Din tankesmedja i etern
Så har jag i alla fall kommit ett steg närmare det där med att börja träna igen – eller rättare sagt två steg. Dagen idag började nämligen med ett besök hos en fysioterapeut för att få ett träningsprogram inför kommande träning på egen hand på gymmet. Jag känner att jag kan inte ett smack om …
Jag har aldrig varit särskilt sportintresserad och har heller aldrig ägnat mig åt någon idrott – än mindre har jag följt någon idrott på TV eller liknande. Jag har helt enkel inte haft intresset utan tyckt att det där med idrott är tämligen tråkigt. Kanske har det delvis haft med att göra att jag kan …
Äntligen. Ja, det tycker jag faktiskt. Äntligen är OS över och man slipper alla dessa sportsändningar i tid och otid. Sommar-OS är jag egentligen inte det minsta intresserad av och jag har inte sett någonting av tävlingarna – jag har inte ens sett invigningen. Att jag inte såg invigningen var visserligen inte bara av ointresse, …
Ibland kan jag verkligen avundas träningsfreaks som tycker om att hänga på gymmet och verkligen tycker det är roligt att göra det. Jag kan avundas alla dem som som känner att de ”unnar sig” något roligt och trevligt när de går till gymmet eller ger sig ut på löparrundan. Jag kan känna en avundsjuka inför dem som till och tar med sig träningen på semestern och nyttjar hotellets gym när de är lediga och bortresta.
Själv försöker jag ständigt hitta undanflykter till att gå till gymmet. Jag letar efter om jag inte har ont någonstans, om jag inte känner mig lite snuvig eller känner mig krasslig. Eller – givetvis – om jag verkligen har tiden att gå dit och inte har något ”viktigare” för mig. Detta trots att jag ju vet att jag behöver träna, att jag märker att jag mår bra av det och att jag verkligen behöver det för att hålla vikten i schack.
Men för mig träningen inget annat än ett ont måste, ungefär som att betala räkningarna, gå till jobbet eller ha hemorrojder. Jag tycker verkligen det är dödstråkigt att träna och har inget svårt att hitta ursäkter till att låta bli. Men eftersom jag vet att jag faktiskt behöver träna – av flera anledningar – kan jag avundas eller er som tycker att träning är något roligt. Det skulle göra tillvaron på gymmet så otroligt mycket enklare och mer lustfylld.
Nu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.