Din tankesmedja i etern
Alla har vi nog gått på våra nitar när det kommer till vänskap, vänner som sagt upp bekantskapen på de mest lösa grunder, varit taskiga, otrevliga och/eller varit rent olämpliga som vänner. När jag hittade citatet som jag använder som titel till detta inlägg, undrar jag i mitt stilla sinne hur många vänner jag haft …
Genom åren är det många människor som passerat genom ens tillvaro och liv på ett eller annat sätt – antingen i form av dejter eller som vänner. Vissa har blivit kvar som vänner, andra har inte gjort det av olika anledningar. Många har lämnat vänskapen med buller och bång, vi har inte skiljts som vänner …
För 30 år sedan fanns inte sociala medier överhuvudtaget och vi umgicks genom att träffas på riktigt, möjligen genom att prata med varandra i den väggfasta telefonen hemifrån. Okej, mobiltelefonen hade börjat komma – men var dyr att ringa till eller ifrån, så det var inte så att man pratade med någon i en timme …
Ibland blir jag så trött på folk, så trött på att folk har sådan brist på uppfostran och social kompetens att det bara skriker om det. Jag är själv inte på något vis perfekt – men vissa saker har jag ändå snappat upp genom årens lopp och jag är i alla fall inte direkt elak, …
För väldigt många år sedan lärde jag känna en person, låt kalla henne C, och vi började umgås ganska intensivt, om än på en vänskaplig nivå. Vi bodde båda i Stockholmsområdet och inte särskilt långt ifrån varandra. En vänskap tog sin början och vi byggde snart upp en gedigen sådan. Vi grät på varandras axlar, lånade pengar av varandra när ekonomin kärvade, diskuterade trilskande pojk- respektive flickvänner – ja, ni vet, allt sådant som vänner gör. Vi växte på något vis ihop och blev ett par riktigt bra vänner. Men så träffar C en kille som hon flyttar ihop med i en stockholmsförort. Han är dock från västkusten och med tiden faller sig förhållandet så att C flyttar med honom dit. Och jag säger ingenting om det – kärleken är en stark kraft som man gör väldigt mycket för.
Det känns ibland som att jag väljer helt fel personer att bli mina vänner, jag har liksom en tendens att hitta vänner som senare helt bryter kontakten helt utan vidare anledning. Det har hänt flera gånger och man borde kanske kunna ana ett mönster någonstans, men det gör jag faktiskt inte.
Första händelsen var för flera år sedan, medan jag fortfarande kvar i min förortstvåa i Upplands Väsby. Jag umgicks då ganska flitigt med M – som vi kan kalla honom. Vi reste ihop, åkte på festivaler ihop, gick ut mycket tillsammans och så vidare – vi umgicks helt enkelt väldigt regelbundet och gjorde väldigt mycket ihop. Så en fredagseftermiddag ringde M och frågade om jag ville hitta på något samma kväll. Jag hade inget inplanerat och tackade ja. M skulle jobba och visste inte riktigt när han skulle komma ifrån jobbet, men vi kom överens om att han skulle höra av sig när han visste mer så skulle vi bestämma något.