Visar: 1 - 7 av 7 RESULTAT
Dagbok

Den bästa träningen är den som faktiskt blir av

Tre gånger i veckan försöker jag ta mig iväg till gymmet, med en vilodag mellan varje pass. Oftast blir det måndag, onsdag och fredag som det bär iväg – och jag försöker verkligen hålla stenhårt på min tre träningspass i veckan. Även om jag en dag känner att jag har dålig dagsform, så försöker jag ta mig iväg för att prestera någonting på gymmet i alla fall. Det är lätt att känna sig nedslagen de dagar man av någon anledning inte lyckats prestera så mycket som man är van vid – åtminstone är det så för min del. Jag förväntar mig liksom på något vis att det ska gå bättre och bättre för varje träningspass, att formen och konditionen ska förbättras för varje gång. Men så är det givetvis inte alla gånger, det är många yttre faktorer som påverkar hur man presterar på gymmet. Hur man har ätit, sovit och vad man gjort innan man kommer till gymmet. Har jag gjort något annat fysiskt påfrestande, orkar jag helt enkelt inte lika mycket under träningspasset. Sen påverkas åtminstone jag själv av vädret, är det varmt och hög luftfuktighet blir det jobbigare att träna och prestera än om det är svalt och torrt.

Dagbok

Jag tror jag har brutit mitt nyårslöfte

Jag brukar i normala fall inte avge nyårslöften eftersom jag aldrig kan hålla dem. Men det gångna nyår bröt jag mot den vanan och avlade någon form av löfte – eller åtminstone en målsättning. Nämligen att gå ner i vikt – originellt, eller hur?! 😁 Men det behövs verkligen, jag har X antal kilo som ska bort och jag behöver lägga om en hel del vanor i tillvaron. Såväl vad det gäller mat som träning och en hel del annat.
Fast jag får nog – så här en dryg månad in på det nya året – erkänna att det gått så där. Det enda som gått ungefär som det brukar göra, är att jag inte hållit mitt löfte till mig själv. Jag har fortsatt slarva med träningen och äter inte alls så kalorisnålt som jag borde göra. Det enda jag faktiskt hållit nere på är mitt alkoholintag – och det har till största delen med att göra att jag blivit rådd att göra det under min strålbehandling.
Och fast jag faktiskt haft tiden att gå till gymmet nu när jag är hemma, så har det inte heller riktigt blivit. Visst har jag varit där ibland, men inte så ofta som jag faktiskt skulle behöva. Min målsättning är tre träningspass i veckan, men det är inte något jag hållit överhuvudtaget. I bästa fall har jag varit på gymmet två gånger per vecka.

Diverse

Dödstråkigt så in i vassen

Ibland kan jag verkligen avundas träningsfreaks som tycker om att hänga på gymmet och verkligen tycker det är roligt att göra det. Jag kan avundas alla dem som som känner att de ”unnar sig” något roligt och trevligt när de går till gymmet eller ger sig ut på löparrundan. Jag kan känna en avundsjuka inför dem som till och tar med sig träningen på semestern och nyttjar hotellets gym när de är lediga och bortresta.
Själv försöker jag ständigt hitta undanflykter till att gå till gymmet. Jag letar efter om jag inte har ont någonstans, om jag inte känner mig lite snuvig eller känner mig krasslig. Eller – givetvis – om jag verkligen har tiden att gå dit och inte har något ”viktigare” för mig. Detta trots att jag ju vet att jag behöver träna, att jag märker att jag mår bra av det och att jag verkligen behöver det för att hålla vikten i schack.
Men för mig träningen inget annat än ett ont måste, ungefär som att betala räkningarna, gå till jobbet eller ha hemorrojder. Jag tycker verkligen det är dödstråkigt att träna och har inget svårt att hitta ursäkter till att låta bli. Men eftersom jag vet att jag faktiskt behöver träna – av flera anledningar – kan jag avundas eller er som tycker att träning är något roligt. Det skulle göra tillvaron på gymmet så otroligt mycket enklare och mer lustfylld.

Dagbok

Inte så illa som man kan tro

Jag har knappt tränat alls sedan i juni. Detta har blivit så av flera anledningar – alltifrån bortförklaringar till att jag faktiskt inte haft tiden att gå till gymmet. Mitt gymkort gick ut i juli och jag ville vänta tills jag påbörjat mitt nya jobb för att se vilka erbjudanden de hade i form av friskvårdsbidrag och liknande. Slutligen bestämde jag mig för att vara kvar på mitt ”gamla” gym och köpte ett årskort där. Det är ju ganska mycket pengar man pratar om för att gå på gym, där jag går snackar vi drygt 4000 kronor för ett helår – vilket ju är ganska mycket för en normalinkomsttagare. Om det sedan är som för mig, där träning är ett ont måste och inget jag gör med glädje så blir det extra motigt att lägga ut så mycket pengar på ett träningskort.
Men jag vet att jag behöver hålla igång kroppen och känner också att jag mår mycket bättre när jag tränar. Jag orkar mer, mitt humör blir bättre och jag svettas mindre. Det där med att svettas har alltid varit något av ett dilemma för mig, ag har alltid svettats exceptionellt mycket – det gjorde jag redan som barn. Det gör att jag ofta går ganska tunt klädd för att inte svettas, även på vintern. I nuläget äger jag inte ens en vinterjacka, eftersom jag svetta floder i en varm jacka. Jag är så varmblodad att jag kan gå relativt lätt klädd mitt i smällkalla vintern utan att bli vare sig kall eller sjuk.
Fast just svettningarna har jag märkt att jag kan hålla lite i schack genom att träna. Ju bättre form jag är i, ju mindre svettas jag. Jag är fortfarande varmblodad och går klädd som jag alltid gjort, men svettningarna har blivit bättre.

weight
Dagbok

Dags för en ny livsstil

Till veckan rullar vardagen igång igen efter min lite improviserade sommarledighet. Under förutsättning att alla papper kommer i ordning, ska jag börja jobba på tisdag. Och det får liksom bli som något av ett avstamp för att i övrigt försöka börja ta tag i vissa saker. De senaste månaderna har jag fått lite för många påminnelser om att jag väger den hel del för mycket och det börjar bli dags att tag i det alltmer svällande midjemåttet. Enligt neurologen jag går till efter min operation för några år sedan, har jag mindre förskjutningar i ryggraden vilket förmodligen beror på min vikt. Detta kan med tiden ge ryggbesvär om man inte ser upp och jag har fått rådet att ligga i med träningen och tänka på vad jag äter. Samma sak fick jag höra i våras när i våras fick problem med mina höfter och knappt kunde gå under en period. Det var av allt att döma en inflammation i höftmuskeln, men enligt läkaren riskerade det onda komma tillbaka igen med jämna mellanrum om jag inte gjorde något åt min vikt.

exercise
Dagbok

Ett ont måste

Nu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.

Dagbok

Börjar längta tillbaka till gymmet

För 20 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle säga detta. Men jag börjar faktiskt längta efter att få börja träna igen! Senaste tiden har jag haft väldigt ont i en fot och i kombination med att ha haft väldigt mycket annat att göra har jag helt enkelt låtit bli att träna.
Det är inte så bra att kombinera med jul- och nyårsfirande med tillhörande ledighet. Som tur är, fungerar inte badrumsvågen här hemma då det är dags att byta batteri. Men det börjar kännas att midjemåttet sväller alltmer efter alltför mycket fet mat och total frånvaro av fysisk aktivitet.