Nu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.
