Din tankesmedja i etern
Vissa saker gör mig mer upprörd än andra, så enkelt är det. Framförallt är det människor som behandlar barn och djur illa som får mig att gå i taket rejält. Häromdagen hörde jag ett inslag på radion som fick att bli smått illamående över hur människor faktiskt beter sig emot försvarslösa djur. Det man pratade …
För några år sedan var vi på väg att sticka iväg till Thailand i januari för att få lite sol. Det var då ett tag sedan vi rest någonstans och vi började tycka att det var dags att komma iväg lite. Men så blev jag sjuk och vi sköt upp resan. Då kom pandemin och …
Jag har rest en hel del genom åren och hunnit vara i ganska många länder runtom i världen. Länge har jag haft mottot att göra minst en utlandsresa per år och helst mer än så. Jag höll det mottot väldigt länge, men på senare år har det väl blivit lite si och så på den …
Jag läste just en artikel som gjorde mig minst sagt förbannad. Artikeln (läs hela här) handlar om en italiensk, tvåårig pojke som har ett hjärtfel och måste opereras tämligen akut. Men föräldrarna har vägrat att gå med på att sonen ska opereras om operationen innebär att han genom blodtransfusion kommer få blod från vaccinerade personer. Föräldrarna är inbitna vaccinmotståndare och de menar att barnet blir ”smittat” av vaccinet genom transfusionen.
Hade det varit en helt annan situation – alltså inte frågan om livräddande vård – vi pratat om, hade jag förmodligen bara ryckt på axlarna åt det hela. Jag hade förmodligen tyckt att föräldrarna framstod som allmänt korkade, men att de får ta vilka beslut de vill så länge de inte skadar andra. Men nu rör det sig om att rädda livet på ett tvåårigt barn – och ändå börjar föräldrarna processa i domstol för att barnet inte ska få blod från en viss kategori av blodgivare. Plötsligt framstår de inte bara som rent korkade utan faktiskt rentav ondskefulla. Hur långt ska man kunna dra gränsen för föräldrars makt över sina barn? är en fråga som väcks i mitt inre. När det kommer till neka sitt barn livsuppehållande vård tycker jag man kvalificerar sig för att bli av med vårdnaden i ett nafs.
Från och med kommande onsdag lyfts restriktionerna även i Sverige. Jag tycker verkligen det ska bli skönt att tillvaron kan gå tillbaka till någon form av normalitet igen. Lite kluvet känns det dock att man väljer att ta bort restriktionerna samtidigt som smittan skenar runtom i landet. Men man får utgå ifrån att politiker och myndigheter faktiskt vet vad de pratar om och att det är ett välgrundat beslut att häva restriktionerna. Jag tänker att man ändå måste ha information som säger att ett hävande av restriktionerna är den väg vi ska välja i nuläget.
Jag kommer fortsätta vara försiktig ett tag till, hålla avstånd och stanna hemma om jag känner mig sjuk. Det är så inpräntat i en efter två år med pandemi att just hålla avstånd och inte nödvändigtvis kramas när man träffar folk. Plötsligt behöver man inte tänka på hur man ska hälsa på någon och läsa av sociala signaler när man träffar någon man inte träffat tidigare. Som det varit de senaste två åren, hälsar man på behörigt avstånd och går inte fram och kramas eller tar i hand. Man behöver inte funder liksom.
Dagarna har gått och jag har fortfarande inte fått några symtom på Covid19, utan har hållit mig så frisk man bara kan tänka sig under rådande omständigheter. Det verkar ju som att Omikron ger mildare symtom än tidigare varianter av Covid19 och inte heller sambon har varit jättesjuk sedan hon testade sig. I normala fall hade man förmodligen – med just dessa symtom – tagit ett par Alvedon och gått till jobbet som om ingenting hänt. Värre än så verkar det inte vara. Men Omikron har ju också verkat vara mer smittsam än tidigare varianter, så jag har bara väntat på att även jag ska bli sjuk när jag bor tillsammans med någon som är det. Men än så länge har jag klarat mig och det är bara att hålla tummarna att det fortsätter så.
