Din tankesmedja i etern
Så är säsongens vinterkräksjuka i farten för den här gången. Och jag är så glad att jag i normala fall brukar slippa de årliga influenserna när de kommer. Den årliga vinterkräksjukan har jag inte haft på säkerligen 20 år, men å andra sidan har jag heller inga småbarn som drar hem både det ena från …
Idag är det tydligen ett år sedan restriktionerna efter pandemin hävdes, känns verkligen som att det året gått oerhört fort. Hade någon sagt att det var ett halvår sedan, hade jag köpt det rakt av. Men jag minns vad skönt jag tyckte att det var när restriktionerna försvann och man kunde börja leva som vanligt igen. Det var som en befrielse att återigen kunna ha en normal tillvaro, att inte behöva tänka på distansering, munskydd och hemarbete. Jag led verkligen under pandemin och tyckte restriktionerna var jättejobbiga, även om jag givetvis respekterade dem.
Så är jag tillbaka i vardagen igen och det känns hur skönt som helst. Igår gjorde jag mitt första arbetspass efter sjukskrivningen och imorgon ska jag pallra mig iväg till gymmet är tanken. Det är inte ofta man önskar en återgång till vardagen, men efter att ha varit sjuk är det faktiskt skönt att vara tillbaka. Jag gör lite som Pippi, som började skolan för att få jullov – jag gjorde en arbetsdag för att sedan schemamässigt vara ledig fem dagar. Nu kan jag med gott samvete börja planera in saker i kalendern igen och känna att livet kan rulla på som vanligt. Visserligen har jag inte gjort något test de senaste dagarna, men symtomen är borta så det tar jag som ett tecken på att jag trots allt är frisk.
Mina bästa vänner de senaste dagarna har nog varit TV:n och datorn, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att få tiden att gå utan dessa två apparater. Maniskt har jag följt tävlingarna i skidskytte som gått under den gångna helgen, det har verkligen varit vältajmat att de tävlingarna gått just när jag varit hemma och sjuk. Och resterande tid har jag fördrivit framför datorn och slösurfat – och ja, ett och annat blogginlägg har det ju blivit. Undrar vad man gjorde förr tillbaka när man var hemma och sjuk? Det måste varit ganska långtråkigt, inte mint utan en dator. Minns när jag var liten och var hemma från skolan, då var enda gången man fick titta på TV dagtid när man var sjuk.
Idag har jag varit trött, riktigt riktigt trött – trots att jag sov många timmar i natt. Det tar verkligen på krafterna att vara sjuk, det går det inte att neka till. Är det något jag gjort rejält under den gångna veckan, så är det att sova. Jag har sovit 10-12 timmar per natt flera nätter i rad, vilket torde vara någon slags rekord. Men det är nog först idag som jag känt mig riktigt trött på dagen, det har jag inte gjort tidigare. Jag borde snarare börja känna mig utvilad vid det här laget, men så väl är det inte. Istället har jag legat på soffan en stor del av dagen och bara dåsat.
Sakta men säkert börjar förkylningen ge med sig. Eller Covid, för att vara helt korrekt. Och jag är en erfarenhet rikare, nu vet jag hur det är att ha Covid och behöva hålla sig hemma dygnet runt. Det är tråkigt, men nånstans hittar man trots allt en rutin för att vara hemma och sjava runt i mjukiskläder hela dagarna. Man känner sig dock nästan som en pestsmittad när man har covid. Man vågar inte gå någonstans där det är andra människor och man är inte välkommen till jobbet. Rent krasst är jag nu så pigg att jag mycket väl skulle kunna gå till jobbet, men så länge jag har symtom ska jag hålla mig hemma. Och jag håller mig lydigt hemma, även om det kanske känns lite tradigt. Jag har idag tagit beslutet att även vara hemma under helgen för att vara på den säkra sidan att jag är symtomfri innan jag går tillbaka till jobbet. Fortsätter jag att tillfriskna i den takt som det gått under de senaste dagarna, bör jag kunna vara tillbaka på jobbet på måndag igen.
