Du måste varje dag välja mellan smärtan som finns i disciplin eller smärta som finns i ånger

Så har jag i alla fall kommit ett steg närmare det där med att börja träna igen – eller rättare sagt två steg. Dagen idag började nämligen med ett besök hos en fysioterapeut för att få ett träningsprogram inför kommande träning på egen hand på gymmet. Jag känner att jag kan inte ett smack om träning och skulle verkligen behöva hjälp av ett proffs med att komma igång igen. Det träningsprogram jag hittills haft är sedan jag senast gick hos en fysioterapeut – men det är är nio år sedan, så det känns lite förlegat. Så nu har jag fått ett nytt program att gå efter, ett program som förhoppningsvis hjälper kroppen att gå ner i vikt. Nästa steg för idag var att gå förbi gymmet och köpa ett årskort. Jag har sedan länge bestämt att jag ska använda jobbets friskvårdsbidrag till att köpa ett gymkort – och nu har jag alltså gjort slag i saken. Gymkortet är inhandlat och jag har scannat in kvittot för att kunna överlämna det till jobbet så att jag får ut mina pengar på nästa lön. Jag ska låta det gå ytterligare några dagar innan jag börjar träna på allvar, jag ska bara låta min lunginflammation gå ur kroppen helt och hållet. Sedan ska jag börja gå på gymmet – och målsättningen är i nuläget två till tre gånger i veckan. Enligt förra fysioterapeuten (eller sjukgymnast, som de hette då) jag gick till, ska man träna minst tre gånger i veckan för att det ska ge någon som helst form av resultat. Så det får bli målsättningen, men jag vet med mig att jag inte kommer att hinna med så många tillfällen vissa veckor. Jag får istället tänka att varje träningstillfälle räknas och att bra träning är den träning som faktiskt blir av. För varje gång jag pallrar mig iväg till gymmet, blir det ett steg närmare den där eftertraktade viktnedgången – och kanske får jag också lite bättre kondition. Nu har jag dessutom fått fysiskt aktivitet på recept, så det blev liksom lite av en spark i baken att komma iväg och köpa det där förbenade årskortet.
Vad jag förstått, är januari den bästa månaden för gymmen och träningsanläggningarna, för det är då folk ska göra verklighet av sina nyårslöften. Jag själv slutade med nyårslöften för säkerligen 25 år sedan, då jag aldrig lyckats hålla dem – så det är bara dumt att avge några. Under åren har jag lovat alltifrån att sluta med godis, sluta röka och börja träna till hur många andra saker som helst som är svåra att hålla. Så inte heller detta årsskifte har jag avgivit något nyårslöfte – att jag ska börja träna efter årsskiftet har jag bestämt sedan länge. Och att jag valt att vänta till efter årsskiftet har haft med att göra att jag vill invänta det nya och lite högre friskvårdsbidraget. Så förhoppningsvis kommer jag inte höra till dem som köper gymkort i januari, tränar några veckor och sedan lägger av med träningen – utan istället kommer detta bli en nygammal vana som jag återupptar och sedan håller liv i under ett bra tag framöver.

