Kategori

Dunkla rum

Visar: 1 - 10 av 12 RESULTAT
Dunkla rum Kampen mot cancer

Det går mig på nerverna

När jag opererade mig för snart åtta år sedan, fick jag beskedet att jag i värsta fall kunde få nervskador efter operationen. Det värsta som kunde hända, var att jag fick svåra nervskador och blev rullstolsbunden – och eftersom operationen skedde i nacken, kunde förlamningen vara från hakan och ner om det ville sig riktigt illa. Men det var verkligen worst case scenario, man gjorde bedömningen att risken för förlamning var väldigt liten. Och alternativet fanns liksom inte, att avstå från operation. Tumören som skulle bort satt illa till bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken och skulle börja slå ut viktiga kroppsfunktioner om den fick sitta kvar. Bland annat skulle andningen slås ut och det skulle förmodligen vara det första som skedde – med andra ord riskerade jag att kvävas till döds om tumören inte togs bort.

Dunkla rum

Lika mysigt som ett obemannat dårhus

Det är några år sedan jag senast hade anledning att vara medlem på någon internetdejtingssajt. Under ganska många år fram till 2016 var jag med på olika dejtingsajter och jag hann gå på en hel del dejter innan jag träffade rätt person. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte gav upp för länge sedan under mina år som internetdejtare – liksom att jag ångrar att jag inte skrev ner historierna kring de knäppgökar jag råkade ut för. Jag vet att jag för några år sedan skrev ett långt blogginlägg om de värsta psykfallen jag dejtat, men inlägget har försvunnit i någon flytt mellan olika bloggportaler. Vilket är synd eftersom det så här i efterhand är något man kan skratta lite åt, faktiskt tycka är lite roliga minnen på något makabert sätt. Det är inte något av dessa psykfall som utsatt mig för misshandel eller liknande, utan de har mest varit knäppa i största allmänhet bara.
Några sticker dock ute lite extra och har en extra plats i mitt minne. Några personer som trots sitt beteende lärt mig saker om livet, om att vara lite uppmärksam på saker och att vara duktigare på att sätta gränser för vad jag själv tolererar. Jag skulle idag inte tolerera bråkdelen av vad jag gick med på då, för drygt åtta år sedan.

Dunkla rum

Någon jag trodde var min vän

Det känns ibland som att jag väljer helt fel personer att bli mina vänner, jag har liksom en tendens att hitta vänner som senare helt bryter kontakten helt utan vidare anledning. Det har hänt flera gånger och man borde kanske kunna ana ett mönster någonstans, men det gör jag faktiskt inte.
Första händelsen var för flera år sedan, medan jag fortfarande kvar i min förortstvåa i Upplands Väsby. Jag umgicks då ganska flitigt med M – som vi kan kalla honom. Vi reste ihop, åkte på festivaler ihop, gick ut mycket tillsammans och så vidare – vi umgicks helt enkelt väldigt regelbundet och gjorde väldigt mycket ihop. Så en fredagseftermiddag ringde M och frågade om jag ville hitta på något samma kväll. Jag hade inget inplanerat och tackade ja. M skulle jobba och visste inte riktigt när han skulle komma ifrån jobbet, men vi kom överens om att han skulle höra av sig när han visste mer så skulle vi bestämma något.

Dunkla rum

Det som sätter sina spår i åratal

Jag hade en skoltid som jag inte skulle acceptera på en arbetsplats i vuxen ålder. Skoltiden kantades av nedlåtandet kommentarer, glåpord och våld. Det var folk som reste sig och bytte bord när jag satte mig i skolmatsalen, allt för att inte visa sig offentligt tillsammans med mig. I skolsalen var platsen bredvid mig i princip alltid ledig, ingen ville sitta där. I skolkorridoren haglade glåporden, slagen, sparkarna och de nedlåtande kommentarerna och blickarna.
Jag ska inte säga att jag var perfekt under skoltiden. Säkerligen kunde jag vara speciell, asocial och lite egen. Jag höll mig gärna för mig själv och umgicks ogärna med mina klasskamrater – av flera anledningar, inte bara på grund av hur jag behandlades. Så jag var på många sätt ett lovligt offer; en ensamvarg som var lite egen och gick sin egen väg.

Dunkla rum

Våld i nära relationer

Idag publicerade Aftonbladet en artikel om våld i nära relationer, en artikel om en rad kvinnor och – i vissa fall – deras barn som tvingas leva gömda efter att ha utsatts för våld i en nära relation. Jag reagerar som alltid när jag läser sådana artiklar; jag börjar läsa med stort intresse, men orkar oftast inte läsa dem det slutet. Det är alldeles för jobbig läsning helt enkelt, jag känner en sådan fruktansvärd empati med de kvinnor som utsatts och en sådan ilska och hat emot de män som är förövare (det är ju trots allt oftast män som är förövarna i de här fallen). Jag orkar helt enkelt inte ta in det som står i artiklarna, det gör mig bara arg, ledsen och upprörd. I vissa fall har pappan umgängesrätt med barnen, som då tvingas träffa den person som utsatt dem och mamman för en massa hemskheter, något som för mig är totalt verklighetsfrånvänt. Jag kan inte för mitt liv förstå att ett barn ska tvingas umgås med den förövare som direkt eller indirekt orsakat dem så mycket skada. Det frångår liksom mitt förstånd att man i ena stunden ger barnet skyddat boende men i nästa tvingar det att umgås med pappan. Då är det något allvarligt systemfel någonstans.

Dunkla rum

En på miljonen

Ungefär en miljon svenskar tar idag antidepressiva läkemedel, med andra ord en tiondel av befolkningen. Undrar vad det säger om oss svenskar och dagens samhälle egentligen? Vi är ett av världens mest välmående länder, samtidigt som så många av oss lider av depression. Något torde vara ganska fel när så många är så nere att det behövs mediciner för att klara vardagen.
Vissa hävdar att det råder en överförskrivning av antidepressiva mediciner och så kan det kanske vara till viss del, men min högst personliga gissning är att förskrivningen av dessa mediciner till största delen ändå är befogad. Och det är en typ av mediciner som hjälpt oerhört många människor till en bättre vardag och att komma på fötter igen.
Jag har läst någonstans att runt 20-25 % av alla som drabbas av depression begår självmord och jag undrar vad den siffran skulle vara om det inte vore för de antidepressiva medicinerna. Hur många skulle då ta livet av sig som en direkt följd av depression?

Bullying
Dunkla rum

Att gå vidare i livet

Skolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen “fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var “reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag “inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans “byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.

Dunkla rum

Bemötande av människor i kris

Ni som följt min blogg de senaste åren, vet att jag 2016 opererade bort en tumör i nacken. Det var – förstås – en på många sätt turbulent tid. Men en sak som både fascinerade, stöttade men också sårade var hur personer i omgivningen tacklade det hela i bemärkelsen att höra av sig – eller fråga hur jag mådde när man sprang ihop på till exempel jobbet.