Hon är överallt, där du stannar och dit du flyr

Så är säsongens vinterkräksjuka i farten för den här gången. Och jag är så glad att jag i normala fall brukar slippa de årliga influenserna när de kommer. Den årliga vinterkräksjukan har jag inte haft på säkerligen 20 år, men å andra sidan har jag heller inga småbarn som drar hem både det ena från skola och förskola. Jag minns hur det var när vi var små, då kändes det som att vi hade magsjuka och förkylningar stup i kvarten. Men nu som vuxen är det ytterst, ytterst sällan jag åker på någonting. Bortser man från de sjukperioder jag haft, som är relaterade till min tumör så är det verkligen inte ofta jag är sjuk. Jag åkte på covid för något år sedan och var hemma någon vecka för det. I höstas fick jag lunginflammation och var hemma ungefär en månad. Men annars är det väldigt ovanligt att jag är sjuk. Jag klarade mig förvånansvärt länge innan jag faktiskt fick covid, men till sist drabbades även jag – och det var väl nästintill oundvikligt under en pågående pandemi.
Flera i min omgivning har drabbats av årets vinterkräksjuka redan, men jag har än så länge klarat mig. Magsjuka har jag haft några gånger under de senaste åren, men de har varit tämligen lättsamma och snabbt gått över. Den gång jag haft vinterkräksjukan, blev jag oerhört sjuk och var sängliggande flera dagar så jag är glad varje gång jag slipper drabbas. Och just magsjuka är så fruktansvärt frustrerande att få, jag är många gånger hellre rejält förkyld – alla dagar i veckan. Med magsjuka blir man så totalt utslagen, det går inte att äta något och man är fast på toaletten i timmar. Jag vet inte vilket som är värst, att inte kunna äta något eller att det lilla man får i sig oftast kommer upp igen.

Men det är en nästan euforisk känsla när magsjukan väl är över och man kan börja äta som vanligt igen. Tänk vad gott det är att bara kunna ta en macka efter att inte ha kunnat äta på flera dagar. Jag brukar börja med rostat bröd eller omelett, som är väldigt milt för magen när jag börjar äta efter en magsjuka. Sedan kan man sakta börja trappa upp och äta annat, för att slutligen slippa ta hänsyn till hur magen mår. Jag är i normala fall väldigt glad i mat och mat är en stor del av min tillvaro. Jag tycker om att stå i köket och middagsförberedelserna kan ibland ta flera timmar. För att inte tala om att gå på restaurang och testa nya kök, det är en rent fantastisk upplevelse. Så att då få magsjuka och inte alls kunna äta på flera dagar, är för mig en mindre katastrof. Det är nästan som att temporärt hugga av mig en handen.
Men jag har väl ett bra immunförsvar helt enkelt, eftersom jag trots allt så sällan blir sjuk. Jag utmanar sällan ödet och umgås med folk som är sjuka, det gör jag bara i yttersta nödfall. Men ju äldre jag blivit ju oftare har jag blivit sjuk, det måste jag faktiskt erkänna. Kanske har något hänt med immunförsvaret när man blivit äldre? Och sedan har jag ju mina syskonbarn, som jag umgås med så mycket som jag bara kan – och de är båda i förskole- och småskoleåldern, så de drar med sig en del baciller kan jag tänka mig. Jag kan säkerligen skylla en och annan åkomma på dem, även om det hitintills inte givit mig någon magsjuka.

Men jag ska inte klaga på att jag så sällan är sjuk, att jag så sällan behöver vara hemma från jobbet. Just att vara hemma och sjuk får mig verkligen att bokstavligen klänga längs väggarna. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma och vara sjuk, jag blir oerhört uttråkad efter bara några dagar – framförallt när jag är så sjuk att jag inte orkar göra något överhuvudtaget. Och det är ju oftast när man är så pass sjuk som man också är hemma från jobbet. Jag hade en längre sjukskrivning för ett par år sedan, då man hittat cellförändringar i min nacke. Men då var jag så pass pigg att jag till viss del kunde hålla igång och göra saker. Senast jag var sjuk – när jag hade lunginflammation – orkade jag knappt sitta vid datorn och då blev det snabb väldigt tråkigt. Jag minns hur oerhört frustrerad jag var efter ett tag med lunginflammation, både över att inget kunna göra hemma och att inte kunna gå till jobbet.
För är det något jag längtar efter som sjukskriven, så är det att återgå i jobb igen. Jag kan inte gå till mitt vanliga jobb, jag kan inte ägna mig åt min firma och då blir det snabbt långtråkigt. Kan jag sedan inte ens sätta mig vid datorn, blir jag uttråkad så det brakar om det. När jag hade min lunginflammation, piggnade jag sakta till trots allt och kunde göra vissa saker hemma. Men första tiden var jag så utslagen att jag bara orkade ligga på soffan och titta på film. Det är mysigt någon dag, men blir snabbt tradigt när det inte är frivilligt.

