allkonstnarenIgår presenterade äntligen regeringen lättnader i de rådande Coronarestriktionerna. Sakta börjar vi se början på slutet enligt statsministern. Och det är verkligen välförtjänt, nu har vi kämpat med restriktionerna i det oändliga känns det som. Jag vet inte vad det är jag saknar allra mest, det är många saker efter detta dryga år med pandemi och utan att kunna ha en normal tillvaro. Jag saknar att kunna umgås med folk utanför den allra närmsta bekantskapskretsen, jag saknar att kunna gå ut och äta, jag saknar att kunna resa och att slippa munskydd i kollektivtrafiken så att man kan andas normalt.
Redan den första juni kommer de första lättnaderna – och den 15 juni kommer nog en av de lättnader jag ändå ser fram emot allra mest, nämligen att vi kan skippa munskyddet i kollektivtrafiken. Äntligen kommer man kunna se ansiktet på sina medresenärer och ha en normal andhämtning, liksom känna odörerna av sin emellanåt rätt taskiga andedräkt.
Det är ett konstigt år vi har bakom oss, vem kunde tro att det skulle bli så här utdraget vid den här tiden förra året? Det var nog tur att man inte visste det då, för då hade det känts otroligt tröstlöst. Jag hoppas verkligen att myndigheterna nu har rätt, att det faktiskt är början på slutet som vi börjar ana så smått. 2020/2021 kommer vara år man pratar om i många år framöver. Det kommer vara en pandemi som likt Spanska sjukan för ganska exakt 100 år sedan skriver in sig i historieböckerna. Även förra sommaren gick ju smittspridningen ner, så man får hoppas att det inte blir som förra året, att smittspridningen går upp igen när hösten kommer.
Kommande generationer kommer ha svårt att förstå när man berättar om nedstängda samhällen, höga dödstal, inställda resor, hemarbete och restriktioner som varat under långt över ett år. Det är en situation som är så absurd och så surrealistisk att man själv knappt kan tro på det, trots att man precis gått igenom detta.
Men visst vore det konstigt om inte smittspridningen gick ner, när nu vaccineringen kommit igång så pass bra som den ändå har gjort. Snart är det dags även för mig att ta min första spruta och jag lovar att jag kommer stå först i kön när det väl är dags. Det blir liksom mitt strå till stacken för att vi som samhälle ska komma tillrätta med smittspridningen – givetvis förutom allt man gjort under gångna året, med munskydd, avstånd och hemarbete. Det känns som att var och en faktiskt har en skyldighet att ta vaccinet, så att vi gemensamt hjälps åt att komma tillrätta med pandemin.
Vad kommer bli det första ni gör när restriktionerna hävs en gång för alla? Vad har ni saknat allra mest? Här kommer det nog bli en stor familjemiddag med mat och dryck i överflöd! 😁
