Dagboksskrivning är en resa till det inre

Vecka 16 är snart slut och jag har betat av en lång rad saker som behövt göras under veckan. Det har blivit en del kontorsarbete som blivit liggande under den senaste tiden, men nu är det avverkat. Jag har beställt saker jag har behövt hem, som skäggvax, parfym och lite andra prylar. En hel del pengar har det gått, men det är så det är med jämna mellanrum – trots allt kostar det ju att ligga på topp, inte sant?! Ett armband gick sönder för en tid sedan och jag efter visst letande hittat ett nytt, som både är snyggt och dessutom har rätt storlek. Jag hittade ett par armband först som jag tyckte om, men de var alldeles för små trots att jag köpt största storleken. Slutligen hittade jag alltså ett snyggt armband med rätt storlek, men det kostade också därefter. Någon ädelmetall är det inte gjort av, det har jag inte råd med – men det kan vara snyggt i alla fall vilket känns som huvudsaken. Om inte alltför lång tid kommer jag även behöva beställa deodorant, vilket också har en tendens att bli en dyr affär eftersom en deo av den sort jag använder kostar runt 150 kronor. Däremot har vissa saker blivit väldigt mycket enklare – och även billigare – i och med internets intåg. Det är lättare att göra prisjämförelser sedan internet kom – och därmed väljer man förstås den leverantör som är billigast och ger bäst villkor. Åtminstone är jag sådan, jag jämför priser och villkor innan jag köper en vara – inte minst om det är en vara som kostar lite mer. Sedan beställer jag därifrån jag får bäst pris och villkor.
Läste någonstans att många internetföretag ofta känner av pikar i antalet beställningar under fredags- och lördagskvällar – för att sedan få in fler mejl/meddelanden om ångrade köp på måndagar. Och det ligger säkerligen en hel del sanning i det, jag kan känna igen mig i att göra vissa beställningar efter några öl en lördagskväll – för att på söndagen eller måndagen komma på att jag kanske inte har råd, behöver den aktuella varan eller helt enkelt inte längre känner att det var så kul med den aktuella varan. Jag tycker dock att jag är duktig på att inte shoppa loss när jag tagit några öl, utan faktiskt vänta tills jag är nykter och kan ta ett vettigt beslut. Vissa beställningar kan jag göra även om jag är lite på örat, men jag brukar faktiskt generellt hålla mig ifrån att shoppa i onyktert tillstånd, det brukar sällan bli bra i slutändan.

Jag har denna helg kommit på mig själv med att bli lite nervös när jag publicerar somliga inlägg, inte minst när jag publicerar länkar i vissa grupper. Emellanåt lägger jag upp länkar till mina inlägg i olika Facebookgrupper – och vet att jag somliga gånger kan få en hel del mothugg. Och mothugg är förstås en sak, men däremot är somliga mothugg otrevligt, nedlåtande och/eller hotfullt utformade och jag har svårt att tackla just dessa mothugg. Och där kommer man in på grejen att känna sig lite nervös när man publicerar somliga inlägg. Igår spred jag ett inlägg som jag skrev för flera år sedan, ett inlägg om yttrandefrihet och vad du som vuxen borde ha koll på vad gäller just detta ämne. För mig är det självklarheter som avhandlas i inlägget – men detta till trots var det många som opponerade sig och hade de mest befängda åsikter om inlägget. Jag nådde visserligen det mål jag satt upp, det vill säga att få fler besökare på inlägget och bloggen – men jag fick också en hel del mothugg. Man hade åsikter om att hot. kränkningar och hets mot folkgrupp inte är tillåtet, vilket jag själv tycker är helt befängt (förstås). Det aktuella inlägget är delvis skrivet för att provocera dem som inte håller med mig, men jag tycker det är så befängt att vissa inte kan hålla en vettig ton i en debatt. Man kan ha olika åsikter i en diskussion utan att kränka varandra, eller hur?! Men där har somliga svårt att dra en vettig gräns, utan måste liksom övergå till att gå till personangrepp och överlag vara otrevlig – något jag själv har väldigt svårt att förstå. Man kan tycka olika, man kan bli provocerad av andras åsikter och inlägg – men att för den sakens skulle övergå till rena personangrepp är för mig totalt obegripligt.
Och detta gör mig smått nervös när jag ska publicera inlägg och länkar som jag redan i förväg förstår kommer att väcka reaktioner. Till och med när jag publicerar tämligen självklara åsikter kring yttrandefrihet, vet jag redan innan att reaktionerna inte kommer att låta vänta på sig. Och då blir jag lite nervös inför vad som komma skall. Framförallt är det personer på högerkanten som retar upp sig på mina inlägg, det skall väl tilläggas – personer som gastar sig hesa kring yttrandefrihet så länge det handlar om deras egna åsikter, men som gärna tystar meningsmotståndare. Något som väl är ganska konstigt egentligen, för yttrandefriheten torde ju gälla alla och inte bara personer som tillhör det ena eller andra politiska lägret. Jag kan störa mig enormt på somligas åsikter, men vet med mig att vi har yttrandefrihet och opponerar mig därför inte emot att man har rätt yttra obekväma åsikter. Sedan skulle jag med all sannolikhet inte umgås med någon som ligger alltför långt ifrån mig själv vad gäller åsikter och värderingar, men det är trots allt en helt annan sak. Inte minst på den tiden jag var ute i ”dejtingsvängen” bröt jag kontakten med ganska många som jag ansåg låg lite för långt ifrån mig själv vad gäller värderingar och åsikter. Och jag skulle inte tveka att göra samma sak igen.