Som jag nämnde för fysioterapeuten vid mitt första besök där för ett antal veckor sedan, hör jag till dem som tycker att träning inte är något annat än ett ont måste. Jag kan ibland avundas dem som älskar att träna och som resonerar att man ”unnar sig” ett träningspass – själv tvingar jag mig iväg till gymmet under pistolhot. Jag måste uppbåda nästintill all min viljestyrka för att få mig själv att komma iväg, trots att jag känner av hur mycket bättre jag mår av att gå till gymmet. Inte nog med att jag mår bättre, jag sover bättre och orkar mer i och med träningen – men ändå hyser jag ett enormt agg emot just denna fysiska aktivitet. När jag kommer till gymmet, känner jag fortfarande doften av svett och testosteron när jag kommer in i omklädningsrummet, samma doft som mötte mig i skolans omklädningsrum inför gymnastiken och som sände kalla kårar utefter ryggraden på mig. Jag hatade verkligen idrotten av hela mitt hjärta när jag gick i skolan och har bara fruktansvärda minnen från dessa lektioner. På mellanstadiet hade jag en kvinnlig gymnastiklärare som gick under namnet Bitch. Eller hon var givetvis inte döpt så utan det var jag som tyckte hon var en bitch. Men jag tror att under mellanstadiet lades grunden till min avoga inställning till träning och fysisk aktivitet. Vi elever tvingades till diverse fysisk aktivitet utan hänsyn till individuella förutsättningar – jag hade till exempel under en period problem med ryggen och fick mycket ont vid ansträngning. Trots detta och trots löften till mig och mina föräldrar om att jag för ett tag skulle slippa gymnastiken, så tvingades jag delta i undervisningen. Vilket gjorde att jag var sängliggande i fruktansvärda ryggsmärtor under flera dagar efter varje gymnastiklektion. Och det var långt ifrån det enda denna lärarinna av den gamla skolan utsatte oss elever för.
Detta är nu cirka 35 år sedan och jag hoppas vid min gud att idrottsundervisningen ser annorlunda ut idag. Är det något ämne som ska bygga på motivation och att ska kännas roligt, så är det ju idrott. Det viktiga är att eleverna ska bygga upp ett självförtroende och en känsla av att det är roligt att röra på sig – för min del fick jag bara höra hur dålig jag var, hur klumpig jag var och att jag inte var skapt för ämnet ifråga. Hade man istället uppmuntrat mig just utifrån mina förutsättningar kanske – kanske – jag nu i vuxen ålder tyckt att det varit roligt med träning och idrott. Hade dessutom idrotten innehållit lite teori i form av regler och liknande i de största idrotterna, kanske även det byggt upp ett intresse för sport. För jag kan tycka att att det är viss allmänbildning i att kunna reglerna i exempelvis fotboll, hockey, tennis och basket. Kanske hade jag då för 35 år sedan tyckt att det var tråkigt att lära mig reglerna i fotboll – men att jag idag tycker fotboll är dötrist har delvis med att göra att jag inte kan något om sporten. Jag kan inte ens reglerna – och har bara koll på de allra största namnen som Maradona, Messi och Zlatan. Vissa ämnen är mer stelbenta, i språk måste du lära dig grammatik och i matte måste du lära dig bråk och algebra – så är det bara. Men idrotten bygger på så hemskt mycket mer, inte bara att eleven ska kunna vissa saker – utan också att man får en motivation i att vilja och kunna röra på sig utifrån sina egna förutsättningar. Men idag tycker jag bara att det är pest och pina när det kommer till idrott och motion, jag avskyr det verkligen.

Nu ska jag inte skylla ”allt” på en knäpp idrottslärare på mellanstadiet för 35 år sedan. Men jag tror faktiskt att lärare i småskolan har ett enormt ansvar när det kommer till vilka grunder de lägger för sina elever. Hade jag haft samma lärare i engelska, kanske jag inte haft mitt intresse för språk nu i vuxen ålder till exempel – vad vet jag? Nu hade jag turen att ha bra språklärare (i alla fall i mitt tycke) genom hela grundskolan och gymnasiet, vilket bäddat för ett stort intresse för språk – och att jag valt att plugga just språk på universitet. Jag hade förmodligen inte blivit någon elitidrottsman med en annan gymnastiklärare eller en annan typ av undervisning, men kanske hade jag åtminstone haft en sund inställning till det där med träning och motion. Kanske hade jag åtminstone inte avskytt det som pesten. För så fort jag går in på gymmet och känner doften i omklädningsrummen, så är jag den där lilla osäkra killen igen som tvingas ut i gymnastiksalen mot min vilja. Jag som redan som barn var ointresserad av idrott skulle istället ha uppmuntrats och peppats av mina lärare till att kanske ändra inställning, men något sådant skedde aldrig vad jag kan minnas. Istället blev idrotten ett tvång – vilket gjorde att jag slog bakut och totalt tappade intresset för idrotten. Vilket jag idag kan tycka är lite trist, eftersom jag förstås innerst inne vet att det är bra att röra på sig. Jag vet att man ska röra på sig för att hålla sig i form och må bättre, jag vet att det är bra att bygga muskler och ha en hyfsad kondition – men den vetskapen övervinner inte mitt väl inbyggda hat mot idrott och motion. Men hur mycket jag än anstränger mig, så har jag hittills inte lärt mig att tycka om idrott och att ta hand om kroppen – den enda kropp jag trots allt har försetts med.
För det är klart att man gör det enkelt för sig om man skyller saker och ting på någon annan, dessutom när det är något som skett för nästan fyr decennier sedan. Men ett samband finns det trots allt mellan en knäpp gymnastiklärare, en dumt upplagd idrottsundervisning och mitt ointresse för idrott. Jag kan idag blir riktigt arg när jag hör hur man drar ner på idrottsundervisningen i skolan, för det är klart att barnen ska röra på sig och dessutom lära sig en hel del kring idrott. Hur undervisningen ser ut idag vet jag trots allt inte, men jag hoppas att inte minst idrotten bygger mer på valfrihet och mindre tvång än på min tid. Jag inbillar mig att det är bättre att barnen rör på sig alls än att de ”slipper” idrottslektionerna. Och därmed är det bättre att man får lite alternativ på saker att göra under en idrottslektion än att man tvingas in i saker och sedan blir som jag har blivit – och hatar att röra på sig.