Jag är inte trasig bara för att jag har en psykisk sjukdom

För ett par år sedan hörde jag en intervju på radion med en komiker som hade sitt ursprung i Iran. Vem komikern var minns jag inte, men reportern frågade om det fanns något som var bättre i Iran jämfört med Sverige – och efter att verkligen ha tänkt efter, svarar komikern att i Iran får man vara den man vill utan att få en bokstavsdiagnos stämplad i pannan. Man har säkerligen en hel del problem att jobba med i Iran, men kanske har hon en poäng i det hon säger. Jag tänker ibland att det finns så fantastiskt många mallar och förväntningar kring hur en person förväntas vara i vårt samhälle att så fort du sticker ut utanför dessa mallar, så förväntas du liksom ha en diagnos av något slag. Det finns garanterat många som blivit hjälpta av att få en diagnos, av att faktiskt få ett besked om att man faller in under en viss diagnos och just få det stämplat i pannan. Men det finns säkerligen också många som inte blivit hjälpta och som istället sett det som ett hinder av att ha fått en diagnos stämplad i pannan. Bara för att man sticker ut, bara för att man inte faller in under samhället givna mallar behöver det inte betyda att man har en diagnos. Jag tror att börjar man rådda alltför mycket i folks psyke, då kommer de flest förmodligen ha en diagnos av något slag. Vi är nog många som inte faller in de mallar som samhället satt upp och garanterat skulle få en diagnos om man började rådda alltför mycket i psyket för att kartlägga vad som försiggår eller ej. Personligen har jag alltid haft svårt för det sociala, för att funka i sociala sammanhang – och skulle med all säkerhet få en diagnos i stil med ADHD eller autism om någon började rådda i mitt psyke lite för mycket. Ibland funderar jag på om jag inte har en diagnos av något slag, med tanke på mina återkommande depressioner, med tanke på att jag ibland har det lite svårt för det sociala. Samtidigt känner jag inget behov av att få en diagnos, jag vet mina begränsningar och trivs bra med den tillvaro jag har. Jag har en begränsad men naggande god umgängeskrets och trivs bra med att inte ha fler vänner och bekanta än vad jag har.
Behöver man vara social för att passa in i samhällets mallar? Måste man ha en lång rad vänner för att accepteras i vår tillvaro? Ibland känns det så för min del, jag får ofta höra att jag ”borde” utöka min sociala bekantskapskrets – trots att jag själv inte har något som helst intresse av att göra det. Så har det varit sedan jag var i tonåren, jag har alltid varit lite av en ensamvarg och mina föräldrar var så orolig att jag skulle känna mig ensam. Men det blev lite av min tonårsrevolt istället för att ränna ute på en massa fester och komma hem lite på örat framåt morgonkvisten. När mina föräldrar uttryckte oro över att jag valde att vara hemma istället för att ränna ute om kvällarna, så var jag hemma ännu mer – och valde att avstå de gånger jag blev tillfrågad av klasskompisar att hitta på saker. Jag tycker om att mestadels vara hemma, jag tycker om att hålla mig för mig själv och bara lite då och då umgås med andra människor. Och så måste det ju kunna vara utan att man får en stämpel i pannan att man lider av någon märklig diagnos som samhället tagit fram? För det är ju det som är det fantastiska med oss människor, att vi är olika individer med olika behov, olika smak och olika intressen. Att man sedan avviker i viss mån från normen, behöver ju inte betyda att man mår dåligt, att man lider av någon sjukdom – utan man kanske helt enkelt mår bra bara man får ha den tillvaro man trivs med.

