allkonstnarenNu, kära vänner, ska vi prata ohälsa. Psykisk ohälsa. Vad tänker just du på när du hör uttrycket “psykisk ohälsa”? Ser du framför dig en person med galen och irrande blick, som med fradgan sprutande ur munnen och tvångströjan på svaj pratar osammanhängande och kanske dunkar huvudet i väggen? Eller kan det precis lika gärna vara en person i kris eller en person som “bara är lite speciell” och kanske inte till 100 % funkar socialt – men som ändå kan sköta ett jobb, sin ekonomi, ett hem och ha familj?
Grejen är att båda delarna kan falla in under begreppet psykiskt ohälsa, även om man kanske inte alltid tänker på det. Åkommor som depression, ångest eller vad vi i vardagstal kallar “bokstavsdiagnoser” faller exempelvis in under begreppet – och det är något som drabbar många. Väldigt många.
De flesta som lider av psykisk ohälsa kan jobba som vanligt, plugga och leva “ett vanligt liv” med hjälp av exempelvis mediciner, terapi och/eller träning.
Idag säger man att ungefär 1 000 000 svenskar – alltså runt en tiondel av Sveriges befolkning – äter antidepressiva mediciner. Med andra ord har vi en stor del befolkningen som av olika anledningar lider av psykisk ohälsa i någon utsträckning. De flesta kan jobba eller plugga och leva i princip vanliga liv. Och minst av allt passar de in någon av landets psykavdelningar.
Jag själv tillhör dem som sedan många år mediciner för depression. Jag kommer nog aldrig bli så frisk att jag helt slipper medicinerna enligt läkarna. Det har nu gått drygt 16 år sedan jag fick min “diagnos”, förmodligen ett resultat av några turbulenta år med mycket elände, separationer och sorg.
Men sen jag fick mina mediciner märker jag knappt av min depression. Tillvaron funkar liksom – och jag behöver inte reflektera så mycket över min sjukdom. Men trots att depression tycks vara lika vanligt som att råka ut för en förkylning numera, kan jag själv tycka att det bär emot och känns svårt att berätta om att man inte alltid mår bra psykiskt. Det finns så många förutfattade meningar om psykisk ohälsa och jag har genom åren råkat ut för de mest hårresande kommentarer när jag tagit mod till mig och berättat om min sjukdom. Som att jag borde sitta inlåst eftersom jag är farlig för min omgivning. Eller att jag borde skaffa barn så går depressionen över.
Grejen är att djupa depressioner kanske inte ens går att bota, man kan bara lindra symtomen. Depression kan visserligen uppstå efter jobbiga/traumatiska händelser, men rent biologiskt rör det sig ofta om en bristsjukdom där man saknar en eller flera signalsubstanser i hjärnan. Det rör sig oftast om serotonin, noradrenalin och/eller dopamin som man har brist på – och behöver tillföra kroppen genom att exempelvis medicinera.
Inte desto mindre är det en oerhört smärtsam och ytterst plågsam sjukdom att insjukna i, oavsett vad som orsakat den. Och det är ett sjukdomstillstånd som är svårt att relatera till om du inte själv blivit drabbad. Om jag skulle säga till dig att jag brutit benet, kan du säkerligen relatera till att det gör fruktansvärt ont även om du själv aldrig brutit ett ben.
Desto svårare är det att relatera till depression om man inte själv drabbats. Det är svårt att relatera till att vara ständigt nedstämd och inte kunna se fram emot något – ens sådant som man normalt sett tycker väldigt mycket om att göra. Eller hur det känns som att man snart kommer falla i bitar av all ångest som pulserar genom kroppen; man får ont rent fysiskt och blodet pulserar kraftigt genom ådrorna. Kanske är det inte så konstigt att man kan tänka att “äh, det är väl bara att fokusera och tänka på något kul istället” om man själv aldrig gått in i en depression.
Att däremot benämna antidepressiva mediciner som lyckopiller är dock aningen märkligare. Jag tänker att den som uppfunnit ett piller som gör dig lyckligt förmodligen skulle få Nobelpriset i medicin många gånger om. Du blir inte lycklig av dessa mediciner. Däremot rustar de dig att stå emot motgångar, medicinerna trubbar av de djupaste dalarna i måendet och gör tillvaron aningen mer lättsam att ta sig igenom. Men du blir inte lycklig av att ta dessa mediciner.
Jag skulle verkligen vilja rekommendera alla att se serien Land lyckopiller med Nour El Refai. Själv har jag plöjt igenom serien två gånger redan (vad vore livet utan SVT play?!) och tycker det är en av de bättre dokumentärserier som SVT producerat. Länk till serien hittar dy här.
