Din tankesmedja i etern
Jag är verkligen glad att jag inte ska jobba kontorstider på heltid framöver, utan att det bara är högst tillfälligt. Veckorna går alldeles för fort när man har kontorstider och helgerna går mestadels åt till sådant som man inte hunnit med under veckan – som att städa, tvätta, handla och att eventuellt hinna med att vara lite social. För det där med att vara social, det hinner och orkar man knappt med under veckan när man jobbar mellan åtta och fem. Eller, åtminstone gör inte jag det.
Så börjar vecka 34 lida mot sitt slut – och det har varit minst sagt en lite annorlunda men intensiv vecka. Jag hade högtflygande planer om att komma igång med saker som träning och pluggande, men riktigt så har det inte blivit. På jobbet har det varit mycket att göra och det har i sin tur arrenderat i mycket övertid och schemaändringar för somliga av oss – inklusive undertecknad. I skrivande stund har jag tre övertidspass avverkade liksom en rad schemaändringar. Denna vecka har jag jobbat dagtid istället för natt, vilket kännes oerhört ovant. Efter att ha jobbat enbart natt så pass länge som jag har gjort, har jag liksom vant mig vid att åka till jobbet medan de flesta är på väg hem. Sedan åker jag själv hem för att sova medan stan vaknar till liv och folk börjar bege sig till sina arbeten.
Nu börjar jag sakta förstå att jag faktiskt snart ska sluta på mitt arbete och påbörja en ny anställning. Jag börjar inse att det kanske är sista gången jag är på ett visst objekt, att det kanske är sista gången jag jobbar med den eller den personen. I skrivande stund har jag inte alls koll på hur många arbetsplatser jag varit på genom åren, så många gånger har jag bytt jobb. Men jag lär mig liksom aldrig att handskas med känslan som nästan kan betecknas som separationsångest när jag ska sluta på en arbetsplats. Det finns alltid för- och nackdelar på en arbetsplats, det går liksom inte att neka till. Och det är väl nackdelarna som får en att sluta, medan fördelarna är sådant man saknar när det är dags att gå vidare. Och jag väljer att sluta på Securitas med fanan i topp och minnas det som har varit bra – vilket också det allra mesta har varit. Det finns flera anledningar till att jag slutar – som jag inte tänker gå in på här – men på det stora hela har jag trivts och det beror inte på vantrivsel, osämja eller annat elände att jag slutar.
Personligen har jag nästan helt övergått till att handla kläder via internet. Tidigare handlade jag ofta på ställen som H&M, men avskräcktes när man så ofta hörde om hur man köpte in sina kläder från fabriker i till exempel Indien – där arbetarna jobbade under nästintill slavliknande förhållanden. Och jag började dessutom ställa mig frågan hur man kan hålla de priser som exempelvis H&M håller, någonstans måste man ju tumma på kostnaderna i produktionskedjan. Och där får bland annat personalen på golvet betala ett dyrt pris genom att jobba under hemska förhållanden.
Några gånger under min yrkeskarriär har jag fått frågan att bli chef på någon nivå. Jag har en fyraårig chefsutbildning bakom mig och anar att det ses som attraktivt när man ska utse en ny chef i en organisation. Men jag har med årens lopp börjat inse somliga saker i min yrkesroll – och det är bland annat att jag inte passar som chef. Det finns liksom inte på världskartan att jag skulle gå in i en chefsroll och känna mig bekväm med det. Jag har vid ett par tillfällen fått frågan om jag skulle vilja vara chef inom en snar framtid – och vid samtliga tillfällen avböjt vänligt men ytterst bestämt. Jag kan liksom inte se mig själv sitta på en roll med personal- och ekonomiansvar och känna att jag gör ett bra jobb. Aldrig i livet. Det har inget med självförtroende att göra, utan enkom att jag vet att jag inte skulle fixa en sådan yrkesroll på det mentala planet.
Ett moment återstår för att jag äntligen ska vara klar med min ryskakurs från i höstas. En enda uppgift har jag kvar att göra för att få mina första 15 högskolepoäng i ryska. Och det känns faktiskt skönt att snart kunna påbörja fortsättningskursen, att jag snart faktiskt kan lämna nybörjarkursen helt bakom mig. Jag har inte riktigt smält bemötandet jag fick i samband med terminsslutet i vintras, men har valt att lägga det bakom mig och se framåt istället. Nu vill jag fortsätta studierna och förhoppningsvis lära mig att prata skaplig ryska med tiden. Jag missade av rent slarv en av uppgifterna som jag skulle ha gjort tidigare i våras, men nu är det en kompletteringsperiod i slutet av terminen och jag får då en andra chans att göra den aktuella uppgiften. Sedan får jag mitt första högskolebetyg i ryska – och kan fortsätta med nästa kurs till hösten.
Äntligen, äntligen har min envisa förkylning med tillhörande hosta gått över. Förkylningen har varit osedvanligt envis och det har känts lite tröstlöst på något vis. Det är ytterst sällan jag drabbas av någon mancold, för att inte säga aldrig. Jag klagar inte i onödan när jag blir förkyld utan gillar helt enkelt läget de gånger det händer att förkylningarna kommer. Och det är inte särskilt ofta jag blir förkyld heller, det ska jag villigt erkänna. Så de gånger förkylningarna ploppar upp kan jag trots allt leva med att vara krasslig. Det skulle aldrig falla mig in att komma med kommentarer i stil med “Ni kvinnor klagar på att föda barn, men…”.
Igår gick jag av sista nattpasset av sex och ni kan gissa att jag var extremt trött igår morse när jag åkte hemåt. Normalt sett gör jag som mest fem nätter i rad, men nu har jag varit in och gjort ett övertidspass så det blev i slutändan sex nätter i rad. Och det är faktiskt lite i mesta laget, till och med för mig som är rätt luttrad när det kommer till att jobba natt. Man ondgör sig dock mycket just när man ska jobba övertid, desto roligare är det när lönen kommer. Så det är vad man lever på under ett övertidspass, att man trots allt får bra betalt.
När jag är tillbaka i Hudiksvall där jag växte upp brukar jag förundras över hur lite som förändrats i vissa avseenden under de 23 år som gått sedan jag flyttade därifrån. Framförallt förundras jag över att det fortfarande till så stor del är samma personer som sitter i kassan på Hemköp eller H&M (eller andra butiker för den delen).
När jag pluggade jobbade jag extra som städare i Kalmar. Och jag imponerades av hur många som jobbat som städare på heltid år ut och år in. Själv jobbade jag några timmar varannan helg under några år och kände mig ganska nöjd med det – men hade fått kruppjuck om jag gjort det på heltid.
Det är inte mycket man hinner de dagar man jobbar när man jobbar som jag gör. Jag gör tolvtimmarspass och hinner eller orkar inte mycket annat än att åka hem och sova, äta lite för att sedan åka tillbaka till jobbet. Det är den stora nackdelen med den här typen av schema, jobbar jag så jobbar jag och hinner inget annat. Måste jag göra något mellan arbetspassen, blir det på bekostnad att inte hinna sova så mycket som jag kanske skulle behöva. Ibland kan jag sakna att faktiskt ha tid till annat de dagar jag jobbar.