Det bästa sättet att förutsäga din framtid är att skapa den

Jag är så glad att jag inte längre befinner mig i sitsen att jag behöver söka nytt jobb – oavsett anledning till att man söker ett sådant. Under många år har jag hattat runt mellan olika anställningar i jakten på ett jobb att trivas med, ett jobb som känns rätt att gå till varje dag. Länge var jag nöjd med min anställning som assistent på stockholmspolisens ledningscentral, där jag blev kvar i många år. Men sedan jag blev sjuk i cancer för ett antal år sedan, har jag börjat prioritera annorlunda. Plötsligt har det blivit otroligt viktigt att prioritera vad man lägger sin tid och energi på. Vi lägger en stor del av vår vakna tid på vårt arbete – och då är det i alla fall för mig viktigt att det känns utmanande, givande och meningsfullt att faktiskt gå till jobbet. Något jag slutligen kom fram till att jag inte kände hos Polisen. Så jag började aktivt söka jobb, provade på olika arbetsplatser tills jag förra sommaren hamnade hos Sjöfartsverket – och kände att jag hamnat så rätt. Plötsligt var det roligt att gå till jobbet, plötsligt kändes mitt arbete meningsfullt och utmanande på en perfekt nivå. Nu känner jag inte att jag behöver söka nytt jobb igen, utan jag kommer att vara kvar under överskådlig framtid. Jag kommer kanske inte vara kvar som just kanaloperatör fram till pension – men jag kommer vara kvar inom sjönäringen och med största sannolikhet Sjöfartsverket fram tills det är dags att sluta jobba.
Och det känns så skönt att inte behöva knåpa ihop CV och personliga brev på löpande band längre. Det känns skönt att slippa otyget med anställningsintervjuer och det känns skönt att slippa göra dessa evinnerliga antagningsprov som så ofta förekommer i rekryteringsprocesser. Allt sådant är en ständig anspänning och man bygger upp (ibland) falska förhoppningar kring de jobb man söker – förhoppningar kring att få det där drömjobbet, förhoppningar om att få en skaplig lön och så vidare. Och det tar fantastiskt mycket tid att söka jobb, att leta igenom en rad olika hemsidor efter passande jobb som sedan ska sökas. Efter det följer förstås eventuella intervjuer och tester för att den potentiella arbetsgivaren ska få en uppfattning om ifall man passar för jobbet eller ej. Så ja, jag är fantastiskt glad över att slippa denna ansträngning numera och känna mig förnöjd med det jobb jag faktiskt har. Jag är inte det minsta avundsjuk på er som av olika anledningar söker nytt jobb – även om jag håller med om att det kan finnas ett visst mått spänning i det hela också. En spänning i att ha något nytt på gång, att sträva efter en förändring som kommer med tiden när man söker nytt jobb.

Sen är jag tacksam att bo i en stad som Stockholm, där arbetsmarknaden trots allt är tämligen bra och det inte är alltför svårt att hitta ett jobb. När jag gick arbetslös några månader förra året, tänkte jag ofta på hur min situation skulle ha varit om jag bott på en mindre ort. Då hade det varit svårare att hitta ett jobb inom rimlig tid, det hade varit svårare att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Och då har jag ändå högskoleutbildning och en bred yrkeserfarenhet i bagaget. Men på många håll är det inte alls lika lätt att hitta jobb som om man bor i någon av storstäderna. Det var en av anledningarna till att jag flyttade ifrån Hudiksvall i slutet av 90-talet – där var det heller inte lätt med jobb. Jag jobbade deltid på Posten och knäckte extra som tidningsbud de sista månaderna innan jag flyttade till Stockholm, där jag fått en heltidstjänst. Och genom åren har jag varit arbetslös totalt cirka 12 månader eller något åt det hållet – annars har jag tagit de jobb jag fått och varit tämligen nöjd med det.
För någonstans har jag i grunden åsikten att som arbetslös får man söka och ta de jobb som erbjuds – inte minst om du bor på en mindre ort där utbudet av jobb kanske inte är så stort. Även om du har en yrkesutbildning, kanske du får finna dig att jobba med annat än det du utbildat dig till – även om jag har full förståelse för att det kan bära emot. Åtminstone för ett tag får man jobba med annat om det inte finns jobb inom det område man utbildat sig. I annat fall får man helt enkelt flytta dit jobben finns, svårare än så är inte matematiken. Vill man ha ett väldigt specifikt jobb får man finna sig att pendla eller flytta i vissa fall, så enkelt är det. Själv pendlar jag mellan Stockholm och Södertälje för att jobba med det jag vill. Nu är det inte mer en fyra mil enkel väg för min del, så det går att åka över dagen. Men jag har kolleger som pendlar längre än så – och jag har haft kolleger som pendlat mellan Stockholm och Småland för att få jobba med det vill jobba.

