Din tankesmedja i etern
Jag är snart 47 år och barnlös – helt frivilligt. Ja, ni läste faktiskt rätt, det är helt enkelt så det ligger till. Det har inte med någon karriär att göra, det har inte med att göra att jag skulle ha något emot barn – jag vill helt enkelt inte ha några egna bara. Och …
Eller rättare sagt, inte riktigt än – men själva ingreppet är gjort. Jag kommer kallas på återbesök om tre månader och först efter det är det helt fastställt om jag är steril eller om det behövs fler ingrepp. Men ingreppet gick ändå förvånansvärt smidigt och snabbt. Det var verkligen snabbt in på sjukhuset, ner med byxorna och några minuter senare var jag klar att bege mig därifrån. Och jag har inga väldiga restriktioner, som man ju annars kan ha efter ett ingrepp. Jag ska vila ett par dagar och sedan kan jag leva på precis som vanligt. Och det känns lite konstigt att så pass snabbt kunna återgå till ett normalt liv efter en operation. Men jag har för vana att göra som läkarna säger, så säger de att jag kan göra så, då gör jag så.
I morse hittade jag en intressant artikel i dagens DN. Det har tydligen blivit allt vanligare att välja bort barn och välja att leva sina liv utan att skaffa några. Enligt många är det oro för framtiden som gör att många väljer bort barn, en oro för omvärldsläget helt enkelt. I artikeln intervjuas ett par som just valt bort barn och istället valt att sterilisera sig för att verkligen undvika att det blir några. Gruppen vuxna par som väljer att inte skaffa barn växer och tros enligt artikeln vara en orsak till att färre barn föddes i Sverige år 2022. För demografiforskare har det länge varit svårt att avgöra vad utvecklingen beror på. En teori är att oro inför framtiden gör att suget efter att sätta barn till världen avtar.
De flesta normalbegåvade människor blir illa berörda när det kommer till barn som far illa. Det sitter liksom i ryggmärgen hos de allra flesta av oss. Så när nyheten om de två barnen som knuffats från en balkong i Hässelby i söndags kom ut, var jag knappast ensam om att bli berörd och tycka att det är en fruktansvärd händelse. Man pratade till en början om att två personer i barnens närhet misstänkts för gärningen och även gripits av polis. Igår framkom det att de två misstänkta personerna är barnens föräldrar. Mamman har släppts även om misstankarna mot henne kvarstår, medan pappan nu sitter häktad misstänkt för mord och mordförsök. han ska även ha medgivit att han knivskurit barnen i sömnen och sedan slängt ut dem från balkongen på femte våningen.
Enligt vissa medier, ska pappan ha en historik av psykisk ohälsa och eventuellt drabbats av en psykos under söndagskvällen. Han ska nu genomgå en sinnesundersökning för att se om det var fallet att han faktiskt led av psykisk ohälsa i samband med händelsen. Frågar man mig, är det väl rätt uppenbart att något inte stämmer om man är kapabel till att knivhugga sina egna barn och sedan slänga ut dem från en balkong. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att något inte är som det ska i ett sådant läge.
Jag har i skrivande stund tappat räkningen. Det går inte att räkna alla gånger jag fått försvara, förklara och deklarera för min vilja att inte skaffa barn. Jag har aldrig drömt om eller velat ha barn, det är en vilja som funnits där sedan tonåren. Jag kan helt enkelt inte se mig i rollen som pappa. Men frågorna kommer hela tiden och jag förväntas ständigt ha en förklaring till mitt livsval att inte sätta ett barn till världen. Och detta på ett sätt som en nybliven förälder förmodligen inte får förklara sitt livsval att sätta ett barn till världen.
När ämnet dyker upp, brukar jag numera komma med en motfråga. Skulle du fråga en nybliven förälder om hen verkligen övervägt sitt beslut? Skulle du fråga en nybliven förälder om denne förstår vilket livslångt ansvar denne åtagit sig genom att sätta en ny människa till världen? Frågar du om personen inser att det inte finns någon ångerrätt och att har man en gång blivit förälder, så är man det livet ut? Förmodligen skulle du inte ställa de frågorna, men fråga dig varför det omvända är socialt accepterat och helt okej.
Alla som har syskon känner igen sig i diskussionerna när man fick presenter och syskonet fick ett större paket en du själv. Diskussionen var ett faktum. Eller om syskonet fick fler paket på sin födelsedag än du själv. Även om det totala priset av presenterna säkerligen var ungefär överensstämmande med de presenter du själv fick på din födelsedag.