Nej, jag borde egentligen inte klaga. Jag har varit hemma två dagar och varit sjuk, jag har varit hemma bra mycket längre än så och varit sjukskriven. Men jag hatar verkligen att bara gå hemma, framförallt när man inte kan göra något utan bara ska hålla sig hemma hela tiden. Jag har ju varit långtidssjukskriven tidigare, men då har jag i alla falla orkat och kunnat göra lite saker – nu bör jag hålla mig isolerad med tanke på att jag har Covid och det känns mindre roligt. Jag borde som sagt inte klaga efter bara två dagar hemma, men det börjar redan kännas tröstlöst. Som tur är har jag i alla fall än så länge kvar lukt- och smaksinne, så jag kan uppskatta att äta fortfarande. Jag hoppas innerligt att inte går så långt att jag tappar smaken, det skulle kännas oerhört trist. Igår kände jag mig aningen bättre, men idag kom ett litet bakslag och jag känner mig krassligare igen. Men jag pular i mig Alvedon och vätska och hoppas att jag blir bra snart igen. Jag har varken tid eller lust med att vara hemma och vara sjuk.
Jag läste just en artikel som gjorde mig minst sagt förbannad. Artikeln (läs hela här) handlar om en italiensk, tvåårig pojke som har ett hjärtfel och måste opereras tämligen akut. Men föräldrarna har vägrat att gå med på att sonen ska opereras om operationen innebär att han genom blodtransfusion kommer få blod från vaccinerade personer. Föräldrarna är inbitna vaccinmotståndare och de menar att barnet blir ”smittat” av vaccinet genom transfusionen.
Hade det varit en helt annan situation – alltså inte frågan om livräddande vård – vi pratat om, hade jag förmodligen bara ryckt på axlarna åt det hela. Jag hade förmodligen tyckt att föräldrarna framstod som allmänt korkade, men att de får ta vilka beslut de vill så länge de inte skadar andra. Men nu rör det sig om att rädda livet på ett tvåårigt barn – och ändå börjar föräldrarna processa i domstol för att barnet inte ska få blod från en viss kategori av blodgivare. Plötsligt framstår de inte bara som rent korkade utan faktiskt rentav ondskefulla. Hur långt ska man kunna dra gränsen för föräldrars makt över sina barn? är en fråga som väcks i mitt inre. När det kommer till neka sitt barn livsuppehållande vård tycker jag man kvalificerar sig för att bli av med vårdnaden i ett nafs.
Från och med kommande onsdag lyfts restriktionerna även i Sverige. Jag tycker verkligen det ska bli skönt att tillvaron kan gå tillbaka till någon form av normalitet igen. Lite kluvet känns det dock att man väljer att ta bort restriktionerna samtidigt som smittan skenar runtom i landet. Men man får utgå ifrån att politiker och myndigheter faktiskt vet vad de pratar om och att det är ett välgrundat beslut att häva restriktionerna. Jag tänker att man ändå måste ha information som säger att ett hävande av restriktionerna är den väg vi ska välja i nuläget.
Jag kommer fortsätta vara försiktig ett tag till, hålla avstånd och stanna hemma om jag känner mig sjuk. Det är så inpräntat i en efter två år med pandemi att just hålla avstånd och inte nödvändigtvis kramas när man träffar folk. Plötsligt behöver man inte tänka på hur man ska hälsa på någon och läsa av sociala signaler när man träffar någon man inte träffat tidigare. Som det varit de senaste två åren, hälsar man på behörigt avstånd och går inte fram och kramas eller tar i hand. Man behöver inte funder liksom.
Igår morse lättade Danmark på i princip alla Coronarestriktioner och klassar inte längre Corona som en samhällsfarlig sjukdom. I princip betraktas alltså sjukdomen som en säsongsinfluensa och ingenting annat. På något vis kan jag inte låta bli att avundas danskarna och tänka på hur skönt det skulle vara om restriktionerna faktiskt lyftes och tillvaron blev som vanligt igen.