Din tankesmedja i etern
Jag har aldrig varit särskilt nojig kring min hälsa och oroat mig för olika sjukdomar. Snarare har jag varit rena motsatsen till hypokondriker – och när jag väl får tummen ur och faktiskt söker vård ofta fått kommentarer från sjukvårdspersonal att jag borde sökt vård tidigare. Jag biter helt enkelt ihop och tänker att saker och ting går över med tiden.
Ibland blir jag riktigt trött på mig själv. Jag är så otålig att varenda unge du kan tänka dig har bättre tålamod – till och med i väntan på jultomten på julafton. Får jag idé om nånting, börjar jag direkt kolla och spinna på mitt nya projekt. Det är liksom inte så att jag kan hålla mig till att enbart planera det hela – nej, helst ska jag börja beställa hem en massa prylar inom de första minuterna sen idén slagit mig. Istället för att i sakta och stilla mak kanske först tänka igenom om just den där nykläckta idén ens är realistisk.
Det där med skägg har ju verkligen blivit en stor grej senaste åren. Och jag säger inget negativt om skägg som sådant, jag har själv anlagt ett rätt stort skägg själv. Jag trivs i skägg och har sen tonåren drömt om att en dag få ett rejält skägg – helt enkelt eftersom jag tycker det är rätt fräckt, milt uttryck.
Midvinternattens köld är svår,
tio små nissar i djupsnö går.
Rävsax gömd under skynke vitt,
knipsar nisse av på mitt.
Livsandarna snabbt för honom tryter,
snart i eget blod han flyter.
Det slår liksom aldrig fel. Samma sak händer varenda jäkla år – åtminstone för min del. Att december månad bara försvinner och man går hux flux från första advent till julafton utan att veta ordet av. Man säger ju att februari är årets kortaste månad, men jag är rätt skeptisk till det. För ibland känns det som att december är mycket kortare!
För en tid sedan blev jag sjuk och behövde uppsöka läkare, sådant händer oss alla ibland. Jag vänder mig till vårdcentralen jag tillhör – och får veta att väntetiden är ungefär tre veckor och avsevärt längre än så om man vill träffa en specifik läkare. Så länge ville jag ju inte vänta, jag var ju sjuk nu och inte om ungefär en månad.
Sista tiden har jag mer och mer fått upp ögonen för ett fenomen som jag förr tyckte var aningen töntigt. Nämligen att ta med sig datorn och gå och sätta sig på ett fik för att arbeta. Folk har ju gjort så i decennier, så det är ju inget nytt. Men däremot har jag satt en stor, fet töntstämpel på dem som gjort så. Vad är problemet med att sitta hemma i lugn och ro och jobba om man nu inte har ett kontor att gå till, liksom?!
Det är så tröttsamt när personer ute på den politiska högerkanten likställer förespråkande av en liberal invandringspolitik med att försvara de invandrare/flyktingar missköter sig på ett eller annat sätt. Så fort man ens andas något om en generös invandringspolitik, är det alltid någon som kommer med en sådan kommentar. Oftast från någon som uppger sig ha gått på “Livets hårda skola” och med största sannolikhet gillar vispop med snuskiga/sexuella texter.
Så har domen kommit i målet där Cissi Wallin stått åtalat för grovt förtal av Fredrik Virtanen. Straffet blir villkorlig dom och dagsböter, samt 90 000 kronor i skadestånd till Virtanen.
Personligen är jag alltid lite kluven till den här typen av mål. Vi har en långt gående och djupt förankrad yttrandefrihet i Sverige – och den ska vi vara rädda om. Väldigt rädda. Men inte ens svenska yttrandefrihet är total, utan den har sina begränsningar. Vissa saker får du inte göra och hänvisa till yttrandefrihet. Sen är det en extremt svår gränsdragning för vad som är okej eller ej att sprida om andra människor.
Nu, kära vänner, ska vi prata ohälsa. Psykisk ohälsa. Vad tänker just du på när du hör uttrycket “psykisk ohälsa”? Ser du framför dig en person med galen och irrande blick, som med fradgan sprutande ur munnen och tvångströjan på svaj pratar osammanhängande och kanske dunkar huvudet i väggen? Eller kan det precis lika gärna vara en person i kris eller en person som “bara är lite speciell” och kanske inte till 100 % funkar socialt – men som ändå kan sköta ett jobb, sin ekonomi, ett hem och ha familj?