Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.
