För ett antal år sedan umgicks jag med en person som bodde med sin sambo i södra Sverige. Vi lärde känna varandra när hen bodde i Stockholm, men så träffade hen kärleken och flyttade till en mindre ort några mil utanför en medelstor stad i södra Sverige. Inget konstigt i det, sådant händer hela tiden.
Men hen fick inget jobb och gick mestadels hemma i huset de köpt på den lilla orten. Sambon reste mycket i jobbet, vilket gjorde att min vän var ensam väldigt mycket under veckorna. Bussarna in till stan var få och och min vän hade inget körkort vilket begränsade hens rörelsefrihet väldigt mycket.
Min vän blev utförsäkrad från A-kassan och parets ekonomi blev snabbt sämre. De lånade då och då pengar av familj och vänner – inklusive mig – för att få ekonomin att gå runt. Exakt vad min vän hade för inkomster vet jag inte, men eftersom hen blivit utförsäkrad kan inkomsterna inte varit särskilt höga.
Ofta när vi pratades vid, klagade hen över hur tråkigt det var att gå hemma, hur jobbigt det var att pengarna inte alltid räckte till och hur påfrestande hela situationen var. Något man givetvis får ha respekt för, jag kan förstå att det inte var helt roligt. Jag försökte vara peppande och uppmuntra min vän att söka jobb, att hitta en lösning på det hela. Men det var inte alla gånger helt lätt.