Sedan är det naturligtvis något helt annat om man inte mår bra eller är väldigt utåtagerande i någon bemärkelse. Självklart kan det hjälpa många att just få en diagnos, som sedan kanske kan behandlas på ett eller annat sätt. Men min poäng är att bara för att man bryter normen, behöver det inte betyda att man mår dåligt eller far illa på något vis. Det är väl istället fantastiskt att vi är just unika individer och att vissa av oss faktiskt vågar sticka ut, trots att det drar till sig fördomar om att man skulle lida av någon märklig diagnos eller sjukdom. Huvudsaken är trots allt att man mår bra, inte far illa och inte skadar någon i sin omgivning – sedan är det upp till var och en hur vi vill leva, eller hur?! Själv har jag aldrig fått uppfattningen att jag skadar någon genom mitt val att leva mitt eget liv – och själv mår jag hur bra som helst av att leva som jag gör. Så då bör jag heller inte bli dömd att jag lider av en diagnos eller liknande – istället borde folk vara glada att jag hittat hur jag vill leva och hur jag trivs som allra mest i min vardag. Nåja, nu är det inte alla som är dömande, det ska jag inte säga – men det finns alltid vissa som ska leka amatörpsykologer och försöka sätta stämplar i pannan på mig. Samma sak har hänt med mina återkommande depressioner, där somliga – visserligen oftast i all välmening – försöker komma med diverse diagnoser och expertutlåtanden. Just sådant som jag personligen hellre låter vårdpersonalen sköta – de som trots allt borde veta saker och ting bättre än en lekman i dessa sammanhang.
Ja, mina depressioner gör förstås att jag inte mår bra under dessa perioder – men inte rent generellt. På det stora hela mår jag bra, mycket tack vare mina mediciner. Jag har kontakt med psykiatrin och vården när jag behöver – men aldrig någonsin har någon inom vården påtalat att jag borde utredas för en diagnos. Snarare har man uppmuntrat mig till att leva det liv jag vill och kan utifrån min individuella förutsättningar. Jag är inte perfekt på något vis, jag säger inte att jag är bättre än någon annan – men jag har hittat min väg att gå genom livet och trivs bra med den. Istället kan jag bli lite besvärad av sociala sammanhang där jag inte känner mig bekväm – och är sällan den som tar initiativ till att ses eller höras. Blir jag däremot tillfrågad om något som verkar roligt, är jag sällan sen att haka på. Så jag är ingen eremit, men jag väljer mina sociala sammanhang med mycket stor omsorg.

Medan man i Iran förmodligen lite mer sällan skulle stämpla någon med en diagnos, så är vi nog i Sverige lite för duktiga med att vifta med den där stämpeln. Jag tror egentligen inte att man är helt fri att vara den man själv vill i Iran, annars hade vi inte haft de blodiga protester som på senare tid blossat upp i landet. Men kanske har Iran en del att lära av oss i väst och kanske kan vi i väst ändå lära enstaka saker av andra länder. För även om vi har det otroligt bra i exempelvis Sverige, så är samhället inte perfekt – utan ibland borde vi ta efter vissa andra länder i somliga frågor. Bland annat i frågor att sätta en stämpel i pannan på någon för att man sticker ut och inte följer normerna. Att man inte följer normerna behöver inte betyda att man lider av en diagnos eller på något vis tar skada, utan kan enkelt förklaras med att vi är olika och kan trivas med en tillvaro som kanske inte följer alla normer som finns i samhället. Ibland känns det som att vi i väst har en väldigt iver att hitta förklaringar till att en person inte följer utstakade normer – och ofta förklaras det med att man har en diagnos. Många gånger har man säkerligen rätt, men det finns också gånger man har helt eller delvis fel. Jag kanske mycket riktigt har en diagnos om man skulle börja rota i mitt psyke – men varför börja rota där så länge jag inte lider, så länge jag inte skadar någon? Då finns det liksom ingen anledning att ställa en diagnos, utan helt enkelt låta mig leva det liv jag har och som jag trivs bra med – även om jag bryter vissa normer och inte lever det liv som jag förväntas göra.
Så jag håller mig nog till att leva mitt liv så som jag vill ha det, oavsett vad folk tycker och oavsett om folk viftar med den där diagnosstämpeln över pannan på mig. Jag kan bara bli lite trött på alla amatörpsykologer som ska ställa diagnoser de inte har kompetensen att ställa. Låt vården sköta sitt och låt mig själv avgöra hur jag vill ha min tillvaro och mitt liv! Det är så jag själv försöker leva, att resonera att det är upp till var och en hur man vill leva sitt liv. Tar inte du själv eller någon annan skada av ditt leverne, vad är då problemet? Måste man då ställa en diagnos bara för att någon sticker ut och inte följer utstakade normer? Själv skulle jag aldrig börjar försöka ställa diagnoser jag inte har kompetensen att ställa – eller vara fördömande för att någon inte lever enligt de normer som samhället satt upp. Självklart ska du aldrig skada dig själv eller någon i din omgivning eller bryta mot normer på ett kriminellt sätt, men ni förstår säkert att det inte är vad jag menar. Jag syftar på att bryta normer i ganska oskyldiga avseenden. Alltså att kanske inte ha en gigantisk umgängeskrets som i mitt fall till exempel. Det skadar ingen och jag trivs, så vad är liksom problemet?