Visar: 1 - 7 av 7 RESULTAT
Bullying
Dunkla rum

Att gå vidare i livet

Skolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen ”fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var ”reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag ”inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans ”byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.

Dunkla rum Författat

Diagnosen

Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.

Dunkla rum

Bemötande av människor i kris

Ni som följt min blogg de senaste åren, vet att jag 2016 opererade bort en tumör i nacken. Det var – förstås – en på många sätt turbulent tid. Men en sak som både fascinerade, stöttade men också sårade var hur personer i omgivningen tacklade det hela i bemärkelsen att höra av sig – eller fråga hur jag mådde när man sprang ihop på till exempel jobbet.

Dunkla rum

En på miljonen i Landet Lyckopiller

Nu, kära vänner, ska vi prata ohälsa. Psykisk ohälsa. Vad tänker just du på när du hör uttrycket ”psykisk ohälsa”? Ser du framför dig en person med galen och irrande blick, som med fradgan sprutande ur munnen och tvångströjan på svaj pratar osammanhängande och kanske dunkar huvudet i väggen? Eller kan det precis lika gärna vara en person i kris eller en person som ”bara är lite speciell” och kanske inte till 100 % funkar socialt – men som ändå kan sköta ett jobb, sin ekonomi, ett hem och ha familj?