Jag får väl se det så att när jag väl blir sjuk, då blir det oftast rejält – det kan liksom inte bli lite lagom så där. För 10 år sedan fick jag cancer och var borta från jobbet i närmare fem månader. Sen brände jag ut mig rejält för ett antal år sedan och var också borta några månader från jobbet. För ett par år sedan hittade man mina cellförändringar jag var återigen borta en tid för att genomgå strålbehandling. Så avslutade jag med en rejäl lunginflammation och var borta fyra veckor. Det är de gånger jag varit sjuk och borta från jobbet en längre tid de senaste åren. Bortsett från det är jag nästan aldrig sjuk och det är ytterst sällan jag är borta från jobbet. Men på senare tid har det liksom blivit så, att blir jag sjuk blir det allvarligt och jag kan inte bli lite sjuk och vara borta några få dagar från jobbet. Senast jag hade någon form av magsjuka, fick jag i mig något konstigt på en resa till Spanien och fick strax efter hemkomsten salmonella – som jag till och med var inlagd på sjukhus för. Men det är snart sju år sedan och sedan dess har jag inte haft någon magsjuka alls.
Och jag är inte den som går till doktorn i onödan heller, utan drar jag gärna ut på det så länge det bara går. Inte för att jag inte tycker om att gå till doktorn, utan mer för att jag inte vill vara till besvär. När jag fick salmonella, tog jag det för vanlig magsjuka och tänkte inte ens tanken på att söka vård. Men när det inte gav med sig och jag dessutom fick feber, ringde jag till slut – aningen motvilligt ska tilläggas till 1177. Där tyckte man absolut att jag skulle åka in akut till sjukhus, vilket jag också gjorde. För en av mina principer är att jag gör som vårdpersonalen säger till mig. Och mitt besök på akuten slutade med att jag blev inlagd på sjukhus några dagar och sedan skickades hem med restriktioner enligt smittskyddslagen. Jag fick till exempel inte jobba med livsmedel eller barn inom en viss tid efter att jag skrivits ut från sjukhuset.

Men det är ofta likadant när jag går till läkaren, jag får ofta höra kommentarer i stil med ”varför har du inte kommit in tidigare?”. Jag drar helt enkelt ut på saker och ting och tror att det ska gå över av sig själv. Sen beror det givetvis på hur jag mår. Skulle jag till exempel ha väldig ont någonstans, skulle jag säkerligen söka vård snabbare än om det är någon annan åkomma. När jag åkte till akuten för min salmonella, trodde jag in i det sista att jag hade en vanlig magsjuka och skulle få åka hem samma dag. Men så blev det alltså inte, utan jag blev kvar på sjukhuset några dagar.
För tio år sedan fick jag ont i nacken efter ett träningspass på jobbet. Jag själv trodde att jag sträckt en muskel och gick till en sjukgymnast, men hon kunde inget göra utan skickade mig till en läkare. Läkaren trodde jag hade diskbråck och remitterade mig till röntgen. Efter röntgen blev det som först varit en sträckt muskel och sedan ett diskbråck till en flera centimeter stor tumör i ryggmärgskanalen i nacken. Men när tumören väl upptäcktes – efter flera månader av undersökningar och läkarbesök – hade jag sedan länge förstått att något var allvarligt fel kroppen. Jag orkade ingenting, hade ont och hade problem med balans och finmotorik. En tid innan min röntgen råkade jag läsa på Facebook om en flicka som just gått bort i cancer, pappan (som skrivit inlägget) rabblade upp hennes symtom – och jag bockade av dem en efter en. Det var då jag insåg att det kunde vara cancer jag hade.