Vi har här hemma inte drabbats särskilt mycket av pandemin, i bemärkelsen att vi inte blivit sjuka. Sen har vi naturligtvis följt restriktioner och rekommendationer så gott det har gått att göra. Jag har själv varit väldigt försiktig sedan jag fick mitt besked om cellförändringar i december och inför den strålbehandling jag påbörjade nu i januari. Jag har inte velat bli dålig så att det påverkar behandlingen. Sen har man på sjukhuset en plan B utifall jag skulle bli dålig, så det verkar inte som att behandlingen kommer avbrytas om det skulle ske. Något som känns betryggande med tanke på vad det är för sjukdom som ska behandlas, konsekvenserna av en avbruten strålbehandling kan trots allt bli värre än om man får Corona. Åtminstone om man inte – som jag – befinner sig i riskgrupp.
Så är det återigen dags för strängare restriktioner i pandemins spår. Jag tänker osökt tillbaka på när man i höstas i princip hävde restriktionerna för alla som var vaccinerade. Då var jag nog inte ensam om att tro att vi var på väg tillbaka mot ett normalläge igen, att vi kanske skulle kunna återgå till en så normal tillvaro som det nu bara går. Här hemma hade vi till och med börjat snegla lite på resor och sett fram emot att kanske kunna ta en resa någonstans när restriktionerna lättats. Men tji fick vi, för corona tycks ha en enorm förmåga att mutera och fortsätta sin spridning trots restriktioner och vaccin.
Jag har givetvis följt restriktionerna så gott jag kunnat, jag har hållit avstånd, burit munskydd och undvikit trängsel. Sen har jag inte ett jobb som möjliggör hemarbete, utan jag måste vara på plats på mina arbetspass. Och eftersom vi inte har bil, är jag hänvisad till att åka kollektivt. Däremot jobbade jag hemifrån den sista tiden jag var kvar på mitt förra jobb, på Trafikverket. Jag satt hemma de sista månaderna och får nog medge att jag började så smått få kruppjuck efter ett tag. Det är en stor fördel att kunna jobba hemifrån när möjlighet ges, men när det blir påtvingat månad efter månad, då blir det något helt annat. Jag träffade knappt en kotte under den sista tiden och lämnade knappt lägenheten på flera veckor – något som fick det att krypa i kroppen på mig.
Så drar det ihop sig på allvar för årets julfirande och imorgon är det julafton, något som förmodligen ingen har missat. I år firar vi julen traditionsenligt i Hudiksvall och har idag bilat upp i den täta jultrafiken. För att gardera oss lite för eventuellt vinterväder, har vi bokat en extra stor hyrbil denna gång. Vi brukar oftast kosta på oss det just inför julresan, eftersom man aldrig vet hur vädret bli så här i slutet av december. Inte minst om man ska åka norröver. Men just under resan idag har vi varit förskonade från snöoväder och resan har trots allt gått bra, även om det varit en hel del trafik. Man får ladda upp med en hel del tålamod när man ska igenom Stockholms innerstad inför en sådan här stor trafikhelg. Det brukar ta sin lilla tid att åka genom stan och köerna ringlar långsamt, även på motorvägen genom stan.
I år fick vi en bil med automatlåda, något som underlättar otroligt mycket när man ska sitta i bilköer en längre stund. Alla ni som har körkort vet nog vad jag menar när jag säger att jag föredrar automatlåda framför en manuell. Det är alltid en fröjd när man hämtar ut hyrbilar på hyrbilsfirman jag brukar anlita. Det är alltid nya bilar och oftast av märken som BMW, Audi och Mercedes. Jag har nog aldrig varit missnöjd med kvaliteten på bilarna jag fått när jag har hyrt där. Något som tyvärr hänt när jag hyrt bilar hos firmor som haft lite lägre priser. För firman jag anlitar är kanske inte alltid billigast, men man får bra kvalitet och god service för pengarna och det lönar sig faktiskt ibland att vara villig att betala några kronor extra.
Julen står för dörren och det är ganska intensiva dagar som passerat. Om nu ”intensiv” är det rätta ordet, för det har inte varit några måsten utan mestadels roliga saker som fyllt dagarna. Varje år försöker jag intala mig att jag ska hålla julen så minimalistisk som möjligt, men lik förbaskat blir det ändå en massa julklappar som ska slås in, gran som ska kläs, sill som ska läggas in och godis som ska göras.
I år försöker jag dessutom vara lite försiktig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag ska ju påbörja min strålbehandling efter helgerna och jag får helt enkelt inte bli sjuk tills dess. Visserligen är jag fullvaccinerad, men det tycks ju inte vara någon garanti ni nya varianter av Covid börjar spridas. Så väldigt mycket har jag shoppat via nätet, somliga saker har levererats till dörren medan andra varor får jag hämta ut hos något postombud. Men jag har försökt minimera sociala kontakter och hålla avstånd när det går.