14 dagar kvar på eländet

Jag tyckte det kändes som en skänk från ovan när beskedet för en tid sedan kom om att de flesta restriktionerna lyfts från och med 29 september. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan pandemieländet drog igång och man börjar bli ganska less på restriktioner, handsprit och att hålla avstånd. Må så vara att jag är en av dem som drabbat lindrigast av pandemin, så jag har full förståelse för att det finns folk som är mer less än vad jag är. Jag har ett jobb som inte är möjligt att sköta på distans, så jag jobbar i princip som vanligt – med undantaget att händerna ska tvättas med jämna mellanrum. Jag har heller inte blivit sjuk, trots att jag rört mig i samhället någorlunda som vanligt.
Det enda positiva jag kan se med pandemin, är att de årliga epidemierna av influenser och vinterkräksjukan i princip inte ägt rum överhuvudtaget. Mycket på grund av att folk varit duktiga på att hålla avstånd och att tvätta händerna – men inget ont som inte har något gott med sig, helt enkelt.
Jag jobbade kvar hos min förra arbetsgivare några månader in på pandemin och blev ålagd att jobba hemifrån. Vilket jag också gjorde, men efter några månader höll jag på att få kruppjuck totalt. Jag träffade knappt några människor överhuvudtaget, var knappt utanför lägenheten. Och då får man ha i åtanke att många tvingats fortsätta jobba hemifrån under ytterligare cirka ett år.
Att jobba hemifrån kan vara en bra förmån, inte minst de gånger som vardagen inte går att få ihop på annat sätt. Men när det blir mer eller mindre påtvingat att göra månad efter månad, tror jag att det är många som far illa av det – även om det givetvis inte gäller alla. För somliga passar det säkerligen väldigt bra att jobba hemifrån för jämnan, eller åtminstone merparten av tiden. Det ska bli intressant att se hur mycket av hemarbetet som blir kvar när restriktionerna nu slutligen lyfts och kontoren öppnas upp igen. Många kommer säkerligen att kräva att kunna jobba hemifrån på ett helt annat sätt än vad som ansågs “normalt” innan pandemin.

Mycket i vardagen har ju hamnat lite på vänt under den gångna pandemin. Vi söker till exempel ny och större lägenhet, men många hyresvärdar väljer att inte ha några lägenhetsvisningar med hänvisning till smittspridningen. Jag och min sambo har varit rörande överens om att inte tacka ja till en lägenhet som vi inte har sett innan, så en stor del av vårat lägenhetsletande har legat i malpåse sedan pandemin bröt ut. Nu utgår jag ifrån att det från slutet av september kommer bli lägenhetsvisningar igen av de lägenheter som förmedlas genom bostadsförmedlingen och därmed lättare att kanske med tiden hitta ett nytt boende.

En annan bransch där man märkt av pandemin ganska mycket är filmbranschen, där jag är aktiv som statist och skådespelare vid sidan av mitt ordinarie arbete. Antalet uppdrag gick ner rätt drastiskt till en början, men sen har man hittat vägar att gå för att ändå kunna genomföra filminspelningar. Det har varit färre deltagare vid varje inspelning, avstånd, mycket handsprit och regelbundna coronatester. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många coronatester jag fått lämna vid det här laget. På senare tid har jag till och med haft fler uppdrag än vad jag normalt brukar ha – och har till och med fått tacka nej till vissa eftersom uppdragen krockat med varandra.
Men man har oftast haft en bra organisation kring smittan och jag har flera gånger varit med om att folk skickats hem från inspelningar efter att ha uppvisat symtom och/eller lämnat positiva coronatest.

Det är ju trots allt en svår balansgång att gå emellanåt. De flesta av oss är vana vid att proppa i sig ett par Alvedon vid förkylningssymtom och för att sedan gå och jobba som vanligt. Plötsligt ska man istället stanna hemma vid minsta lilla symtom – och dessutom ha symtomfria dagar innan man kommer tillbaka till jobbet. Jag kan tänka mig att det är rätt många som valt att jobba hemifrån istället för att sjukskriva sig när man haft symtom. Och inget större fel i det, jag hade förmodligen gjort samma sak om jag haft den valmöjligheten. Men säkert är det också många som helt enkelt inte tänker sig för i pandemitider – och faktiskt går till jobbet trots förkylningssymtom. Det är ett beteende som säkerligen är väldigt djupt förankrat hos många av oss.

Nu ska det faktiskt bli intressant att se hur samhället förändrats efter drygt 18 månader med pandemi och en skenande smittspridning. Arbetsmarknaden kommer garanterat se annorlunda ut, det är en sak som är säker. Möten kommer säkerligen fortsätta vara digitala i större utsträckning, många kommer säkert fortsätta att jobba hemifrån i större utsträckning än tidigare, tjänsteresorna blir säkerligen färre än tidigare – åtminstone de gånger det går att välja bort att göra en fysisk resa.
Så det är nog mycket som inte kommer vara sig likt jämfört med hur det var innan pandemin. Men det ska ändå bli skönt att inte ha en massa restriktioner att ta hänsyn till. Äntligen känns det som att vi kommer kunna återgå till någon form av normalitet igen, hur än denna normalitet kommer att se ut.