allkonstnarenSom svensk klagar man för jämnan. Det är svenskt att klaga på allt och inget. Är det inte vädret, så klagar man på jobbet, mörkret, utbudet på TV, tröttheten som tycks tär på alla och envar – eller på politikerna (som ju enligt somliga är upphov till allt ont i världen). Men det är ytterst osvenskt att se det positiva i tillvaron.
Tänk om vi istället kunde vara lite mer ödmjuka i tillvaron istället, ödmjuka inför hur bra vi trots allt faktiskt har det. Vi lever i ett land som inte haft krig på århundraden, vi är inga naturkatastrofer – och ett finmaskigt skyddsnät som hjälper oss i de allra flesta lägen om något går snett i livet. Vi har en sjukvård i världsklass, som vi bara betalar en spottstyver för när vi behöver den. Samhället ser till att vi har en inkomst så att vi åtminstone kan ha tak över huvudet och mat för dagen om man blir sjuk eller blir av med jobbet.
Visst finns det saker som skulle kunna vara bättre och visst finns det personer som “faller mellan stolarna” och av olika anledningar inte fångas upp av välfärdssystemet. Men för de allra flesta av oss är tillvaron trots allt rätt trygg och väl förspänd.
Jag tänker på när jag fick cancer för några år sedan. Jag opererades, vårdades och rehabiliterades under närmare ett halvår. Eftersom jag i perioder hade svårt att gå, stod landstinget för taxi till olika läkarbesök och mellan vårdinrättningarna. I slutänden betalade jag själv några få tusenlappar för en vård som egentligen kostat hundratusentals kronor – om inte ännu mer.
Eller min systerson som för snart fem år sedan föddes tre månader för tidigt. Han vägde knappt sju hekto vid födseln och det hade inte funnits en sportsligt chans för oss i familjen att bekosta all den vård han behövde under sina första månader i livet.
Och för att inte tala om när jag idag är deltidssjukskriven för utmattningssymtom. Jag får inte bara ersättning från Försäkringskassan för den del jag av arbetstiden jag är sjukskriven, utan även för förlorad arbetsinkomst för den lilla firma jag driver vid sidan av min ordinarie anställning. Nu är det dags för rehabilitering och då har jag rätt till “förebyggande sjukersättning” – och sjukskrivs under den tid som rehabiliteringen kräver. Rehabiliteringen motsvarar i tid ungefär 25 % av en heltidstjänst och jag har med andra ord rätt till sjukskrivning så att jag kan gå på de sjukvårdsbesök som krävs.
Så det är ibland inte utan att man känner något så osvenskt som ödmjukhet inför tillvaron. När saker och ting emellanåt ställs på ända, men man ser hur förspänt man ändå har det när man har förmånen att leva i ett land som Sverige, då kommer faktiskt ibland ödmjukheten krypande.