Helgen har i alla fall förflutit i ett tämligen förhöjt lugn, viss nervositet inför publicerade inlägg till trots. Igår ägnades dagen åt ett besök hos sjukgymnasten, i övrigt gjorde jag inte särskilt mycket. Idag har vi druckit afternoon tea på Villa Godthem, något som var riktigt lyckat. Jag har hört talas om dem tidigare men inte kommit mig för att boka in någonting, men nu har det alltså slutligen blivit av. Senast vi drack afternoon tea, var på Grand Hõtel för ett par år sedan – då var det väldigt uppstyrt med fin klädsel och allt, men denna gång var det inte fullt lika strikt. Det är klart att man inte går i mjukiskläder när man ska ut och äta eller dricka afternoon tea, men det behöver heller inte var särskilt uppstyrt. Men det var lyckat i alla fall och vi hade inga klagomål att komma med när det gällde mat och dryck. Nu ägnas söndagskvällen åt att ladda inför den kommande veckan, som i nuläget tycks bli hyfsat lugn – åtminstone i skrivande stund. Jag kommer jobba ett par dagar och har en inspelning inplanerad till helgen, men i övrigt har jag inte så mycket som hänger över mig. Det är trots allt charmen med skiftgången, att man vissa veckor kan ha det väldigt lugnt – samtidigt som vissa andra veckor är desto mer hektiska. Somliga veckor jobbar jag ganska så mycket, medan jag andra veckor praktiskt taget inte jobbar alls. Och det är just så jag vill ha det, jag får snabbt klaustrofobi av att göra kontorstider och när alla veckor ser ungefär likadana ut. Nu har jag en variation som jag tycker oerhört mycket om och inte vill byta ut för någonting i världen. Allt har självklart sina för- och nackdelar, men jag tycker att skiftgångens fördelar trots allt överväger nackdelarna.
Nästan varje filminspelning jag är på, springer jag ihop med folk som i olika utsträckning försöker livnära sig på tillvaron som statist. Jag ska inte sticka under stol med att jag gärna själv livnärt mig på denna sysselsättning, men jag inser någonstans att det inte hade fungerat rent ekonomiskt. Kanske funkar det för ungdomar som inte har så höga utgifter, men för en annan med studielån och annat som ska betalas varje månad hade det inte fungerat. Jag kan i bästa fall skrapa ihop 12.000 en månad på att vara statist, vilket är en bra sidoinkomst – men inte något som går att leva på. Och då är de en bra månad, de flesta månader är jag inte uppe i de summorna – utan väsentligt mycket lägre än så. Så nej, det är inte läge att försöka leva på att vara statist, utan jag nöjer mig glatt med att göra det på fritiden och tjäna en extraslant här och där på mitt filmande. Jag förstår dock inte att vissa lyckas leva på att vara statist, det övergår trots allt mitt förstånd. Även om jag tar alla uppdrag jag kan få, är det ytterst sällan jag överstiger 10.000 i inkomster per månad – så hur kul inspelningarna än är, så är de svåra att leva på. Till och med många etablerade skådespelare har svårt att leva på sitt filmande – och då pratar vi om personer som gått på teaterhögskolan och är utbildade skådespelare. Men jag får ofta frågan om jag inte skulle vilja leva på att vara statist, säga upp mig från jobbet och försöka leva på att filma. Och mitt svar blir detsamma varje gång – jag hade gärna gjort det, men det skulle aldrig fungera. På något vis kan jag tycka lite synd om dem som försöker leva på att vara statister, för det kommer allt som oftast inte att funkar särskilt länge. Förr eller senare kommer de att tvingas att skaffa ett ”vanligt” jobb och faktiskt ägna sig åt att vara statister på fritiden.

Till veckan har jag i alla fall tänkt att jag äntligen ska pallra mig iväg till gymmet – det är något jag tänkt göra väldigt länge, men som inte riktigt har blivit av. Jag har mitt gymkort, men den där detaljen att utnyttja kortet också har liksom hamnat i träda på något mycket märkligt vis. Jag har bokat in träning flera gånger, men alltid har något annat dykt upp som jag varit tvungen att prioritera framför att träna. Har det inte varit att jag varit tvungen att jobba, så har det var någonting annat. Men nu har jag skrivit in i kalendern att jag ska till gymmet på tisdag – och dyker inget annat upp så kommer det att bli så. Jag behöver verkligen komma igång med träningen, både för konditionens skull men också för vikten. Jag behöver bränna lite kalorier eftersom dessa är fler som kommer in i kroppen än som kommer ut. Sen är det inte bara träning som behövs om man ska titta på viktnedgång, utan jag behöver förstås titta på en hel del annat också – som hur och vad jag äter. Men dieten har jag ju redan börjat titta över ganska rejält, så nu är det träningen som återstår liksom. Nu har jag ett gymkort som jag ännu inte har använt, utan som bara legat i plånboken utan att komma till användning. Och det är till största delen lathet som gjort att jag inte kommit mig iväg till gymmet sedan jag köpte kortet i februari. Sedan – till viss del – är det också så att jag inte riktigt haft tid, utan faktiskt haft en ganska fullspäckad kalender också. Så tiden att gå på gymmet har liksom inte riktigt funnits heller, men nu har jag tid till veckan och kan inte riktigt skylla på någonting.
Det enda som verkligen kan stoppa mig nu, det är väl om jag får hoppa in och jobba extra eller får någon filminspelning eller liknande som gör att jag helt enkelt får svårt att hinna med. Lite så är det som det varit när jag försökt planera in träningspass, att jag har planerat för gymmet – men så har det dykt upp inspelningar eller övertid istället och så har jag fått prioritera om. Men händer ingenting sådant till veckan, så blir de minst en sväng till gymmet för att bränna lite kalorier. Det är en bra intention i alla fall, inte sant?!