Din tankesmedja i etern
Så börjar vecka 12 lida mot sitt slut och vardagen börjar kännas allt mer surrealistisk. Det känns som att man bor i en spökstad, där allt går på sparlåga. När jag åkt till och från jobbet vid vad som normalt brukar vara rusningstrafik, är det oftast inte mer folk i farten än en söndagsförmiddag. På kontoret är det tvärlugnt med väldigt få kolleger på plats.
För några år sedan började jag som statist vid olika filminspelningar. Det började som en kul grej för att ha något att göra när jag under några veckor gick arbetslös. Med tiden har det blivit en hobby, som jag dessutom kan tjäna en liten slant på – vilket ju inte gör särskilt ont.
Det har nu blivit totalt ett 30-tal och jag har träffat ett antal av Sveriges stora skådespelare.
Två barnmorskor som av religiösa skäl vägrar utföra aborter – och som inte fått fortsätta jobba vid svenska regioner – får inget gehör hos Europadomstolen. Det är inget orimligt krav att de ska utföra alla sina arbetsuppgifter, meddelar Europadomstolen i sitt beslut. Barnmorskorna – svenska Ellinor Grimmark och norska Linda Steen – arbetade vid vårdinrättningar i Region Jönköping respektive Region Sörmland.
Vissa gånger undrar man om det är någon som sitter och vakar över en och tar varje tillfälle att jävlas lite extra med en. De senaste dagarna har varit just ett sådant tillfälle. Jag har varit på kurs i Lund och det borde ju inte vara särskilt svårt att lyckas med något sådant. Förutom för mig.
april 2016 föds en liten flicka på ett BB i Sverige. Hon har abstinens på grund av mammans missbruk under graviditeten. Nio dagar gammal dumpas flickan av sin mamma i en barnmorskas famn – och mamman går därifrån.
Den lilla flickan hamnar genom samhällets försorg hos en fosterfamilj, där hon lever sina första år.
Tjänsteresor är aldrig så glamouröst som man kanske kan luras att tro. Oftast hinner man inte mer än när man är hemma, utan det är jobba, äta och sova som gäller. Utöver själva jobbet hinner man se hotellrum, restauranger, tågstationer och flygplatser. Men där stannar också det glamourösa.
Som svensk klagar man för jämnan. Det är svenskt att klaga på allt och inget. Är det inte vädret, så klagar man på jobbet, mörkret, utbudet på TV, tröttheten som tycks tär på alla och envar – eller på politikerna (som ju enligt somliga är upphov till allt ont i världen). Men det är ytterst osvenskt att se det positiva i tillvaron.
Vi måste ha Söderorts tråkigaste grannar. Att det är tyst och lugnt i huset må vara guld värt och snarare något positivt än något negativt. Men de grannar vi har i grannhusen – vars fönster vi ser – verkar knappt vara vid liv överhuvudtaget. Det är bara en handfull fönster som det överhuvudtaget lyser i om kvällarna.