Så börjar vecka 12 lida mot sitt slut och vardagen börjar kännas allt mer surrealistisk. Det känns som att man bor i en spökstad, där allt går på sparlåga. När jag åkt till och från jobbet vid vad som normalt brukar vara rusningstrafik, är det oftast inte mer folk i farten än en söndagsförmiddag. På kontoret är det tvärlugnt med väldigt få kolleger på plats.
