allkonstnarenSå är det återigen dags för strängare restriktioner i pandemins spår. Jag tänker osökt tillbaka på när man i höstas i princip hävde restriktionerna för alla som var vaccinerade. Då var jag nog inte ensam om att tro att vi var på väg tillbaka mot ett normalläge igen, att vi kanske skulle kunna återgå till en så normal tillvaro som det nu bara går. Här hemma hade vi till och med börjat snegla lite på resor och sett fram emot att kanske kunna ta en resa någonstans när restriktionerna lättats. Men tji fick vi, för corona tycks ha en enorm förmåga att mutera och fortsätta sin spridning trots restriktioner och vaccin.
Jag har givetvis följt restriktionerna så gott jag kunnat, jag har hållit avstånd, burit munskydd och undvikit trängsel. Sen har jag inte ett jobb som möjliggör hemarbete, utan jag måste vara på plats på mina arbetspass. Och eftersom vi inte har bil, är jag hänvisad till att åka kollektivt. Däremot jobbade jag hemifrån den sista tiden jag var kvar på mitt förra jobb, på Trafikverket. Jag satt hemma de sista månaderna och får nog medge att jag började så smått få kruppjuck efter ett tag. Det är en stor fördel att kunna jobba hemifrån när möjlighet ges, men när det blir påtvingat månad efter månad, då blir det något helt annat. Jag träffade knappt en kotte under den sista tiden och lämnade knappt lägenheten på flera veckor – något som fick det att krypa i kroppen på mig.
Sedan jag fick beskedet om att min cancer är tillbaka i december, har jag dock varit extra försiktig för att verkligen inte bli smittad. Jag får helt enkelt inte bli sjuk så att jag inte kan genomföra min strålbehandling, det skulle vara väldigt olyckligt. Så jag har hållit mig hemma så mycket jag kunnat, hållit avstånd och undvikit sociala sammanhang. Även om jag inte är i riskzon, så kan det få helt andra konsekvenser om jag faktiskt blir sjuk och inte kan genomföra strålbehandlingen jag nu påbörjat. Så nu börjar jag förstå hur många haft det under de knappa två år som pandemin pågått. Det är inte direkt en rolig tillvaro när man hela tiden måste tänka på att inte bli smittad.
Man hann ju få en försmak på hur tillvaron kan vara i och med att restriktionerna lyftes i höstas, själv tyckte jag att det var riktigt skönt. Men glädjen var kortvarig och man får nu bita ihop, gilla läget och acceptera att vi inte ser slutet av pandemin än på ett bra tag.
Jag – som många andra – går nu och väntar på att få en påfyllnadsdos av vaccinet. Jag har kollat på 1177 hur man ska gå tillväga och har jag förstått det hela rätt, kommer jag få ett SMS när det är dags att boka tid för en tredje dos. Det är ett par veckor kvar innan det är dags, så jag får ge mig till tåls ytterligare ett tag. Men det är för mig en självklarhet att ta vaccinet och alternativet att vara ovaccinerad finns liksom inte i min värld. I ärlighetens namn har jag svårt att förstå dem som avstår vaccin så länge det inte är av medicinska skäl. Även om vaccinet inte är heltäckande, så är det ett bra sätt ändå minska smittspridningen och minska trycket på vården. Jag skulle vilja kalla det egoism att inte vaccinera sig under en sådan här pandemi – framförallt så länge du inte har medicinska skäl som gör att du bör avstå. Det ligger ett ansvar på allas axlar att göra vad man kan för att minska smittspridningen – och dit hör att vaccinera sig.
Jag har gått så långt just nu, att jag avstår från att träffa personer som inte är vaccinerade just nu. Det är inget ställningstagande för eller emot vaccination, utan helt enkelt för att jag vill minska risken att bli smittad.
Relaterade artiklar
Aftonbladet 1 2 3 4 5
Dagens Nyheter 1 2 3 4 5
Expressen 1 2 3 4 5
Svenska Dagbladet 1 2 3 4 5 6 7
