Din tankesmedja i etern
Så är Melodifestivalen med tillhörande spektakel igång, i lördags sändes första deltävlingen från Malmö. Och jag kan inte låta bli att titta, så är det bara. Det är inte så att jag maniskt följer deltävlingarna, utan jag tittar om jag inte har något annat för mig och det inte är något annat intressant på TV. …
Jag är uppvuxen i en tid av kassettband och LP-skivor när det kom till att lyssna på musik. Jag minns hur man satt bänkad vid radion när Tracks och Svensktoppen sändes för att spela in sina favoritlåtar på kassettband. Och hur man inte fick dansa, hoppa eller röra sig för häftigt när grammofonen var på – för då hoppade den och det kunde bli hack i skivan. Ville man lyssna på musik när man inte var hemma, fanns inga appar att tillgå, utan det var freestyle som gällde. Och vad gällde dessa små bärbara bandspelare, var det strängt förbjudet att spola fram eller tillbaka bandet eftersom det drog extra mycket på batterierna. Att batterierna började ta slut, märkte man snabbt på att bandet började gå långsamt och att volymen blev sämre.
Jag kan verkligen inte låta bli att titta på Melodifestivalen när den sänds, det går liksom inte att avstå av någon väldigt märklig anledning. Det är med någon märklig sorts hatkärlek som gör att jag tittar – och faktiskt utser favoriter som jag hoppas på ska vinna. I år hade jag nog dock ingen självklar favorit i den svenska uttagningen, det var lättare att hitta låtar som jag inte tyckte skulle representera Sverige i den europeiska tävlingen. Många av låtarna skulle det vara rent pinsamt om de fick representera oss, milt uttryckt. Men så är det varje år, det är som att man liksom måste ha med några pinsamt dåliga låtar i varje uttagning. Och då är det inte bara dåliga låtar – utan minst sagt pinsamma låtar, låtar som gör en minst sagt generad av att höra. Det tycks vara en tendens som går igenom ungefär varje års tävling.
Minns ni när man var liten och Melodifestivalen sändes? På ett vis var ett minst lika stort spektakel som idag, som barn kunde jag se fram emot Melodifestivalen lika mycket som julafton. Jag drömde till och med om festivalen om nätterna kring när det hela sändes. Det var liksom en stor TV-händelse då vi barn fick sitta uppe sent för att kunna se hela omröstningen från alla deltagande länder. Trots att den svenska uttagningen bara vara en enda, direktsänd tävling så var den otroligt hajpad. Och det skrevs spaltmeter i kvällstidningarna i dagar efteråt om att fel låt röstats fram av jurygrupperna runt om i Sverige.
Jag växte upp med kassettband och LP-skivor, egentligen ett ganska opraktiskt sätt att lyssna på musik. På helgerna satt man klistrad vid radion för att spela in sina favoritlåtar från Svensktoppen och Trackslistan på kassettband. Och dessa kassettband trasslade sig emellanåt, så fick man sitta med en penna och försöka reda ut trasslet. Ni som var med på den tiden vet precis vad jag pratar om – och ni som inte var det, lämna en kommentar så ska jag förklara närmare! 😂
Igår var det så dags för Rammstein på Ullevi och det var minst sagt en upplevelse. Det är alldeles för sällan jag går på konserter med stora världsartister, det insåg jag igår kväll. Konserter går jag på emellanåt, men det är sällan det blir stora artister. Rammstein levde verkligen upp till mina förväntningar när det kommer till spektakulära shower. Vi hade fått platser en bra bit ifrån scenen, men det gjorde ingenting i det här sammanhanget. Vi fick istället en helhetsbild som man knappast hade fått om man suttit eller stått nära scenen.
Jag brukar faktiskt föredra sittplats på konserter numera, ståplats brukar bli lite jobbigt för gubben. Vi hade sittplats uppe på läktaren, vilket passade oss perfekt. Vi hade lagom avstånd till scenen och kunde känna värmen från all pyroteknik. Efter torsdagens konsert utgick varningar om volymen under konserten, men ingen av oss tyckte att volymen var särskilt farlig. Det var högljutt, men inte för högljutt – precis som det ska vara på hårdrockskonserter.
Senast jag köpte ny stereo var kring millennieskiftet, det vill säga drygt 20 år sedan. Då betalade jag 11 000 kronor för hela anläggningen, vilket skulle motsvara att köpa en stereo för knappt 15 000 i dagens penningvärde. Stereon är välanvänd, men har ändå funkat bra under alla år. Men på sistone har CD-spelaren börjat krångla och jag får snart inse att det är dags att köpa en ny. Kanske trots allt inte så konstigt när den trots allt har dryga 20 år på nacken, teknik håller ju inte hur länge som helst. Lite sporadiskt har jag börjat titta efter en ny CD-spelare för att få en uppfattning om vad det kostar numera.
Men det tycks vara helt omöjligt att få tag i en CDs-spelare. Jag hittar vanliga grammofoner och kassettdäck, men det tycks vara totalt tji att hitta en CD-spelare. Är jag helt ensam om att spela CD-skivor numera? Även om de flesta lyssnar på musik via till exempel Spotify (vilket även gäller mig), så känns det som att det borde finnas en viss marknad för CD-spelare fortfarande. Framförallt om det fortfarande lönar sig att sälja kassettbandspelare. För är det något som borde vara omodernt vid det här laget, så är det väl kassettband. Vinylskivor har fått ett uppsving på senare år och det något jag ändå kan förstå, men kassettband?!
Igår kom beskedet att Rolling Stones’ trummis Charlie Watts gått bort vid en ålder av 80 år. Jag är mer eller mindre uppvuxen med Rolling Stones och har sett dem live två gånger. Första gången var 1995, då just på Watts födelsedag. Det var något av en mäktig känsla när publiken på Stockholm stadion stämde upp i ”Happy birthday” när Mick Jagger från sen offentliggjorde att man hade ett födelsedagsbarn bakom trummorna.
Idag kan man ju inte förstå att Rolling Stones var sådana rebeller och ansågs så provocerande av äldre generationerna på den tiden de slog igenom. Jämfört med de allra flesta band, är de trots allt ganska beskedliga. Idag är de ett gäng gubbar som gillar musik och inget annat, trots allt. 😁
Jag har lyssnat mycket på Magnus Uggla genom åren, inte minst när jag var i tonåren. Jag har gillat hans sätt gäcka folk – och många gånger ganska kaxiga texter. Ett bra exempel är låten Jag mår illa från 1994, där han driver med dåtidens kändiselit. Trots att det gått nästan 30 år sedan den släpptes, håller texten fortfarande på sitt lilla vis. Med vissa förändringar skulle man kunna skriva samma text idag.
I Så mycket bättre 2019 gjorde Niklas Strömstedt en klockren tolkning av låten, med en ny version på texten som passar dagens uppkopplade livsstil mycket bättre. Jag minns när jag såg det aktuella avsnittet, hur jag nästan vred mig av skratt åt en träffsäkra versionen av Ugglas 90-tals klassiker.