allkonstnarenNu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.
Det har varit några sköna veckor då jag låtit bli träningen, men nu är vilan över och det är dags att gå tillbaka till gymmet igen. Igår gjorde jag mitt första pass på gymmet sedan i påskas och får erkänna att konditionen inte försämrats så mycket som jag hade befarat. Lite träningsvärk har jag idag, men inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Jag har ett träningspass som jag fått av en sjukgymnast för rätt länge sedan och som jag fortfarande kör efter, fast med vissa modifieringar. Det var efter min operation för några år sedan som jag fick träningsprogrammet för att kroppen skulle återhämta sig efter operationen. Genom åren har programmet modifierats en aning utifrån att jag orkat mer och fått bättre muskelmassa.
Sedan min operation har jag kört rätt hårt på att träna minst tre gånger i veckan. Jag har hållit det ganska bra och det har bara varit i undantagsfall som det blivit färre tillfällen. Framförallt har jag märkt att jag blivit mindre stel i kroppen under senare tid – med undantag för mina krånglande höfter nu under våren. Förr var det svårt att till exempel ta sig upp om jag blivit sittande eller liggande på golvet, men numera är sådan rörelser inga som helst problem. Jag har lättare att böja mig ner och plocka upp saker från golvet – och framförallt så svettas jag mycket mindre än jag tidigare gjort. Det sistnämnda sätter jag själv i samband med att jag ändå blivit mer vältränad och helt enkelt orkar mer.
När jag började på Trafikverket för lite drygt två år sedan, hade jag som målsättning att köpa en cykel genom jobbet. Trafikverket har en bra personalpolitik som bland annat uppmuntrar personalen att röra på sig så mycket som möjligt. Man har ett frikostigt friskvårdsbidrag, men erbjuder också att hyrköpa en cykel till subventionerat pris. Jag var så nära att nappa på erbjudandet och börja försöka cykla igen. Men det blev aldrig av och nu har jag ju slutat på Trafikverket, så nu ligger cyklandet på is igen. Det går förstås att köpa cykel ändå, även om man inte kan göra det genom jobbet. Men där kommer min lathet in och sätter stopp, kanske i kombination med någon slags snålhet eftersom en bra cykel kostar en mindre förmögenhet.
Jag har annars flitigt nyttjat arbetsgivarens förmåner när det kommer till friskvårdsbidrag. Jag har köpt gymkort, tagit massage och en massa annat på arbetsgivarens bekostnad. Hur det ser ut hos min blivande arbetsgivare vet jag inte, utan det återstår att se om jag får börja finansiera gymkortet ur egen ficka. Gymkort kommer jag att köpa, även om jag får betala för det själv. Men om det blir en cykel i slutändan får framtiden utvisa.
