Vänskap mångfaldigar livets goda och delar det onda

Genom åren är det många människor som passerat genom ens tillvaro och liv på ett eller annat sätt – antingen i form av dejter eller som vänner. Vissa har blivit kvar som vänner, andra har inte gjort det av olika anledningar. Många har lämnat vänskapen med buller och bång, vi har inte skiljts som vänner utan rejäla ovänner av anledningar som är minst lika många som situationer. Jag tänker ofta på de situationer som uppstått genom åren, där folk valt att bryta en vänskap på de mest underliga grunder. För dryga 20 år sedan åkte jag till Seattle i USA för att hälsa på en dåvarande kollega som var tjänstledig för studier där. Vad som hände vet jag inte, men hela vistelsen slutade med att vi blev rejäla ovänner på några konstiga grunder. Jag fick aldrig vibbarna innan resan att jag inte skulle vara välkommen, men ju längre tiden gick där borta på USA:s västkust, fick jag alltmer känslan av att jag kanske aldrig skulle ha åkt dit. Kollegan jag hälsade på blev alltmer otrevlig, kom med rejäla verbala utfall emot mig och med facit i hand skulle jag förmodligen åkt därifrån i förtid – alternativt tagit in på ett hotell de sista dagarna. Det slutade med hon vägrade att sitta bredvid mig på flyget hem till Stockholm och stämningen på jobbet efteråt var minst sagt spänd.
En annan tjej lärde jag känna genom en kontaktannons på internet, vi var aldrig något annat än vänner utan hade varsina relationer på varsitt håll. En kväll skulle jag träffa min dåvarande tjej och en annan kompis, men planerna hade inte riktigt tagit form om var vi skulle vara någonstans för att käka middag ihop. Min tjejkompis från internet bjöd plötsligt in sig själv till träffen och jag blev lite obekväm, eftersom det inte ens var bestämt om vi skulle vara hemma hos mig eller någon annanstans. Så jag svarade att jag fick återkomma i frågan – varpå hon blev rosenrasande och började anklaga mig för en massa saker. Bland annat påstod hon att jag blev elak på grund av min mediciner, att jag skulle ha tafsat på henne och en lång rad andra helt befängda saker. Det hela slutade med att hon bröt kontakten med mig och vi skildes som ovänner.

En annan person – som jag trodde var en nära vän till mig – bröt kontakten sedan han träffat en tjej och jag var singel. Han sade uttryckligen att det inte funkade att ha singelvänner när man är stadgad och kilar stadigt med en tjej. Jag minns att jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. Vi hade känt varandra i många år, haft mycket kul ihop – men helt plötsligt var jag inte välkommen som vän i hans tillvaro på grund av att jag var singel. Jag hade inte ens gjort något som kunde ha upprört eller sårat, utan mitt enda fel var att jag inte träffat någon. Och jag tänker att någon som resonerar så i slutändan blir väldigt ensam, när jag smält vad som skett kände jag att någon som beter sig så inte är något än en energitjuv i min tillvaro. Så jag har valt att inte sörja det hela, även om jag tycker att det är ett sårande och elakt bemötande från min så kallade vän ifråga.
Ytterligare en annan vän lärde jag också känna genom internet för över 20 år sedan. Vi umgicks tämligen intensivt under ganska många år genom vått och torrt, vi grät på varandras axlar när livet var svårt och lånade pengar av varandra när ekonomin knep – ja, vi var så som vänner ska vara helt enkelt. Hon träffade med tiden en kille och flyttade ifrån Stockholm till en mindre ort på västkusten. Hon hörde ofta av sig när hon var i Stockholm och vi sågs över en fika eller öl – och jag åkte ner till västkusten några gånger för att hälsa på. Men senaste gången jag var ner, kändes det helt enkelt lite obekvämt – det kändes som att jag helt enkelt inte riktigt var välkommen. Det gick en tid och jag insjuknade i cancer för i skrivande stund lite drygt elva år sedan. Jag offentliggjorde det hela på Facebook – och från min vän kom en enda kommentar: ”Hoppas allt blir bra”. Inget mer. under hela min sjukdomstid hörde ex, före detta klasskompisar och en lång rad andra människor av sig för att visa sitt stöd. Men inte min vän på västkusten. Med tiden noterade jag att hon inte bara plockat bort mig på Facebook, utan också blockerat mig. Helt utan anledning, utan förklaring eller ett enda ord. Och jag tog det hela som en markering att vår vänskap var över.