Men som arbetslös under förra året sökte jag gott om jobb som jag var totalt överkvalificerad för, jobb som jag kanske i grunden egentligen inte ville ha och jobb som jag möjligen kunde tänka mig för en period men inte mer än så. Prioritet nummer ett var att komma ut på arbetsmarknaden igen så fort som möjligt och slippa att gå hemma dagarna i ända. Under förra sommaren fick jag jobb på Manpower och hyrdes till PowtNord, där jag nattetid stod och sorterade inkommande paket. Och det var inte lika idylliskt som i filmen om Karl-Bertil Jonsson, utan det var ganska slitigt. Enda fördelen var att det var okej betalt och jag kunde ägna mig åt min firma resterande tid. Men jag kände väldigt snabbt att jag inte ville vara kvar i all evinnerlighet, utan jag sökte mig vidare. Och jag blev bara kvar på Manpower i tre veckor, sedan gick jag över till Sjöfartsverket där jag fick ett timvikariat – ett vikariat som i mars i år övergick till en fast anställning. Och nu känns det som sagt att jag hittat rätt, att jag kommit till en arbetsplats där arbetet känns meningsfullt och utmanande. Sen finns det självklart alltid saker som kan bli bättre på en arbetsplats, det erkänner jag med – och det gäller självklart även Sjöfartsverket. Men så länge fördelarna väger upp nackdelarna är jag nöjd – och det är just det jag känner på Sjöfartsverket att de gör.
Så nu är jag tillbaka på arbetsmarknaden, vilket självklart känns otroligt skönt. Nu slipper jag lägga mer energi på att skriva CV, utforma personliga brev, springa på intervjuer och göra antagningstester. Och jag är så otroligt nöjd med min jobbsituation just nu att det inte finns anledning att sök nya tjänster. Som sagt kanske jag inte förblir just kanaloperatör resten av livet, men jag kommer bli kvar inom näringen och förmodligen även Sjöfartsverket. Och vet ni vad?? Det känns otroligt skönt att plötsligt vara så nöjd med sitt jobb och hela situationen på jobbet – att inte känna ett behov av att söka sig vidare. Jag har fortfarande kvar mitt CV på datorn, jag behåller betyg och referenser så länge just för att det kanske med tiden blir så att jag söker mig vidare i karriären någon gång i framtiden. Men jag tror inte längre att jag kommer ha särskilt mycket nytta av dessa dokument.

Sedan tänker jag givetvis en hel del på hur det gick till när jag blev uppsagd från Trafikverket, på vilka anledningar som min före detta chef angav när anställningen avslutades. Jag trivdes bra på Trafikverket fram tills jag kom på kant med min chef, som i slutändan helt och hållet ignorerade mig, som helt slutade prata med mig. Regelrätt mobbing med andra ord om ni frågar mig. Du kan som chef inte tycka om alla medarbetare, du behöver inte komma överens med alla – men du har en förbaskad skyldighet att behandla alla lika trots det. Jag tänker ofta att jag borde ha sagt upp mig redan efter det första samtal jag hade med chefen, då han framförde svidande kritik om hur han ansåg att jag skötte mig – liksom att jag var en säkerhetsrisk på grund av mina mediciner och min blogg. Hela historien kring hur det gick till går att läsa här och är en horribel historia med tanke på att det är ett statligt verk vi pratar om. Och med tanke på hur jag blev behandlad under de sista månaderna på Trafikverket, så kände jag ingen större sorg över att bli uppsagd direkt – när jag gick därifrån sista dagen kände jag något av en frihetskänsla över att det blev som det blev.
Och jag var egentligen aldrig särskilt bekymrad över att vara arbetslös, jag visste att jag med tiden skulle få ett nytt jobb och att det bara var en tidsfråga innan jag var tillbaka på arbetsmarknaden igen. Nu tog det lite längre tid innan jag i slutändan fick ett jobb än vad jag trodde att det skulle göra – men efter några månader var jag tillbaka på nytt och kunde börja jobba. Dessutom på ett jobb som jag tycker väldigt mycket om och där jag som sagt inte känner något behov av att söka mig vidare. Jag tänker ibland på hur situationen hade blivit om jag sagt upp mig direkt i samband med första uppföljningssamtalet med min chef på Trafikverket? Hade jag då hamnat på Sjöfartsverket i slutändan, eller hade jag fått ett annat jobb? Hade jag trivts lika bra där som jag gör på Sjöfartsverket? Det är sådant jag förmodligen aldrig kommer att få ett svar på. Det där om inte om hade funnits, då hade livet blivit tråkigt och förutsägbart med största sannolikhet – eller hur?!