diskuterar att ge SD ministerposter när Vänsterpartiet aldrig fått några sådana. Det är märkligt trots allt att högern är mer öppensinnad på så vis än vad sossarna är. Det är okej att släppa in ett parti i de fina salongerna bara 30-talet år efter det bestod av skinnbulor som sprang runt och ställde in oreda på våra gator – medan ett parti som Vänsterpartiet som sedan länge varit en del av riksdagsunderlaget inte ens diskuteras i dessa sammanhang. För mig borde det vara lika för alla, eller? Högern tycker självklart inte att V ska vara en del av regeringen, men de är också duktiga på att gasta sig hesa om yttrandefrihet när det gynnar deras egna intressen – meningsmotståndare ska helst tystas. Jag sympatiserar verkligen inte med SD och vill verkligen inte ha dem med i en kommande regering – men får de tillräckligt många röster ska de förstås ha riksdagsmandat därefter. Sedan är det upp till andra partier om man vill samarbeta med SD eller ej, men det är en helt annan fråga. Är Moderaterna och andra högerpartier sedan omdömeslösa nog att samarbeta med parti som har rötterna i nazismen, då är det upp till dem.
Inför förra valet jag ganska aktiv och stod i olika valstugor för Vänsterpartiet under valrörelsen. Denna gång får vi se hur jag gör, om jag väljer att vara med eller ej. Jag har redan blivit tillfrågad om att vara med och dela ut flygblad och liknande, men har hittills tackat nej. Jag kan känna att det inte riktigt är värt besväret, att jag kanske inte har ett sådant brinnande politiskt intresse att det är något jag brinner för att göra. Sedan får man ta så mycket skit, så många påhopp att jag ibland undrade vad jag höll på med när jag stod i valstugorna. Det var roligt på ett sätt, men samtidigt trist med de besökare som inte hade vett att sköta sig. Så i år tror jag att jag avstår, det finns partikolleger som kan göra det där jobbet så mycket bättre än vad jag kan göra det. Jag ser det inte som att motståndarna vunnit, utan att jag lämnar över till dem som kan sköta det hela bättre än vad jag kan. Och jag förstår politiker som lämnar politiken på grund av hat och hot – som högt uppsatt politiker måste man får ta emot en del sådant. Om jag blir avskräckt ifrån att stå i valstugor på grund av just detta, kan jag bara misstänka hur det är som högt uppsatt politiker. Jaja, rösta ska jag i alla fall – och ni får själva gissa er till vilket parti jag kommer att lägga min röst på!