Jag flyttade till Stockholm som 22-åring i september 1999. Ganska snabbt lärde jag känna en kille som jag jobbade tillsammans med och vi börjad umgås. Vi reste tillsammans, var på festivaler tillsammans, gick ut – gjorde helt enkelt sådant som vänner gör. Så en fredagseftermiddag ringde han och frågade om jag ville hitta på något på lördagskvällen. Jag hade inga planer och tackade ja. Dock skulle han jobba några timmar på dagen på lördagen och visste inte exakt när han skulle komma ifrån jobbet. Så vi bestämde att han skulle höra av sig när han kom ifrån jobbet så skulle vi bestämma tid och plats. Det blev lördag, tiden gick och jag hörde ingenting ifrån honom. Framåt sextiden på kvällen ringde jag för att se om det hänt något eller om vi fortfarande skulle ses. Inget svar, utan bara mobilsvar. Jag lät tiden gå och ringde igen vid åttatiden – fortfarande samma sak. Vid halv tio gjorde jag ett sista försök att få tag i honom, mest för att kolla att inget hänt – men inget svar. Jag lämnade ett meddelande om att jag förstod att det inte skulle bli någon träff under kvällen, men att han i alla fall kunde ha hört av sig.
Det har nu gått närmare 25 år och han har fortfarande inte hörts av. Jag har inte fått någon förklaring till varför han så abrupt slutade höra av sig, jag kan inte se att jag sagt eller gjort något som kunnat såra eller uppröra. Vi hade en del gemensamma bekanta, så jag borde ha hört om något hänt honom – men det var bara helt tyst. Och jag får leva med att inte veta vad som hänt, varför jag plötsligt inte är önskvärd i den här personens liv längre.

Så på vänskapsfronten har det varit en del motgångar genom åren, det får man väl helt enkelt lov att erkänna. Det har också gjort att jag blivit försiktig i kontakten med andra människor, att jag inte släpper vem som helst inpå livet. Inte så att jag håller mig ifrån att lära känna nya människor, men jag är definitivt försiktig faktiskt av rädsla att bli sårad på nytt. Jag frågar mig ibland vad jag gör för fel när det kommer till att lära känna nya människor? Jag säger inte att jag på något vis är perfekt, självklart har jag gjort bort mig ibland även jag. Men jag tänker också att en bra vän förblir en vän i vått och torrt – det ska fruktansvärt mycket till innan man bryter kontakten. Framförallt bryter man inte kontakten för att den ena är singel och man själv inte är det – eller för att den ena insjuknar i cancer. Självklart finns finns det situationer då även jag skulle bryta med en vän, men det ska ganska så mycket till. För osams kan man bli, man kan vara oense om saker och se olika på hur man skulle lösa olika saker – men som bra vänner blir man sams igen och står vid varandras sida nästan oavsett vad.
Självklart kan man bli sårad av vad en vän gör eller säger, men man ska också kunna förlåta och ha överseende med saker – för vi är trots allt inte mer än människor som ibland gör fel eller uttrycker oss klumpigt. Och att bara sluta höra av sig är ganska dåligt, jag känner att man får ha lite mer stake än så och helt enkelt och faktiskt tala om varför man inte längre vill ha kontakt. Idag har vi så många möjligheter till kommunikation med sms, mejl och så vidare – så skicka ett sms i värsta fall om du inte vågar ringa eller säga det ansikte mot ansikte.